Så var det då dags. Efter nära 30 års velande hit och dit lägger den S-ledda regeringen fram ett skarpt förslag till vinsttak inom välfärden.
Ja, inte helt för egen maskin förstås, utan pådriven av Vänsterpartiet, LO-förbunden och en med åren allt mer vinstkritisk opinion.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Till den hör inte allianspartierna, som beskrev utspelet som ”chockerande” och ett ”svek mot hundratusentals elever och brukare”.
Och Åkesson? Jodå, SD-ledaren var minst lika upprörd. I SVT:s Agenda anklagade han Ardalan Shekarabi för att sitta i knäet på Jonas Sjöstedt, och samplade därefter ett antal klassiska stycken från vinstlobbyns låtskatt: Förslaget till vinsttak var ”ett oerhört ingrepp i den fria företagsamheten” och kommer slå ”hårt mot den lilla företagaren”, ja ”massor av välfärdsverksamhet kommer att stänga igen”.
Frågan är i vems knä Åkesson sitter?
Av det som framkommit hittills blir det aviserade vinsttaket hur som helst i linje med rekommendationerna i Ilmar Reepalus utredning, dock med ett viktigt undantag: sjukvården utesluts. Den ska istället skickas in i en ny utredning som förväntas värpa en specialanpassad modell lagom till riksdagsvalet nästa år.
Vad kommer vinsttaket innebära om det mot förmodan blir lag?
För gemene man kan det vara svårt att navigera i propagandadjungeln. Vem ska man lyssna på? Kommer hundratals äldreboenden och skolor försvinna och valfriheten strypas? Kommer främst småföretag drabbas? Eller kommer bara de mest obscena vinstjägarna drivas bort från sektorn och resten bli kvar, som Shekarabi antytt?
Verkligheten ligger förmodligen någonstans mittemellan.
Det Reepalu-utredningen föreslagit är inte ett vinstförbud utan en begränsning av rörelseresultatet, det som blir över när kostnaderna för verksamheten dragits från intäkterna. Högsta tillåtna rörelseresultat ska enligt modellen bli 7 procent plus statslåneräntan – totalt cirka 10 procent – av bolagets ”operativa kapital”.
Låt oss slå fast en sak: Detta innebär inte att man får ha en rörelsemarginal på 10 procent, vilket är den nivå som till exempel Attendo ligger på i dagsläget.
Rörelsemarginalen beräknas genom att rörelseresultatet divideras med intäkterna. Säg att du startar omsorgsbolaget ”Gammal i gården” och får 100 miljoner av kommunen för att driva X antal äldreboenden, men sedan skär ner och effektiviserar så mycket att det blir 10 miljoner över vid årets slut. Då har du skapat en rörelsemarginal på 10 procent (10/100=0,1).
Men där kommer inte vinsttaket hamna.
Reepalus modell tillåter ett rörelseresultat på högst 10 procent av det operativa kapitalet, vilket definieras som ”rörelsetillgångar minus rörelseskulder”. Det handlar, förenklat, om avkastningen på pengarna som ägarna satsat och som behövs för att driva företaget.
Säg att det operativa kapitalet i ”Gammal i gården” är 10 miljoner. Hur mycket får du då norpa åt dig av de 100 miljonerna du fått av kommunen?
Maximalt 1 miljon. Resterande 99 miljoner ska gå till verksamheten.
Då blir rörelsemarginalen, som andel av intäkterna (100 miljoner), bara 1 procent.
Hänger du med?
Man kan förstås tänka sig ett mer lättbegripligt vinsttak, men man får anta att tanken är att investerarna ska få en rimlig ersättning på satsat kapital. Dock inte mer än så.
Problemet för välfärdsbranschens aktieägare är att de inte har plöjt in så mycket pengar i verksamheten. Branschen har nämligen små kapitalbehov. Lokaler och inventarier hyrs som regel, och pengarna från kommuner och landsting trillar in i förväg. Och ”troligen har det låga kapitalbehovet varit en anledning till att välfärdssektorn lockat investerare”, konstaterar Reepalu-utredningen. Men ”investeringarna” har mest handlat om att köpa upp företag, pengar som försvunnit ner i fickorna på företagens tidigare ägare.
Därför har man rätt lite operativt kapital i böckerna, och därför har avkastningen på det som ändå finns varit smått fantastisk – särskilt i de större bolagen, där den landat på mer än 80 procent i snitt. Och då svider 10 procent förstås rejält i skinnet.
Förra året gjorde de fem största börsnoterade välfärdskoncernerna ett samlat rörelseresultat på 2,3 miljarder, enligt SVT:s granskning (4/1 2017). Med det nu aviserade vinsttaket skulle det ha blivit 300 miljoner. Fortfarande mycket pengar, men avsevärt mindre. Och det är väl högst tveksamt om de nuvarande aktieägarna kommer vara fortsatt intresserade av att spekulera i välfärd under sådana omständigheter.
Risken är uppenbar att koncernerna kollapsar om börskurserna viker. Men det är också fullt möjligt att mindre vinsthungriga ägare tar över, eller att bolagens skolor och boenden kan ombildas till idéburna verksamheter, som ju är helt undantagna från vinstregleringen. Eller att kommunerna tar tillbaks entreprenader och driver skolorna.
Och småföretagen? Enligt en analys beställd av Svenskt näringsliv från revisionsfirman PWC kommer merparten av alla välfärdsföretag tvingas hanka sig fram på mindre än 2 procent i rörelsemarginal (som andel av intäkterna) under den föreslagna regimen.
Är det möjligt att driva en stabil verksamhet med så låg lönsamhet? Uppenbarligen, eftersom många redan gör det, särskilt de idéburna verksamheterna.
Kanske kan verksamheten rentav förbättras med ett vinsttak? Kanske kan alla problem som vinstjakten fört med sig i form av bantad och sönderstressad personal, lönedumpning, vårdskandaler och sämre skolresultat minska? Kanske kan fler vårdbiträden, sjuksköterskor och lärare anställas – och deras löner höjas?
Hur många företag som kommer ta ner skylten om vinsttaket blir verklighet är helt enkelt svårt att veta. Det beror liksom på. I slutändan kokar allt ner till detta: De som främst är ”in it for the money” lär förmodligen stämpla ut, medan resten blir kvar.
Och det var väl också poängen med en vinstreglering.
