Detta enligt en ny analys, som visar att SpaceX-vd:n nu kontrollerar över 27 procent av alla aktiva satelliter som just nu snurrar runt jorden – ungefär 1 000 av 3 500. Musks andel kommer med största sannolikhet att bli ännu större under kommande år. Fysikern Alastair Isaacs uppskattar att den skulle kunna växa till 50 procent så tidigt som 2022, baserat på antalet uppskjutningar som just nu är knutna till SpaceX. Merparten av dessa uppskjutningar har koppling till Starlink – ett initiativ som företaget säger kommer att ge en ”nästan global” täckning för höghastighetsinternet i år.
”Principer för självstyre”
Med tanke på Musks välkända förkärlek för det absurda och ofta generande självmarknadsföring, kan det här påståendet förmodligen tas med en nypa salt. För bara några få år sedan sa han ju faktiskt tillitsfullt, på en teknologikonferens, att han skulle börja skicka raketer till Mars under 2018 och kunna påbörja koloniseringen inom ett årtionde. Rent trams, som det för det mesta visar sig vara, men Musks teknoutopiska hype har likväl gett honom en image som en prometisk skapare snarare än en simpel kapitalist – mer förtrupp för människans interstellära framtid än telekommonopolist i dess nutid.
Oavsett om SpaceX i slutändan lyckas skicka människor till Mars eller inte, så räcker det med en hastig blick på Musks vision för rymdresor för att se faran i att låta miljardärer utvidga sitt grepp bortom atmosfären.
Förra året publicerade företaget uppdaterade villkor för sitt Starlinkprojekt, och meddelade att det inte skulle erkänna internationell lag på den röda planeten. Istället föreställer sig Musk ett slags utomjordisk randianism, inom vilken ”principer för självstyre” (det vill säga de som fastställts av hans företag) utgör förhållningsreglerna.
Även om hans plan för koloniseringen av Mars ser ut som ett skolboksexempel på uppenbart nonsens (den innehåller bland annat en del riktigt absurd matematik) så borde vi ändå läsa den som en verklig avsiktsförklaring.
Drömmer om rymdfeodalism
Om ett nytt liv faktiskt någon gång väntar i de utomjordiska kolonierna, så är de eventuella rymdmonopolisterna fast beslutna att utforma det själva, utan restriktioner. Med tanke på hur företag som Tesla redan behandlar sina anställda krävs det inte mycket fantasi för att föreställa sig hur det skulle kunna se ut.
Faktum är att det som Musk själv föreställde sig under en Q&A på Twitter förra sommaren var, mer eller mindre explicit, ett slags rymdfeodalism. Som techsajten Gizmodos Tom McKay då konstaterade: Till och med i den idealiserade framtid på Mars som framställs i miljardärens pr på sociala medier så är det tänkt att hypotetiska interstellära pilgrimer ska sättas i arbete för SpaceX vid ankomst:
”De som önskar följa med på resan kommer att behöva betala för den, trots att Mars faktiskt skulle vara SpaceX:s arbetsplats”, skrev McKay, och fortsatte:
”Har du inte råd? Ta ett lån och betala av det genom att arbeta för SpaceX när du är där, vilket definitivt inte är kontraktsslaveri, för att … Mars? För att det händer på Mars. Det verkar vara logiken.”
Kejsare på Mars
Tills vidare, åtminstone, förblir Musk bara en vanlig, omåttligt rik företagsoligark med en ovanligt generande sociala medier-närvaro. Men även om hans vision om att bli gudomlig kejsare på Mars aldrig blir verklighet, är miljardären redan på god väg att kontrollera en väsentlig bit av den globala infrastrukturen under kommande årtionden.
Precis som den förgyllda tidens rovriddare monopoliserade järnvägar, stål, olja och andra varor, så är vår tids motsvarighet storägare i internet, den digitala offentligheten, och andra avgörande konstruktioner för modernt social, kulturellt och ekonomiskt liv.
Världens rikaste man kontrollerar nu nästan 30 procent av jordens satelliter: Vad skulle möjligtvis kunna gå fel? I framtiden kan det bli nödvändigt att förhindra att planetens rikaste människor utvidgar sin makt till solsystemet. I nuläget är det hög tid att vi bryter deras grepp om vardagslivets infrastruktur.
Rymden bortom jordens atmosfär måste skyddas från Elon Musk.
///
Fotnot: Artikeln är först publicerad i amerikanska Jacobin.
Översättning: Jenny Cleveson
