Men finns det fog för de dramatiska rubrikerna?
Ja, faktiskt.
De rika ländernas ekonomier är sjuka. Men det är inte en sjukdom som handlar om staters tryckande av nya pengar, det är en sjukdom som handlar om fundamenta: löner, vinster, uteblivna investeringar och de allt högre kostnaderna som dagens produktion skapar för alla.
Vi lever i en ekonomi som bygger upp ett skuldberg, men inte bara i pengar utan i förstörelse. Alltså kostnader i form av förstörd mark, skog, klimat, miljö – listan på kostnaderna för att driva detta system blir lång, och summan så stor att frågan inte längre handlar om när en ny kris kommer, utan om den blir så djup att vardagen för alla förändras.
Maktlöshet efter finanskrisen
I debatten finns det egentligen tre reaktioner på kapitalismens kriser. Den ena är att det saknas pengar och att man därför måste storsatsa med offentliga investeringar, bidragssystem till företag och medborgare, trygghetssystem och bra löner. Det kallas ibland keynesianism. Så hanterades de flesta kriserna fram till 80-talet då Reagan och Thatcher gjorde en annan teori till den rätta tanken och då handlade det om att få fart på samhället genom privatiseringar, skattesänkningar, sämre trygghet och minskade löner. I Sverige tog det här ordentlig fart på 90-talet efter krisen med bankkrasch och fastighetskrasch och en fast valuta som chockade ekonomin. Det kallas nyliberalism.
Problemet med båda lösningarna är att de egentligen inte hanterar varför det blir kris, de hanterar att det inte ska bli total panik.
2009 löste världens rika stater sammanbrottet i finansvärlden med att staterna pumpade in enorma mängder nya pengar till banker och övriga finansmarknaden (17 000 miljarder dollar, motsvarande nästan 150 000 miljarder kronor). Men samtidigt fortsatte privatiseringar, avregleringar och offentlig sektor krymptes. Så paniken hölls stången genom gasande till de alltmer rika och hårda bromsar för vanliga löntagare.
Lösningen var nyliberal och det blev fina år på finansmarknaden men för löntagare och arbetslösa har det varit tvärtom. Man tvingas arbeta mer, låna mer, skydda sig mer. Vardagspanik och otrygghet. Den enda vägen att ta sin egen vardag ur krisen blir att försöka bli rikare på finansmarknadens villkor. Du kan inte jobba ihop en bil eller en bostad. Löntagare tvingas bli låntagare. Allt fler blir spelare.
Alla de här förändringarna kan inte förklaras, knappast ens motiveras, de bara händer. Och jo, det får politiska konsekvenser när människor känner sig alltmer maktlösa.
Skyll inte allt på pandemin
För en marxist är kriserna mer begripliga när man ser dem i kikaren med texten follow the money. Samhället har inte problem med för lite resurser och inte problem med för mycket reglering, det verkliga problemet är vem som vinner i kampen mellan lön och vinst – och där har arbetare förlorat mot ägare i snart 40 år. En marxist har också en syn på staten som skiljer sig, det är ingen de goda gåvornas givare, det är en maktapparat som följer de instruktioner som de styrande i samhället kräver och de styrande är de som äger, inte de som röstar.
Krisen 2009 blev bara ytterligare ett exempel på hur staten räddar de som skapat krisen och hur bördorna lades på de som inte bar skulden. Krisen löstes aldrig. Banksystemet fick fortsätta, spekulationen tog ny fart, investeringar ökade inte och jobben kom inte tillbaka.
Begripligt, menar marxisten. Varje försök att lösa krisen skulle minskat ägarnas makt.
Men så kom pandemin.
Plötsligt bestämde Aners Tegnell och inte kapitalägarna över ekonomin. Och viruset tog makten över politiken.
Den här krisen blev djupare än någon kunnat drömma om.
Efter ett år har de flesta vant sig vid en deprimerad vardag, alla väntar vi på annat, men i företagsvärlden är krisen enorm. Vi pratar om det största produktionsfallet någonsin i fredstid, vi pratar massarbetslöshet som staterna plockar upp och förlorade år av uteblivna investeringar (som istället blivit börsplaceringar). Å ena sidan ser vi en förmögenhetsöverföring från stater till företag (de stora pengarna), å andra sidan en slags medborgarlön till löntagare (de mindre krispengarna). Det är så stora summor i omlopp men förklaringen till att paniken inte blommar ut är nog mer, och absurt nog, viruset.
Så länge vi tror att krisen beror på pandemin, inget annat, så håller samhället andan.
Men det är inte sant, krisen fanns där och var på väg att brisera redan innan viruset tog över.
Kapitalet klarar inte jobbet
Vad är det för kris? Sysselsättningen ökar inte i den rika världen. Massarbetslösheten är kvar (siffertrixande gömmer den i en del länder, men allt fler får aldrig jobba). Investeringarna faller och spekulationen stiger. Det privata skuldberget ökar och det enda sätet att hålla konsumtionen igång är nya statliga stöd till ännu mera lån, via centralbankerna.
Men framför allt har fackföreningar pressats tillbaka i alla länder, löntagarna får allt mindre andel av förädlingsvärdet (produktionens resultat) och i alla rika länder har en ny underklass utan jobb, eller med flera låglönejobb man inte kan försörja sig på, blivit en självklarhet.
Det här att ägarna får mer och mer och inte kan omvandla de rikedomarna till investeringar och förbättrad välfärd för alla är den verkliga krisen.
Eller enklare uttryckt.
Kapitalet klarar inte jobbet.
Pengarna gör ingen nytta, de skapar bara en ny extrem överklass, finansadeln är mer rik än adeln någonsin var i jämförelse med sina undersåtar.
Och ett samhälle som inte gör vardagen, livet, bättre för de många, ett samhälle som säger att det kommer bli sämre för dina barn än för dig själv, ja, det är ett samhälle i kris.
Akut kris.
Kommer det lyckas i USA?
USA satsar nu 25 procent av landets BNP på finansstimulanser inom några år. 25 procent! Det ser man i statens underskott som betalas av centralbankens utgivning av dollar som världen måste köpa.
Det mesta stöden går till banksystemet, som i sin tur skickar det till börser. Visst, en del kommer bli ”gröna investeringar” framför allt på energisidan, men för första gången på länge ska också nya stöd till fattiga komma direkt till plånboken. Tanken är att få fart på konsumtionen för att få fart på produktionen. Då kanske de rika börjar investera igen? Mot det talar att de rika aldrig haft så mycket pengar samtidigt som samhället aldrig haft så stort behov av nya investeringar för att klara den sociala krisen och klimatkrisen.
Men staterna? De har ju i snitt minusränta om de tar upp lån idag. Jo, men staterna lånar mest till nya finansstimulanser.
Politiken är ju att det privata kapitalet borde göra jobbet.
Men de rika investerar inte.
De rika spelar.
När USA genomför en sådan här politik kommer andra länder följa efter. Världens ekonomiska politik vänder, Kina har redan gjort detta, men nu kastas EU in i samma enorma stödpaket, Japan likadant och Storbritannien tävlar med hög röst om att vara värst.
När Joe Biden följer upp coronastöden med en stor infrastrukturplan så handlar det om betong och ännu mer betong, om att reparera infrastruktur och (litegrann) skapa nytt.
Nya jobb kommer skapas.
Men det som avgör om det lyckas är om energin som behövs kan tas fram tillräckligt snabbt. Utan energi ingen ekonomi. Den här krispolitiken kanske kan kallas nyliberal keynesianism. Både och. Befriat och räddat finanskapital och offentliga investeringar.
Men fungerar det?
Tyst om inbyggd inflation
Affärstidningarna är oroliga för inflation. Noll i ränta kan väl inte vara för evigt? Rädslan beror på att om räntan stiger slutar börsen stiga, de placeringarna är ju idag i praktiken den enda möjligheten att få kapital att ”växa”. Om räntan stiger kommer mycket kapital flyttas till obligationer och andra räntepapper, ingen vill ju ha alla ägg i en korg och blir det mindre inflöde till börsen så blir det krasch.
Men varför skulle det bli inflation?
Att pengar minskar i värde beror oftast på vinstjakten, när företag höjer priserna för att öka vinsten så får vi inflation. Men det sker inte om löntagarna inte klarar höjda priser. Och det gör inte kollektivet när lönerna stagnerat. Det är inte bara ny massproduktion som gör att saker inte blir dyrare, det är att folk inte har råd.
Fast någonstans måste väl inflation uppstå när staterna skickar in nya tusentals miljarder år efter år i systemet. Och på sätt och vis lever inflationen, men vi pratar inte om den.
När bostäder stiger i pris med flera procent samtidigt som svenska löner steg med 1,2 procent 2020, då är det inflation i bomarknaden. Du får mindre och mindre för pengarna vid köp av bostad. Men vi kallar det tvärtom att vi blir rikare när bostäder blir dyrare.
Och när aktier stiger långt bortom vad vinster och produktivitet kan förklara, då är det en slags inflation vi gömmer i ordet ”uppgång”. Samma aktie till dubbla priset betyder mindre för pengarna.
Lite talar för allmän inflation eftersom den inte uppstår automatiskt på grund av mängden pengar, den uppstår snarare i kampen mellan lön och vinst. Det handlar om vad som blir dyrare, inte att något blir det.
Så, ja. Visst kan betongstimulanser och ökade skuldekonomi ett tag få fart på ekonomin.
Men löser det krisen?
Knappast.
Långsam resa neråt
I Sverige ska de flesta få det ungefär som förut rent ekonomiskt detta år, om man ska tro Swedbanks privatekonomers undersökning. Pensionärer får lite sämre, studenter likaså, barnfamilj med ny villa förlorar, barnfamilj i hyreslägenhet klarar krisen och de arbetslösa får tillfälligt mer än före corona.
Men väldigt lite ska hända, staten ska inte storsatsa på forskning, utveckling eller omställning.
Det enda som verkligen satsas på är ett fortsatt stöd till finansmarknaden, Riksbanken är beredd och the sky is the limit. Precis som Europeiska centralbanken (ECB).
Poängen är att låneekonomin kommer att öka, skulder privatiseras och flyttas till de enskilda, företag finansieras inte via ägarnas satsningar utan via företagsobligationer (som Riksbanken köper upp), investeringar handlar i första hand om att köpa upp andra företag, inte utveckla ny produktion eller teknik.
Ja, även Sverige kan skapa miljardföretag med nätcasinon, betalsystem för dessa och så e-handel och streaming. Men allt det gör ju alla andra också. Börsen stiger men varken marknaden, produktiviteten eller lönerna hänger med.
Den svenska krisen handlar om samma sak som övriga OECD-länder.
Det finns ett marxistiskt begrepp för det. Profitkvotens fallande tendens. Man måste sätta in mer och mer kapital för att få ut samma avkastning och för det privata kapitalet blir det snart lönsammare att inget göra, det vill säga spela på ägandets casinon istället för att utveckla företag.
Det är en långsam resa neråt som slutar i en ekonomi som gör rika extremt mycket rikare medan nyfattigdom, otrygghet och sänkta eller stagnerade löner blir de flestas lott.
Arbetslivet försämras till låglöner, allt fler arbetslösa och osäkra anställningar.
Samhället har aldrig varit så rikt i pengar och lån.
Men för de flesta går resan åt fel håll.
Då kommer krisen med dubbel styrka.
Hur löser man ett privat skuldberg som inga löntagare kan betala?
Hur löser man ett banksystem som spelat bort de flesta värden som skulle vara säkerhet för de privata bankernas rätt att skapa mera pengar?
Samma investeringar som skapade finanskrisen 2009 finns ju kvar idag.
Och storföretagen köper fortfarande sina egna aktier för att höja värdet i spelet.
Hur ska detta, kombinerat med en energikris och en klimatkris, kunna hanteras?
Spekulation är misslyckande
När marxistiska ekonomer analyser kapitalismen så är det något helt annat än affärstidningarnas analyser. En av de grundläggande frågorna handlar om kapitalismens långa vågor. Av någon anledning går kapitalismen i decennielånga utvecklingar, det här är inte konjunkturer och inget som konjunkturpolitik kan påverka, utan stora långsamma malande förändringar som är svåra att se om man inte tittar på statistiken uppifrån och konsekvenserna underifrån.
Ett exempel är hur ekonomen Ernest Mandel faktiskt analyserade hur keynesianismens politik skulle krascha, vilket den också gjorde på 70-talet och ersattes av nyliberalismen. I Sverige tog socialdemokratins reformpolitik då slut och nyliberalismen började med ”alllemanssparande”, det vill säga skatterabatt för börsplaceringar av de borgerliga 70-talsregeringarna. Vilket sedan följdes upp av Feldt/Palme på 80-talet med stora avregleringar av banker som gav kapitalet en nyvunnen frihet. På 90-talet kom så sparpolitiken och nedskärningar och privatiseringarna igång på allvar.
Under hela perioden sedan dess har BNP och levnadsvillkor faktiskt inte klarat att utvecklas som det kapitalismen gjorde perioden före. Och nu brakar systemet samman om inte politiken ständigt pumpar in mer och mer i ekonomin.
Mandel levde inte länge nog att få vara med om nyliberalismens sammanbrott, men den marxistiska ekonomen Michael Hudson är aktiv (och talade faktiskt för organisationen Positiva pengar nyligen). Hans analyser handlar om just den långa vågen som nyliberalismen inte klarat av att hantera.
Spekulationsekonomin är ett kapitalistiskt misslyckande.
Det grundläggande problemet, som kommer ur att verkliga investeringar blir mindre lönsamma än spekulation, beror i sin tur på att löntagarna förlorat i kampen mot ägarna.
Utan löneökningar, utan en starkare klass, kan inte välfärd skapas.
Omfördelningen i samhället fungerar då inte, och den kan inte ersättas med offentliga lån eller nya pengar).
Det är nu vi närmar oss krisen vi lever i men inte ser.
Det ekonomiska systemet överlever bara om det skapar ny ekonomi, ny industri, ny produktion, nya marknader. Kapitalismen kan nämligen inte fungera länge i ett stillestånd eller tillbakagång. Den behöver alltid växa.
Om vi pratar långa vågor i ekonomin så tror jag vi definitivt nu är inne i ett sådant skifte.
Det som erbjuds är mera pengar.
Men kapitalismen misslyckas skapa ett bättre liv för de många.
Kapitalismen kan inte leverera
Låt oss tänka efter. Mänskligheten har aldrig varit så rik som nu, har aldrig haft sådan forskning som nu, har aldrig kunnat så mycket som nu, de ansamlade kunskaperna dubbleras snabbt, vi vet mer om naturen, om kemin, om energin, om universum och om våra egna kroppar än vi någonsin tidigare vetat. Vi lever med möjligheterna till mer hälsa, mer fritid, mer robotiserad hjälp, mer nästan gratis energi, mindre utsläpp, bättre mat men… kapitalismen kan inte leverera!
Det är intressant hur statlig kapitalism kunnat göra Kinas stora språng möjligt, det är idag världens största ekonomi, samtidigt som Kina nu står inför samma kris som Japan och EU och möter samma motstånd mot att kunna växa ännu mer: USA. Ja, det var USA som satte stopp för Japans expansion och USA som är EU:s stora problem för drömmarna om en europeisk global ekonomisk makt.
Det viktiga här är att ingen av ekonomierna klarat av att leverera på den revolution som forskning och ny teknik kan ge. Den ”tredje industriella revolutionen” som låg färdig för 20 år sedan står och stampar i små nischer.
I min livstid har egentligen bara en riktigt kvalitativt annorlunda produktion skapats, internet. Men resultatet har blivit megaföretag som skapar sina värden genom att människor som använder dem ger bort sin data. Vi har fått ett system där några få äger makten över information och därmed reklam.
Internet är en riktig revolution, men i den här ekonomin har den mest klarat av att leverera hejsan-hejsan-bilder och socialt hatande. (Troll bor inte i den nedhuggna skogen längre. De bor på nätet.) Det är något som hindrar de enorma privata förmögenheterna att investera fram den teknikrevolution som erbjuds.
Kapitalismen klarar inte av jobbet.
Kapitalismen klarar inte av att utveckla ren matproduktion, den rena maten en minoritet kan få bygger på gammal teknik och mycket småskalig arbetskraft.
Kapitalismen klarar inte av att sprida medicin till hela världen, fast tekniken är så enkel och behoven så stora.
Kapitalismen klarar inte av att ta fram ny billig ren energi, istället har vi sett 40 år av envisa försök att stoppa den.
Kapitalismen klarar inte av att bygga hus till alla ens i ett rikt land som Sverige.
Kapitalismen klarar inte av rädda mark och skog, den kan inte utveckla alternativa material som skulle rädda skogar jorden runt.
Kapitalismen klarar inte ens av att ta hand om restprodukterna, avfallet från den vanliga produktionen. Allt tal om ”cirkulär produktion” är vackra ord, oförmågan att ta hand om gruvavfall är enklaste beviset på att man inte ens försökt.
Vi drunknar inte bara i plast, vi drunknar i kemikalierester, i gifter och föroreningar som förkortar våra liv.
Det är inte i grunden politiken som missar jobbet, det är kapitalismen, det privata ägandet, den ensidiga vinstjakten som förstör vår jord.
Kris?
Javisst.
Kan en kris bli större än den klimatkris vi står inför och som vi vetat allt om i snart 30 år?
Kan ett misslyckande bli större?
Det här är obehagliga tankar. De långa vågornas kriser har tidigare lett till världskrig när kapitalet inte kunnat växa mer. Därför är spänningen mellan Kina och USA så farlig. Nationalismen är det återkommande misslyckandet.
Kanske kan man säga att nyliberalismen var ett försök att istället klasskriga mot den välfärd och trygghet de rika staterna byggt upp under decennier. Ett politiskt svar på en starkare löntagar- och medborgarmakt.
Nu är det upp till oss
Men hur ska man nu kriga mot ett misslyckande som den klimatkris systemet skapat för alla?
Finns det alternativ? Hudson berättar i sina föredrag om nödvändigheten av offentlig skuldavskrivning för att få slut på den destruktiva spekulativa låneekonomin. Problemet är att det kräver demokratisk kontroll över finansmarknaden, det vill säga en kamp mot kapitalets verkliga hjärta.
En global löneökning för att vända vinst till pengar i händerna på miljarder människor som då själva kan göra omställningen, är också en lång resa av ny organisering och ny kamp.
Men det stora i det som händer är att människor, bit för bit, kommer ta sig fram till andra lösningar. Vi tvingas till det.
En kapitalism som inte klarar sitt historiska uppdrag – öka människors produktivitet – överlever inte, hur mycket stödmiljarder en riksbank än öser ut.
De kommande åren handlar inte om nya ekonomiska teorier, det handlar om att vi söker faktiska lösningar här och nu. Nya sparsystem för medborgare, nya energi för alla, ny klusterproduktion, ny odling nära munnarna, nya transporter, ny delningsekonomi. Allt finns redan, kunnande och teknik och arbetskraft, och när kapitalet spelar på sin börs kommer människor tvingas göra jobbet utan det.
Spännande tider.
Det är dags för den stora krisen.
