Värmdö brandstation ligger i Gustavsberg öster om Stockholm, och har ansvar för områden långt ut i skärgården. På öarna samverkar de med brandvärn, frivilliga civila som rycker in och gör den första insatsen.
Även om de tillhör Storstockholms brandsförsvarsförbund ansvarar de för ganska stora skogsområden. Hittills har det gått bra. De bränder som uppstått ha de lyckats släcka, ofta tillsammans med kollegorna från Nacka. Men det handlar inte om några stora marginaler.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Många blir förvånade, berättar Kjell Enqvist, när de besöker stationen och ser att trots det stora huset och de många bilarna är det bara sex personer på plats som är beredda att rycka ut.
”Har alltid velat vara fler”
Sedan 1980-talet regleras antalet brandmän av möjligheterna att utföra rökdykningen, och när tekniken utvecklats har det lett till att det har blivit färre anställda.
– Vi har egentligen alltid påpekat att vi vill vara fler. Vi hade en neddragning i Stockholms brandförsvar för några år sedan. Vi hade niomannastationer, de drog ner till sju man. Två man som försvinner på ganska många stationer, det blir åtskilliga händer och fötter i slutändan. Här är vi oftast sex, en chef och fem brandmän.
Dessa neddragningar har skett samtidigt som befolkningen i Stockholmsområdet ökat snabbt, och nya och mer avancerade byggnader tillkommit.
– Det är ganska komplexa situationer vi ställs inför, bränder, höga höjder. Samtidigt har vi nog världens minsta styrkor, nu kan jag inte alla styrkor i hela världen, men det är mer personal på stationerna i andra länder. Det är väl därför vi ser de här sammanslagningarna.
Liknande situation i hela landet
Även på kort sikt är det problem med att fylla personalbehovet.
– Förr i tiden fanns det brandskolor som man gick i, nu finns en eftergymnasial utbildning. Det har blivit svårare att få tag på personal. Man har tagit bort skolorna och den eftergymnasiala utbildningen kan inte leverera det antal brandmän som behövs. Till sommaren skulle vi ha haft ett femtiotal sommarvikarier men fick 33, tror jag. Det är samma sak över hela landet, det finns inte personal så det räcker. Det innebär att vi som jobbar heltid måste gå in och jobba övertid. Vi flyttar också pass från andra delar av året, vi ligger på 42 timmar i veckan nu.
Stationer hjälper varandra
Brandförsvaret i Sverige sköts av kommunerna. Sedan år 2000 har antalet brandmän som arbetar med utryckningar i landet minskat från 5 480 till 4 819 2016, enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Ett sätt att kompensera detta har varit att slå ihop de kommunala räddningstjänsterna, och Stockholms län är idag uppdelat på tre brandförsvarsförbund. Det innebär att stationerna kan hjälpa varandra.
– Men visst är det sårbart. Säg att vi åker på en skogsbrand, och Nacka följer med. Då är det tomt härute tills det kommer en reservgrupp till Nacka. Det är det man ser med skogsbränderna nu. Jag hörde en representant för MSB på radion idag, de vill att man ska åka snabbt och effektivt, flera stationer på en gång. Det gör vi. Men i en extrem situation som den vi har nu är det inte säkert att det räcker. Och det är kanske det som har hänt med de stora skogsbränder vi har nu.
70 brandmän till skogsbränder
Liksom på andra håll i landet bidrar brandförsvaret i Stockholm till att bekämpa de stora skogsbränderna i norr. En enhet från Östermalm som är specialiserad på storskalig släckning har gett sig dit.
– Vi pratar ganska mycket om skogsbränderna. Det är ett sjuttiotal härifrån som vill åka upp, men de kan inte åka upp allihop samtidigt. Vi har en mekaniker från den här stationen som är uppe och reparerar motorsprutor, han har fullt upp. Vi har tömt vårt lager och skickat och skickat allt material vi har. Jag var med när det brann i skogen i Tyresta 1999, det blir som en krigsskådeplats till slut, med allt som händer runt omkring. Det här är den största insatsen någonsin.
Svåra dramatiska situationer
Men samtidigt pågår arbetet på hemmaplan.
– Jag jobbade i natt faktiskt, ett hjärtstoppslarm, vi åker ofta på sådana. Det är det värsta man kan åka på, man lever med det sedan.
Svåra och dramatiska situationer är vardag på en brandstation.
– Det enda sättet att bli bra på det vi ska utföra snabbt är att öva på det innan. Man förbereder sig så mycket som möjligt, på alla tänkbara situationer. Träningen blir en del av bearbetningen. Men alla reagerar olika. Ibland är det en händelse som vi behöver prata om. Man kan börja prata redan i bilen när man åker hem. Som brandmästare måste man ha lite pejl på gubbarna och höra hur surret går.
De har också en krisorganisation med debriefing som de kan koppla in.
– Vi kan få tid efter ett larm och sitta och prata igenom det. Det är inte vanligt att vi gör så, men det har hänt, förklarar Kjell Enqvist, som vidare menar att det viktigt att ta den psykosociala arbetsmiljön på allvar.
– Vi har den öppenheten att man kan säga, att det här är inte min dag, kan jag få en mindre krävande uppgift än den jag normalt skulle ha.
Samtidigt är det i praktikan svårt att leva upp till, på grund av att organisationen är så slimmad. I de små grupper som skickas ut måste alla kunna fylla sin uppgift.
– Det är inte stora marginaler. Ingen kan sätta sig bredvid. Det är tajt. Är det en större händelse har man nästan alltid andra styrkor på väg. Men det tar kanske en kvart innan de är på plats.
Som brandman måste man kunna leva med den pressen.
Mansdominerad arbetsplats
Kjell Enqvist har sett exempel på brandmän som efter ett tag har märkt att jobbet inte passar dem.
– Man måste ha en viss humor, en viss gruppkänsla, kunna köpa olika människors infallsvinklar. Är man för individuell tror jag inte att det här jobbet passar. Här jobbar man i grupp, vare sig man vill eller inte. Men åker på larmet tillsammans, man övar tillsammans, man äter tillsammans, man idrottar tillsammans, oftast. Det är ett grupparbete.
Under senare år har andelen kvinnor inom brandförsvaret ökat snabbt, men de utgör fortfarande bara omkring fem procent. Även personer med invandrarbakgrund är starkt underrepresenterade.
– Det finns en gruppmentalitet som är svår att komma in i. Är man ensam tjej så blir man just ensam. På den här stationen har ingen kvinna jobbat, så länge jag varit här. Om en kvinna skulle börja skulle hon vara ensam bland 32 män, det kanske inte är så roligt. Det kanske finns en viss jargong. jag kan tycka att vi har en trevlig och öppen jargong, men det kanske en 22-årig tjej inte alls tycker. Men jag skulle tycka att det vore roligt, det skulle tillföra mycket om vi kunde rekrytera fler kvinnor.
