Vi möter byggnadsarbetaren Jorge i Stockholm. Han vittnar om hur arbetarna får sina pengar i handen. Rutin: Ring på storbossens dörr. Vänta. Få sedlarna. Om han öppnar. Ofta är han hemma, men dörren förblir stängd. Då får man komma tillbaka en annan dag. Har man tur betalar han ut lönen, eller i alla fall delar av den. Cash.
Boende ordnat via arbetsgivaren, 3 700 kronor per säng och månad, i en lägenhet där 16 sängar trängts in, men ibland ännu fler. Och de som inte får plats där, kan få sova i storbossens garage –eller i en huskoja i trädgården som arbetarna själva fått bygga.
Vi möter Aura, som arbetar på en restaurang i Arjeplog. Restaurangägaren lovar att hjälpa henne med tillstånd så att hon kan börja jobba vitt. Hon blir lovad 10 000 kronor i månaden, men arbetsgivaren ”drar av” 8 000 för att spara ihop till den klumpsumma som han hävdar ”krävs för att hon ska få stanna”.
Arbetsdagar på 12–16 timmar i en underbemannad restaurang där hon sover i ett kyffe i källaren, för en lön på 2 000 kronor. Först månader senare förstår hon att hon är grundlurad.
Vi möter byggnadsarbetaren Wilder, som renoverar skolor och sjukhus i Sverige, bor i ett garage. I garaget finns varken el eller rinnande vatten. Ingen toalett. Ingen dusch. Fyra vuxna män på 17 kvadratmeter bakom chefens bilar. Chefen kan komma med resterna av sin pizza som lön efter 15 timmars arbete.
Skurkarnas egna regler
Det är några av de människor journalisten och författaren Elinor Torp, tillsammans med en fotograf från Dagens Arbete, lever nära under många månader då de gör reportage för tidningen. Den research som så småningom mynnar ut i boken ”Vi, skuggorna”.
– Här gäller skurkarnas egna regler, långt ifrån den svenska modell med de reglerade arbetstider, lön och arbetsmiljö, som Sverige är känt för, sammanfattar Elinor Torp.
Människorna som arbetar under de här villkoren lever alltså utanför den etablerade arbetsmarknaden, men ändå mitt i den. En situation som kommit att kallas för ett svenskt skuggsamhälle – eller parallellsamhälle. Vilken term som bäst beskriver fenomenet är oklart.
– Under researchen till boken kom jag fram till slutsatsen att skuggsamhälle är fel term. Det här sker ju mitt ibland oss. Skuggor är de inte, vi kan se dem om vi öppnar ögonen. Därför fick boken heta ”Vi skuggorna”, då vänder jag på perspektivet, de blickar på oss inifrån sitt arbetsliv.
Värst är förnedringen
Vad tycker hon är värst, efter att ha mött så många människor som berättar om sina villkor?
– Levnadsförhållandena, att de sover på så äckliga platser, bilverkstäder, bland tryckkokkärl, att de vedeldar för att få upp värmen, i vissa fall inlåsta – en potentiell bomb – de bor i garage eller i egenbyggda kojor i skogen. Den förnedringen. Osäkerheten och rädslan som byggs upp. De vågar inte klaga eller kräva ut sina löner. Det här är ett extremt utnyttjande på alla plan. Det äcklar mig att det sker överallt, även på våra sjukhus och skolor och att vi bara blundar.
Hur många människor det handlar, som exploateras av kriminella mitt ibland oss, vet ingen, inte heller Elinor Torp.
Gränspolisen konstaterar att 2015 sökte 163 000 asyl i Sverige. Två år senare hade 80 000 fått avslag. Men det är inte framför allt de människorna myndigheterna hittar under sina inte razzior. Det är snarare människor som lockats till Sverige direkt från sina hemländer, för att arbeta. Ofta satta i skuld för resan och förespeglade bättre villkor än vad det senare visar sig.
– Hur många kan ingen säga, det här sker helt under myndigheternas radar, men de finns överallt. Vi behövde bara hyra en bil, åka 15 minuter från Stockholms innerstad, gå in på en verkstad, ett bygge, en restaurang… Det förekommer överallt. Det finns uppgifter om hur många samordningsnummer som utfärdas, hur många som når Röda korset eller Fackligt center för papperslösa, men hur stort det så kallade skuggsamhället är går inte att säga. Facket har inte koll heller.
Däremot ser hon en trend, och den är inte koncentrerad till storstäderna. Över hela landet slarvas det. Samma visa på varje ort: Det kan handla om en kommun i toppen, med ett kommunalt fastighetsbolag som beställare. Små firmor, ofta med utländsk arbetskraft, som underentreprenörer längst ner i kedjan. Facket kan försöka få ut Arbetsmiljöverket på kontroller – men inspektörerna har inte tid.
Terrorattentatet blev upprinnelsen
Upprinnelsen till boken var Rakhmat Akilovs terrorattentat på Drottninggatan, 2017. Elinor Torp arbetade i en byggnad i närheten när det hände, såg paniken, blodet, döden. Människorna som strömmade ut för att hjälpa, mitt i förtvivlan. I medieuppståndelsen som följde var det ingen som belyste den arbetsmarknad Akilov arbetat på.
Han hade jobbat i Sverige, som asbestsanerare. Han hade ett samordningsnummer. Inget mer. Egentligen fanns han inte. Men han var inte ensam. Året då han körde in på Drottninggatan anmäldes 23 545 rivningar av det totalförbjudna materialet asbest, till Arbetsmiljöverket.
Elinor Torp konstaterar att först genom attentatet kommer det så kallade skuggsamhället upp till ytan. Bland annat insåg myndigheterna att det är alldeles för enkelt att få samordningsnummer. Skatteverket rannsakade sig själva i en kritisk rapport. Riksrevisionen granskade staten. Och Ekobrottsmyndigheten granskade de bluffande bolagen. Alla kom fram till samma sak: Sverige har tappat kontrollen över arbetslivet.
– Jag vill inte att man ska tänka att människorna i skuggsamhället är potentiella terrorister. De som radikaliseras är sällan knegare. Men får man inte mat och sömn, så till slut slår man sönder toaletterna man själv installerat, eller det blir slagsmål i en kaffekö… Man kan förstå det vansinnet – det finns utan radikalisering.
Ett växande problem
Och till exploateringen och arbetsmiljöaspekten kommer de förlorade skatteintäkterna på utvecklingen: Lågt räknat kostar svartarbetet Sverige 66 miljarder kronor varje år i förlorade skatteintäkter. Ändå står myndigheterna handfallna.
Ser hon ett växande problem?
– Ja, helt klart, svarar Elinor Torp. Några eldsjälar på myndigheterna ser, framför allt i branscherna transport, städ och bygg, att en rad företag är i händerna på kriminella. Arbetslivskriminaliteten har de senaste fem-sju åren definitivt ökat. Men det finns få domar, lagstiftningen om människohandel har visat sig svår att använda.
Däremot finns en ny lag mot människoexploatering, den skulle man kunna börja använda sig av för att komma åt de ansvariga. Men det sker inte. Okunskapen är stor, även inom rättsväsendet.
– Väldigt många människor blundar för vad som sker. Företag har papper i ordning, det ser rätt ut. Men samtidigt som de har anställda enligt avtalsenliga löner, tvingas samma arbetare betala tillbaka minst hälften av sina löner. Och bakom de vitt anställda finns tiofaldigt fler som inte har några papper alls.
Eldsjälar försöker
Men visst finns det människor som inte vänder bort blicken. Elinor Torp träffar också individer inom våra myndigheter eller kommunala bostadsbolag som verkligen bryr sig. Som Thomas. När han bytte från polis till arbetsmiljöinspektör, var det i förhoppningen att faktiskt kunna komma åt de ansvariga. Men det visade sig vara svårt. Om ett företag saknar organisationsnummer: inget ärende. I stället landar det möjligen i lite blygsamma böter, som 15 000 kronor per arbetare en chef anlitat svart. Trots att hela bygget kan vara svart går sällan den misstänkta firman att knyta till de konkreta jobben, till exempel storskaliga villabyggen.
Och de razzior som ändå genomförs – oftast drabbar de snarare de mest utsatta, de som arbetar längst ner i hierarkin.
Elinor Torp belyser hur de här razziorna på sätt och vis motverkar sig själva: Staten är Sveriges största upphandlare, kommuner och landsting näst därefter. Hade det förts en politik där upphandling inte bara sker utifrån lägsta priset, hade Sverige troligtvis inte tappat kontrollen så här.
Sverige sämst i Norden
Förr hade byggjättar som Skanska, Peab och NCC sin egen personal. Skolor städades av människor anställda direkt av kommunen. Sjukhusledningen visste vilka som jobbade på sjukhusen. De som stod på kontrakten var de som utförde jobben. I dag är leden långa och otydligheten stor.
Går det att backa bandet?
– Jag vet inte. Men jag konstaterar att våra grannländer har ett tydligare beställaransvar. De har snabbare handläggning och hårdare straff, det spelar roll. De högst upp delegerar ju ner arbetsmiljöansvaret, medan de i toppen går juridiskt fria. Där måste något ske!
Det är ingen slump att de arbetslivskriminella söker sig till Sverige, hävdar Elinor Torp. Vi har nämligen sämst koll i Norden.
Hon reder i sin bok ut hur till exempel Norge ligger före Sverige i kampen mot fuskande företag. Här finns en strategi och en politisk tanke. Bland annat har landet tänjt på sekretessreglerna så att myndigheterna kan dela mer information mellan sig och lättare sätta dit kriminella. Man har satsat resurser och samverkat för att få bukt med den sociala dumpningen. Arbetsmiljöverket i Sverige har inte haft det uppdraget.
Ett viktigt verktyg som Norge använder sig av, är fältarbete som stör kriminella. Det kan bedrivas genom span i sociala medier. Genom kameror vid bankomater. Analyser av banktransaktioner. Eller utbildning av offentliga beställare som lär sig att välja bort kriminella vid upphandlingar.
A-krim-grupper som arbetar så, finns på sju ställen i landet.
I Sverige skulle större resurser till en myndighet som Arbetsmiljöverket kunna göra en enorm skillnad, menar Elinor Torp.
– Skulle de engagerade få med sig hela sin myndighet – och polisen – så skulle man kunna störa ut de arbetslivskriminella tidigt, innan de blivit stora. Det sker i Norge. För när de väl blivit stora har de så listiga modeller att de är svårare att komma åt. Arbetarna kan myndigheterna alltid komma åt, de hamnar i förvaret och skickas ut, men utan myndighetssamverkan med resurser går de verkliga skurkarna fria.
Av de åtgärder som står högst på Elinor Torps önskelista över vad som behöver göras finns alltså mer resurser och bättre samverkan.
– Jag önskar mig en tydlighet från politikerna gentemot myndigheterna och att myndigheterna är mer flexibla i sin samverkan och att alla – inte bara eldsjälar – vaknar upp och sätter stopp, innan arbetslivskriminaliteten det helt slår sönder villkoren i vissa branscher. Det är arbetsgivarna man måste gå på. Hur ska de seriösa annars ha en chans?
Att öppna ögonen är möjligt
Få journalister har intresserat sig för denna aspekt av arbetsmarknaden. Nu har Elinor Torp visat att den som vill öppna ögonen kan göra det.
Överallt där det byggs nytt eller renoveras, i städbranschen och på restauranger jobbar människorna de letade efter, när reportageresan inleddes. I en första kontakt håller människorna upp en fasad, konstaterar Elinor Torp. De flesta säger att de är från Polen, eller Rumänien. Men det är uppenbart att de är regisserade att svara så.
Ändå lyckades hon vinna deras förtroende, få dem att berätta om både sitt arbetsliv och sin livssituation. Hur?
– Vi har aldrig pratat om arbetsvillkor på deras arbetsplatser, då utsätter man dem för fara. Ingen har vågat prata när de varit kvar på ett jobb, utan först när de slutat. Vi hittade arbetsplatserna på olika sätt, David kunde gå in på en verkstad och låtsas att han behövde laga något på sin Amazon. Under tiden såg jag mig omkring.
De talade dessutom med grannar, myndigheter, organisationer. Och lyckades genom sitt enträgna arbete komma ett antal människor nära. Så nära att boken bitvis kan upplevas som en roman, med detaljer om telefonsamtal till nära och kära, känslor och vad de pratar om på jobbet eller vad de tänker när de ska försöka sova.
– Det handlar om att bygga ett förtroende. Samtidigt vara tydlig med rollen, jag kan till exempel inte hjälpa Aura med hennes asylprocess. Men hon valde att vara med i boken och hon kan sina rättigheter. Samtidigt som hon är så utsatt, är hon väldigt stark. Hon kan sätta ord på det som händer.
Vill prata om systemfelet
Att hantera berättelserna i rollen som journalist och författare har inte varit lätt.
– Det är skitläskigt i att gå så nära, man tar sig ju friheten att skriva, och till det kommer en språkförbistring, vi har fått använda oss av tolk.
En strategi för att få människorna att vilja medverka i boken har dessutom varit att anonymisera, byta ut identifierbara detaljer och tvätta bort förbrytarnas namn.
– Att hänga ut enskilda förbrytare var inte viktigt för boken. Jag vill hellre prata om systemfelet.
Med jobbet att gräva i den här verkligheten kommer en förtvivlan som är svår att hålla ifrån sig. Hur lyckas Elinor Torp?
– Man kan känna sig hemsk och falsk. Kan jag som lever i en helt annan verklighet göra någon nytta? När de säger till mig: Du kan aldrig förstå hur jag har det, så är det ju sant.
– Det här är inte lätt, men som journalist måste vi våga. Det är det enda sättet: avtäcka, synliggöra. Sedan får lagstiftarna och myndigheterna ta vid.
Ett beroende som samhälle
Samtidigt som det är myndigheternas ansvar att ta itu med arbetslivskriminaliteten pekar Elinor Torp på hur vi som samhälle de senaste åren har blivit beroende av fattig utländsk arbetskraft. Kanske är det verkstan dit du lämnar in din trasiga bil. För att det är billigast. Kanske är det skolan där dina barn går och som just nu byggs om. Kanske är det badrumsrenoveringen med rotavdrag i ditt eget hem. På alla dessa arenor har ett laglöst arbetsliv har vuxit fram. Kan vi även som individer göra motstånd?
– Det kan vi! Individen kan alltid göra skillnad, i allt från att arbeta som volontär till att bojkotta varor. Det förändrar. Nu köper folk krav-bananer och fair trade-kaffe på Ica. På samma sätt måste vi börja bry oss om människor som arbetar under extremt usla villkor. Vi borde haja. Två hundringar för däckbyte. Är det rimligt?
Elinor Torp formulerar därför i boken en checklista för dig som kund eller beställare: När du kommer in i bilverkstaden och ser att personalen saknar arbetshandskar, skyddsglasögon, hörselskydd och ordentliga skor, eller när de inte bär enhetliga arbetskläder och inte pratar svenska. Reagera! Något är fel. Vänd och gå ut igen!
Elinor Torp om…
… rut- och rot-reformerna kommer åt svartarbetet eller om den svarta sektorn växer i takt med den vita?
– Det där är extremt intressant, och något av det som upprör mig mest. När Aura har ett tillfälligt uppehållstillstånd och vill jobba vitt och betala skatt erbjuds hon bara svartjobb. Hon jobbar i det som kallas rutsektorn, passar barn och städar. Hon får inte jobba vitt. Jag ifrågasätter om det stämmer att branschen genom de här reformerna blivit ”vitare”.
…varför medieskuggan är så total om arbetslivskriminaliteten?
– För att många av oss journalister bor och lever i storstan, twittrar med andra journalister. Några få journalister intresserar sig. Folk säger att det inte finns någon arbetarklass, men den finns. I industrin, i servicesektorn och bland undersköterskor – sammantaget är det en tredjedel av befolkningen. Vi journalister är för långt ifrån det, de flesta är på en annan planet.
…rättslösheten för den här gruppen arbetare.
– När du läser domar från de som försökt anmäla de som exploaterar dem är det uppenbart hur fjärmade många av oss är från den här verkligheten.
– Jag skriver ju om en dom, som behandlar ett hus fullt med svartarbetare. Det huset blir i domen kallat för Big brother. Det kanske fanns en frivillighet att jobba där från början, men, det är smaklöst! Många är så präglade den svenska modellen, utgår ifrån att den är norm; man jobbar 8 timmar. Vittnesmål och 16 timmars arbetsmiljö, och där man sover på jobbet, viftas undan för det kan inte se ut såhär. Jo, det gör det! Tingsrätten kände, i den här domen, inte ens till den nya lagstiftningen om människoexploateringen.