I ett försök att blanda fasthet med humor, skämtade Frankrikes president Emmanuel Macron att G7 skulle kunna bli… G6. Det är absurt, inte minst för att utan USA så skulle kapitalismen som vi känner den (och de sorgliga G7-mötena) försvinna från planetens yta.
Det råder, så klart, ingen tvekan om att med Trump i Vita huset så finns det gott om skäl till oro. Etablissemangets reaktion på presidentens tilltag – i USA och i Europa – är dock kanske ett än större skäl till oro för progressiva, då den är full av farliga förhoppningar och kopiösa felbedömningar.
En del hoppas på Mueller-utredningen, och antar att Mike Pence skulle vara snällare mot dem som president. Andra håller andan till 2020 och vägrar att överväga möjligheten om en andra ämbetsperiod. Ingen av dem begriper sig på de mycket verkliga tektoniska skiften som underbygger Trumps klumpiga upptåg.
Historiskt budgetunderskott
Trumpadministrationen bygger upp ett betydande inhemskt ekonomiskt momentum. Först fick han igenom inkomst- och bolagsskattesänkningar som etablissemangets republikaner för några år sedan inte kunde ha föreställt sig ens i sina vildaste drömmar. Men det var inte det enda.
Bakom kulisserna överraskade Trump sedan Nancy Pelosi, Demokraternas ledare i representanthuset, genom att godkänna varje socialt program hon bad honom om. Till följd av detta har den federala regeringen det största budgetunderskottet i amerikansk historia vid en arbetslöshet under fyra procent.
Vad man än tycker om den här presidenten så ger han inte bara pengar till de rikaste, vilka så klart får mest, utan också till många fattiga. Med en påvisat stark sysselsättning, särskilt bland afroamerikaner, en inflation som hålls i schack och en fortsatt stigande aktiemarknad, har Donald Trump sin hemmaplan under kontroll när han reser utomlands för att möta vänner och fiender.
Marknadens bestraffning
Det amerikanska Trump-kritiska etablissemanget ber om att marknaderna ska bestraffa hans slöseri. Det är precis vad som skulle ha hänt om USA hade varit vilket annat land som helst. Med en statsskuld som beräknas nå 804 miljarder dollar 2018 och 981 miljarder dollar 2019, och en regering som förväntas låna 2 340 miljarder dollar – motsvarande 20 800 miljarder kronor – under kommande 18 månader, så skulle växelkursen krascha och räntorna skjuta i höjden. Men USA är inte vilket land som helst.
Äger dollarpressarna
När den amerikanska centralbanken, The Fed, trappar ner sitt kvantitativa lättnadsprogram genom att sälja av sina ackumulerade tillgångar till den privata sektorn, behöver investerarna dollar för att köpa dem. Detta gör att mängden dollar som är tillgänglig för investerarna sjunker med uppemot 50 miljarder dollar i månaden. Lägg till detta de dollar som tyska och kinesiska kapitalister behöver för att köpa amerikanska statsobligationer (i ett försök att parkera sina vinster på ett säkert ställe). Nu börjar vi kunna se varför Trump inte tror att han kommer att straffas med att dollarn eller statsobligationerna faller.
Försedd med det omåttliga privilegium det innebär att äga dollarpressarna, tar sedan Trump en titt på handelsflödena med de andra G7-länderna och drar en oundviklig slutsats: Han kan omöjligen förlora ett handelskrig mot länder som har så höga överskott mot USA (till exempel Tyskland, Italien, Kina) eller som (likt Kanada) kommer att få lunginflammation i samma ögonblick som den amerikanska ekonomin åker på en vanlig förkylning.
Amerikanska aggression
Inget av detta är nytt. Richard Nixon konfronterade också Europas etablissemang 1971 medan Ronald Reagan brutalt pressade det japanska 1985. Inte ens språket var mindre civiliserat – minns väl Nixonadministrationens attityd, sammanfattad med John Connallys oefterhärmliga ord: ”Min filosofi är att alla utlänningar är ute efter att blåsa oss och det är vårt jobb att blåsa dem först.” Dagens amerikanska aggression mot sina allierade skiljer sig från dessa händelser på två vis.
För det första: Sedan Wall Streets kollaps 2008, och trots den efterföljande uppgången inom finanssektorn, kan inte Wall Street och den inhemska amerikanska ekonomin längre göra det de gjorde före 2008, det vill säga absorbera nettoexporten från europeiska och asiatiska fabriker genom ett handelsöverskott finansierat av ett motsvarande inflöde av utländska vinster till USA. Detta är den underliggande orsaken till den rådande globala ekonomiska och politiska instabiliteten.
För det andra: Till skillnad från på 1970-talet så har Europas missskötsel av eurokrisen under det senaste årtiondet lett till att den fransk-tyska alliansen nu är splittrad och på flykt – och att främlingsfientliga, antieuropeiska nationalister tar över regeringsmakten.
USA ska söndra och härska
Trump kastar en blick på allt detta och drar slutsatsen att om USA inte längre kan stabilisera den globala kapitalismen, kan han lika gärna riva upp befintliga multilaterala konventioner och från grunden bygga en ny global ordning som liknar ett hjul, med USA som dess nav och alla andra makter som dess ekrar – ett upplägg för bilaterala avtal som säkerställer att USA alltid kommer att vara den största parten i alla, och därmed få sitt skålpund kött genom att söndra och härska.
Kan EU skapa en Trump-kritisk allians som sätter ”Europa först”, och som kanske inbegriper Kina? Vi har redan fått svaret, efter Trumps upphävande av kärnvapenavtalet med Iran. Bara minuter efter förbundskansler Angela Merkels uttalande att europeiska företag skulle stanna i Iran, meddelade samtliga tyska bolag att de skulle lämna, och prioriterade därmed de stora skattelättnader som Trump erbjöd dem inom USA.
Tid för motkrafterna
Slutligen förfäras vi av Trump på goda grunder. Han vinner mot ett europeiskt etablissemang som vältrar sig i total omedvetenhet om de krafter som undergräver det och banar vägen för en motbjudande utveckling. Det är upp till de progressiva i kontinentaleuropa, Storbritannien och USA att få en internationalistisk ny giv på agendan – och att vinna val där de kampanjat med den.
I mina sällsynta optimistiska stunder föreställer jag mig att en allians bestående av Bernie Sanders, Jeremy Corbyn och vår europeiska demokratirörelse, DiEM25, ger de internationella nationalisterna, ledda av Trump, en hård match. För några år sedan lät det mer långsökt än detta att Trump skulle triumfera i USA, Europa och bortanför. Det är värt ett försök.
