Det här har gått så bra att Sveriges statsskuld idag är bland de lägsta i EU, bara drygt 30 procent av BNP, samtidigt som länder som Frankrike och Spanien har en skuld på över 100 procent. 

Sedan 90-talet har vi valt nedskärningar.

Men den så kallade saneringen av de offentliga finanserna har haft ett pris. Ett för högt pris, tycker till exempel S-föreningen Reformisterna. 

– Det finns tre sätt att finansiera en satsning i statens budget. Det är lån, det är skatt och det är nedskärningar. Sedan 90-talet har vi valt nedskärningar, säger Eira Arb Zackrisson, vice ordförande i Reformisterna. 

Det går inte att skära mer. Välfärden går på knäna. Sverige knakar i fogarna. Ekonomins hårda tyglar måste lossas. Det var för att påverka Socialdemokraterna inifrån med det här budskapet som Reformisterna bildades för sex år sedan. På den socialdemokratiska kongressen 2021 vann de också en viktig seger, i alla fall om man frågar dem själva. Att staten ska kunna låna till viktiga, strategiska infrastruktursatsningar med stor klimatnytta. 

– Det har vi bestämt, säger Eira Arb Zackrisson. 

Lån eller välfärd på svältdiet

Men än så länge har inte Socialdemokraterna gjort verklighet av det kongressbeslutet. Och överskottsmålet finns kvar. När det senast sågs över ville Socialdemokraterna att det skulle sänkas till ett mål på plus-minus-noll men de borgerliga partierna bromsade. Kompromissen blev en sänkning av överskottsmålet från en procent till 0,33 procent av BNP. 

Reformisterna säger att ett balansmål förstås hade varit bättre, men ändå inte tillräckligt. 

– Vi har två existentiella hot mot vårt samhälle. Det är ojämlikhetsexplosionen och det är klimatförändringarna. Nu får vi också lägga till risken för krig och konflikt. Men det vi har fokuserat på det är ojämlikhet och klimatomställning. Och vår analys har hela tiden varit att båda måste bekämpas samtidigt, säger Markus Kallifatides, ordförande i Reformisterna. 

Sedan ett år tillbaka sitter han också i riksdagen och delar riksdagsgrupp med partitoppen. 

Han och Reformisterna vill se stora satsningar på järnväg för att kunna transportera gods och människor, satsningar på att utveckla tillverkning av vätgas och elektrobränslen, bygga ut laddinfrastrukturen så att det ska bli möjligt att köra elbil i hela landet och investeringar i elnät och energisystem. Och staten ska ta lån för att klara det.

– Ska vi finansiera det här utan att låna innebär det en välfärd på svältdiet och det kan vi inte stå ut med, säger Markus Kallifatides. 

För svag finanspolitik

Nu är det inte bara Reformisterna som säger det här. Fler och fler röster höjs för samma sak. Från både väntat och mer oväntat håll. 

Skapar ekonomisk utveckling, jobb och skatteintäkter.

En logisk bundsförvant är den fackliga centralorganisationen LO som också trycker på för att staten ska låna. 

– Lånar man till investeringar lånar man till något som i sin tur skapar ekonomisk utveckling, jobb och skatteintäkter, säger LO-ekonomen Torbjörn Hållö. 

Enligt Torbjörn Hållö har Riksbanken och penningpolitiken fått dra ett för stort lass för att stimulera svensk ekonomi när finanspolitiken har hållits i strama tyglar. 

– Riksbanken har dragit ner räntan till noll och till och med minusränta i Sverige. Det har lett till att hushållen har dragit på sig stora skulder och det har drivit upp priserna på fastighetsmarknaden. Det hade varit bättre om staten och finanspolitiken hade gått in med offentliga investeringar. 

Vill inte höja skatter

Här får han stöd från nationalekonomen och professor emeritus Lars Calmfors. Han var inkallad expert när det senast skedde en översyn av överskottsmålet för åtta år sedan. Han har också tagit fram underlag till  den nuvarande regeringens långtidsutredning som presenterades i december och som kommer fram till att staten och finanspolitiken måste ta ett större ansvar för att stabilisera ekonomin, alltså skjuta till pengar och göra investeringar när konjunkturen sviktar. 

– Blir finanspolitiken mer expansiv kommer räntepolitiken att bli motsvarande mer restriktiv. Alltså, vi kommer att hamna på lite högre ränta. Det tror jag skulle vara vettigt för att inte få för höga bostadsprisökningar, säger Lars Calmfors. 

Han tillhör sedan några år tillbaka dem som tycker att vi inte längre behöver något överskottsmål. I sin expertbilaga till långtidsutredningen har han räknat ut att ett bra mål för de offentliga finanserna istället skulle vara ett underskott på en halv procent av BNP.

Det är ineffektivt och orättvist.

–  De kommande 10-15 åren har vi stora investeringsbehov. Klimatinvesteringar. Utbyggnad av energisystemet. Vi har eftersatta investeringar i vägar, järnvägar, kommunala vatten- och avloppssystem. Kanske behöver vi större investeringar i försvarsmateriel och så vill vi ge stöd till Ukraina i kriget mot Ryssland. Alternativet till att låna till de investeringarna är höjda skatter eller att andra utgifter får stå tillbaka. Då får dagens generationer betala för det som i första hand kommer kommande generationer till del. Det är ineffektivt och orättvist, säger Lars Calmfors. 

”Finns fortfarande en rädsla”

Under året ska en grupp bestående av representanter för riksdagens partier se över ramverket för finanspolitiken igen, alltså överskottsmålet och det så kallade skuldankaret som säger hur stor statsskuld Sverige får ha. 

Lars Calmfors tror att kravet på ett plus i de offentliga finanserna faktiskt kommer att skrotas den här gången.

– Men på en del håll politiskt finns det fortfarande en rädsla för att införa ett underskottsmål, både inom Socialdemokraterna och Moderaterna. Men man bör utgå från vad som kan vara en rimlig skuldnivå på lång sikt. Idag ligger skuldankaret på 35 procent av BNP. Det kan vara rimligt att offentlig sektor har en skuld på 45-50 procent av BNP. Det ligger långt under de flesta EU-länderna. Långt under USA och långt under Storbritannien. Sedan kan man räkna baklänges vad det betyder för saldot i de offentliga finanserna och kommer jag fram till ett årligt underskott på ungefär en halv procent av BNP. 

Busch: Behöver hitta ett sätt

Motståndet mot att slopa överskottsmålet har varit hårt som berg hos högern. Men någonting har hänt. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch skakade om den politiska spelplanen när hon i slutet av november i en artikel i Aftonbladet lanserade ett samhällsbygge som påminner om det socialdemokratiska folkhemsbygget. Statliga investeringar i bostäder, energi, vägar, järnvägar och utbildning för välfärdsjobben. Och att ramarna för den statliga ekonomin därför måste förändras. 

– Jag söker inte pris för att vara den mest renläriga marknadsliberalen, sa Ebba Busch till Aftonbladet. 

Till Dagens ETC säger hon att verkligheten talar sitt tydliga språk. 

Staten måste bli mer av en accelerator tillsammans med privat kapital.

– Ska Sverige inte gå miste om väldigt många arbetstillfällen, en stor möjlighet att ligga i framkant internationellt och säkra att Sverige står starkt även framåt, inte bara historiskt sett, då behöver vi hitta ett sätt för det offentliga och staten att bli mer av en accelerator tillsammans med privat kapital. 

Hon tar Norrlandskommunerna som exempel där de nya gröna industrierna utmanar hela samhällsstrukturen när det krävs bostäder, tillräckligt med el och en välfärd för de som flyttar in. 

– Tittar man på mindre kommuner som plötsligt får chans på en tyngre företagsetablering, då behöver man alla de här delarna. Har man inte förskolan och skolan på plats eller att det saknas några hundra meter på järnvägsträckan, då blir många gånger den typen av investeringar inte av, säger Ebba Busch. 

Trycket ökar på Svantesson

Kristdemokraterna har tillsatt en så kallad samhällsbyggarkommitté som ska ta fram förslag för att ”rusta Sverige”. Men Ebba Buschs ministerkollega i regeringen, finansminister Elisabeth Svantesson (M), har hittills hållit sig kallsinnig till utspelet. 

Trycket ökar dock även från andra aktörer som står regeringen nära. Svenskt näringslivs chefsekonom Sven-Olov Daunfeldt har sagt att det inte finns något värde i att trycka ned statsskulden ännu mer när det finns stora samhällsutmaningar. Samma sak säger flera svenska storbolag som Volvo Cars och Axfood och storbankerna Swedbank och Nordea. Även Finanspolitiska rådet landar i att ”rättvisa mellan generationer” talar för att överskottsmål och skuldmål kan behöva justeras. 

Reformisterna är glada att ha fått nya allierade. 

– I ljuset av hur det har låtit i svensk finanspolitik och ekonomisk debatt de senaste decennierna låter ju det väldigt revolutionerande, säger Markus Kallifatides. 

Andersson: Vore inte lämpligt

Reformisterna blev också glada när deras partiledare Magdalena Andersson, handplockad och upplärd av överskottsmålets fader Göran Persson, i en intervju med Dagens ETC strax före jul nämnde kongressbeslutet om lån till klimatinvesteringar. Men i övrigt ställde sig även Magdalena Andersson kallsinnig till Ebba Buschs utspel och att sa att hon till och med blir rädd när Busch öppnar för statliga investeringar.

 Det Ebba Busch säger och det Ebba Busch gör, det synkar ju inte. 

– Sanningen är att det är just Kristdemokraterna som just nu sitter och administrerar nedmonteringen av svensk bostadspolitik, svensk infrastrukturpolitik och svensk vindkraftsutbyggnad. Jag menar, det Ebba Busch säger och det Ebba Busch gör, det synkar ju inte. 

Och ett underskottsmål som LO, Reformisterna och ekonominestorn Lars Calmfors föreslår avfärdar hon än så länge. 

– Jag skulle inte bedöma att anledningen till att samhället har dragit sig tillbaka de senaste årtiondena är det finanspolitiska ramverket. Med den inflationssituation som vi har nu är vår bedömning dessutom att det inte hade varit lämpligt med en slappare finanspolitik.

S riskerar att få betala

När Vänsterpartiet och Miljöpartiet i sina respektive skuggbudgetar i höstas lanserade stora satsningar på klimat och välfärden höll sig Socialdemokraterna inom ramarna. 

Att släppa loss, att gå med underskott och låna pengar, det ska någon gång betalas.

–  Sverige är ett ganska litet land. Att vi har ordning och reda på vår ekonomi är en styrka för ett litet land. Att släppa loss, att gå med underskott och låna pengar, det ska någon gång betalas, säger Mikael Damberg (S), ekonomiskpolitisk talesperson. 

Men LO-ekonomen Torbjörn Hållö säger att Socialdemokraterna riskerar att få betala på ett annat sätt om dörren fortsätter att hållas stängd för lån till investeringar.  I form av förluster i framtida val. 

– I någon mening är det här en klassisk vänster-höger-fråga, där vänstern ska vara mer för offentliga investeringar. Men tittar man ut över Europa är det faktiskt flera högerregeringar som har bytt fot. Italien är ett tydligt exempel. Boris Johnsons retorik i Storbritannien ett annat. Ebba Buschs utspel visar att det finns ett utrymme för borgerliga partier att runda S och att inta en oväntad position. Från ett politiskt taktiskt perspektiv tror jag att S ska akta sig för att lämna den flanken öppen.

Även Reformisterna säger att Socialdemokraterna riskerar att bli omsprungna som de stora samhällsbyggarna om  partiet inte driver på. Faktum är att det kan bli den nuvarande Tidöregeringen som blir den som lossar på den tajta korsett som S en gång snörde på den offentliga ekonomin. 

– Det handlar om vad som är bra för Sverige. Människor har riktiga problem, de oroar sig för samhällsutvecklingen och de oroar sig för klimatomställningen. De vill ha en god välfärd och en rättvis klimatomställning. Påbörjas en förändring av regeringen och andra partier ska vi välkomna det, men vi i S behöver vara tydliga och offensiva, säger Markus Kallifatides. 

Eira Arb Zackrisson tonar ändå ner KD:s vänstersväng.

– Ebba Busch har inte blivit sosse.  Hon är för en repressiv politik som skapar ökad ojämlikhet. Hon är ingen klimatvän utan hon är för en brun politik med ökat fossilberoende. Jag är rädd för vad högern kan åstadkomma men jag är inte rädd för att de ska ta min ideologi. Och skulle de mot förmodan börja driva socialdemokratisk politik, så är det ju bara positivt, säger Eira Arb Zackrisson.