Det här är historiskt stora stöd till bankerna. 1 400 miljarder nytt kapital att handla med när bankernas totala långivning under ett år är ungefär 6 000 miljarder kronor.
Enorma pengar som ska gå till… ja, vad?
Stötta företagen, säger regeringen.
Samtidigt lämnar man då hela beslutet över vilka företag som ska få detta stöd i form av lån och vilka som inte ska få det till de privata bankerna. Man har inga som helst garantier för att bankerna verkligen ökar utlåningen till de som behöver, i varje finansiell kris hittills har ju bankerna tvärtom visat sig göra tvärtom.
Att Riksbanken och Finansinspektionen gör såhär är helt i linje med vad de har som uppdrag. Rädda finanskapitalet och finanssystemet. Men en regering måste vända på frågan.
Det är kanske inte de privata bankerna som behöver stöd?
Det är låntagarna.
Tyska regeringen tog ett lite annorlunda beslut. Man gav den statliga storbanken KfW i uppdrag att genomföra ett obegränsat kreditprogram. Ja, ordet var obegränsat. Det betyder att den statliga banken direkt kan gå in och stödja både små och stora företag oberoende av om de privata bankerna tycker att sådana lån gynnar bankernas ägare. Den statliga bankens ägare är ju medborgarna så självklart kan prioriteringarna då se annorlunda ut än om det är privata banker som styr kreditgivningen.
Staten tar alltså ansvar, inte bara för att finansmarknaden fortsätter låna ut till företag som drabbas av krisen, utan också ansvar för vad man lånar ut till. Och det innebär att medborgarna äntligen kan ställa någon till ansvar för vad som görs.
För ingen svensk medborgare kan ju ställa Nordea, SEB, Swedbank eller Handelsbanken till ansvar för om man använder den här nya utdelade pengapåsen.
Ett felaktigt påstående i sammanhanget är när någon hävdar att det här stödet kan ges för att Sverige har låg statsskuld. Man har ”samlat i ladorna”. Det är helt fel. Dessa pengar är inget som sparats ihop, det är pengar som ”trycks”, det vill säga skapas av först Riksbanken (de 500 miljarderna) och sedan av de privata bankerna själva. Den här typen av gigantiska miljardpaket visar nämligen vilken makt en stat har att just stödja ekonomin med nya pengar. Alla de saker vi ”inte haft råd med” hade staten kunnat lösa genom att riksbanken skapat 500 miljarder och köpt statsobligationer som kunde finansierat skolor, mer vård, mer rena transporter för att bara ta några saker ur problemsäcken vi har.
Det har aldrig varit ont om pengar för att stödja bank och finansmarknad.
Det har bara varit slut på pengar för att stödja arbetslösa, sjuka och människor med behov av vård.
Nu kommer även regeringen börja tvingas stödja både företag, arbetslösa och sjuka för att inte samhället ska drabbas av panik. ”Paket” på 300 miljarder har redan presenterats. Ju mer coronaviruset orsakar nedsläckt ekonomi, desto mer behöver staten göra för att skapa jobb.
Det är bra. Men det viktiga återstår, att som stat själv ta ansvar för hur pengarna används.
Efter den här krisen kommer medborgarna nämligen ha lärt sig en viktig sak.
Det handlar inte om det finns pengar.
Det handlar om vem man sänder dem till.
