– Det brukar vara en del kvinnor som kommer och går där, säger Eija Hetekivi på sin djupa göteborgska.

Några hundra meter bort, bakom en röd plåtfasad:

– Där har jag mött hur många som helst som bor. Det är barnfamiljer, alla möjliga. De kommer dit när det har blivit mörkt.

Den utbredda hemlösheten är inte något nytt för författaren Eija Hetekivi. Hon vet att tusentals sover ute, bara i Göteborg. Hon vet hur det är att inte ha något att kalla hem. Hon har själv varit där, i hemlösheten. De senaste åren har hon pratat med mängder av de hemlösa – för en roman hon jobbar med, men deras röster och icke-dörrar är även med i hennes nya fotobok ”Klassdörrar”.  

– Det har varit jättestarka möten. Det har inte varit svårt att hitta dem, det kryllar av hemlösa. Jag ville att de skulle få höras, och deras sovplatser få synas tillsammans med överklassdörrarna.

Skvätte fyllespyor på rikemansdörrar

Om hemlösheten inte är särskilt främmande för Eija Hetekivi, är dess motsats – överflödshemmen – det desto mer. I boken berättar hon om hur hon och hennes kompisar som tonåringar tog bussen från Bergsjön in till stan och fick en glimt av hur överflödet kunde se ut. Palatslägenheterna med pelaringångar och portlås. De ”gormade och garvade, skvätte fyllespyor på deras förgyllda rikemansdörrar”.  

– Vi tyckte det var helt sjukt. De hade palmer i trappuppgångarna. Vem fan har en palm i trappan liksom?  

Men det var först många år senare som Eija Hetekivi började fotografera de där dörrarna. En resa till Stockholm som hon gjorde i samband med att hennes första roman Ingenbarnsland släpptes, blev startskottet.

– Jag var på Strandvägen för första gången och såg en överklassdörr med guld-porttelefon, där det inte stod namn utan månader, för att man inte skulle se vilka som bor där. Jag tog en bild för att jag blev så chockad. Jag hade aldrig sett någon sådan dörr innan, det var ju guld!  

Sedan dess har hon tagit tusentals bilder på olika dörrar. Egentligen utan eftertanke, mest som ett sätt att dokumentera. Samtidigt blev det snabbt tydligt hur dörrarna är en symbol för klassklyftorna. Eija Hetekivi började handleda unga kvinnor i skrivande, många av dem saknade ett stabilt boende.

– De kom från underklassen. Några av dem var hemlösa, andra blev det under tiden eller pendlade lite fram och tillbaka mellan tillfälliga bostäder och hemlöshet. Jag träffade dem ofta där de höll till. Och då blev det intressant med dörrbilder. Hur fotar man en dörr för en hemlös person som inte har en dörr?

Underklasscirkeln slöts

När Eija Hetekivis pappa dog för två år sedan föddes idén att hon borde göra en bok. Dörrarna hon samlat på sig, hennes grupp hemlösa eller nästan-hemlösa tjejer, de skenande bostadspriserna, lyxdörrarna och skräpdörrarna, och hennes pappas liv som slutade i samma klass som där det börjat –  allt var en del av samma väv.

– När farsan dog såg jag hur den här underklasscirkeln slöts. Han kommer från underklassen och slutar i underklassen. Jag tycker att det är så himla talande för hur det är idag. Hur arbetare blir använda och sedan förbrukade och sen är de färdiganvända. Kvar på samma plats.

I textdelen av ”Klassdörrar” går Eijas pappas liv som en röd tråd. När han kommer till Sverige från Finland som 22-åring äger han ingenting (”annat än sin kropp och sin handlingskraft”). Men det är sent 60-tal, och han vet att han kommer få både bostad och jobb. Den finska arbetskraften behövs. Och lägenheterna i miljonprogramshusen i Göteborgs förorter behöver hyresgäster.

– De var ju en helt annan politik då. Vem som helst som behövde en bostad kunde få det. Det går inte att jämföra med hur det är idag.

Lyx att ha lägenhet

Ens position har inte med talang att göra, utan med klass. Idag är det ännu mer relevant att prata om.  

Pappan fick mycket riktigt både jobb och bostad. Han jobbade på Volvo och som fastighetsskötare. Bodde i lägenheter med låga hyror. Blev förtidspensionär och sedan tog det slut, i en nedgången etta på Hisingen. Han gjorde klassresan från underklassen till arbetarklassen, men sedan tillbaka igen. Ner till underklassen. Cirkeln sluten. 

– Jag tror inte att han hade förväntat sig något annat. Han kom från extremt fattiga förhållanden. För honom var det lyx att ha en lägenhet överhuvudtaget. Men för mig blev det så starkt när han dog, hur förutsättningarna han föddes med spelade roll för resten av hans liv. Ens position har inte med talang att göra, utan med klass. Idag är det ännu mer relevant att prata om.  

Om din pappa hade kommit till Sverige idag, vad hade hänt med honom då tror du?  

– Ja ... vad händer med alla de som kommer hit fattiga och utan resurser? Han hade ju inte en krona på banken. Han hade inte ens råd att köpa bussbiljett. Ändå kunde han få jobb och bostad. Men idag, jag vet inte. Många av de jag träffar som bor i containrar har ju en bakgrund som liknar hans. Inte många av dom tar sig därifrån.  

Du själv kan tyckas vara ett exempel på att det ändå går att göra en klassresa?

– Bildningsresa. Jag tycker att det är viktigt att inte släppa den ekonomiska biten, för då handlar det inte om klass. Jag tjänade fortfarande mer som trappstädare än vad jag gör som författare. Just nu har jag ingen fast inkomst, jag lever på ett tillfälligt arbetsstipendium, vilket så klart är ett privilegium i sig,  men därför tar det också emot att säga att jag har gjort en klassresa.

Hon återkommer till det där flera gånger, att se saker för vad de är. Och inte glömma bort pengarnas betydelse. Eller för den delen, var livsresan börjar. Betydelsen av att födas in i sin klass. Och kanske framför allt, hur man idag mer än någonsin står fast där. Underklassen trampar runt i samma lera, medan de rikaste svävar iväg.

– Förra året vräktes minst 600 barn med sina föräldrar i Sverige. Det är fler än antalet miljardärer vars samlade förmögenhet idag är tre gånger större än vår statsbudget. Och samtidigt tycker mäklare att det är helt normalt att sälja lägenheter för 30 miljoner. På Strandvägen såldes det en bostad för 69 miljoner. Men det är som att den här skevheten inte syns. Jag vill visa de här kontrasterna.