BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Amerikanska statsobligationer, det vill säga räntebärande skuldebrev, köps av hela världen, och de som köper är naturligtvis beroende av hur amerikansk ekonomi utvecklas och av vad den nya presidenten försöker åstadkomma. Det är enorma pengar som världen lånar ut till den amerikanska staten. I motsats till andra länder är det här inget problem för USA. Ingen nation kan komma och kräva ”pengarna tillbaka” såsom Tyskland gjorde med Grekland eller Holland och Storbritannien gjorde med Island. Tvärtom: ju mer kriser världen upplever desto mer pengar försöker "övervintra" i form av amerikanska statspapper. Vart skulle de annars ta vägen?
Men vem är då USA skyldig pengar? I många år var Kina den stora ägaren av amerikanska statspapper. Det berodde på att landet hade enorma överskott i sin export och pengarna måste placeras i något. På samma sätt blev Japan den största ägaren av amerikanska obligationer under perioden då Japan var världens nya exportlokomotiv. Men idag är situationen annorlunda. Kina har valt att kraftigt minska sin andel amerikanska statspapper och istället investera mer över hela världen och i det egna landet. På bara två höstmånader minskade Kina sitt innehav med 200 miljarder dollar, vilket innebar att Japan återigen blev största "fordringsägare" på USA. Eller inte.
När man räknar så tittar man per land. Men skulle vi lägga ihop EU:s samlade lån visar det sig att Europa köpt mest statspapper. Om amerikanska statsobligationer rasar i värde är det alltså Europas medborgare som får ta smällen.
Men varför minskar Kina sin andel? Att man har andra investeringsbehov kan ju vara en sak. Men också att man gör en enkel kalkyl av att dollarn kommer att falla nu när en ny ekonomisk politik ska råda, amerikanska statspapper kommer flöda ut när Trump ska finansiera de storsatsningar han utlovat. Om USA samtidigt vill öka sin export kraftigt är dagens dyra dollar ett problem och kommer då sjunka. Att minska andelen i tid kan alltså vara en god affär. Å andra sidan kan man inte minska för mycket då det kan möta motstånd, och i ett valutakrig är USA som nation lika överlägset som i ett militärt krig.
Statspapper brukar vara det absolut mest tråkiga man kan syssla med. Köper man svenska statsobligationer får man betala för att äga dem, avkastningen är ingen alls och ses mer som ett förvaringsställe likvärdigt ett gammaldags bankfack. Men ändå skickas det enorma mängder köp och säljordrar på statspapper jorden runt. Och då självklart ofta amerikanska statspapper. Orsaken är egentligen inte en analys av om en nation är på fallrepet eller inte utan en affär som handlar om valutornas förändring. Den som köpte amerikanska statspapper i Sverige för några år sedan har sett dollarn öka i värde mot den svenska kronan med upp till en tredjedel. Ett lån är då en tredjedel mer värt om man kan sälja. Och köparen spelar då på att dollarn ska fortsätta stiga, eller möjligen har man inget annat att sätta pengarna i då man måste ha en viss andel "säkra papper" om man är en bank eller en stor fond.
Statspapper är alltså spekulanternas arena, precis som aktier eller pokersajter. Fast de borde vara lika tråkiga som riksbankschefer. Och då blir det intressant att granska vilka stater som spelar mest.
Det är nämligen inte riktigt sant att Europa idag är den största fordringsägaren på USA. Istället är det tre aktörer som står för den absolut största andelen av köpta statspapper här: Irland, Luxemburg och Storbritannien. Det är också de stater som har mest förståelse för amerikanska storföretags behov och också de som spelar mest aktivt på obligationsmarknaderna.
Bakom tråkiga statsobligationers förändring ligger alltså några få aktörers våldsamma insatser. Lilla Irland, lilla Luxemburg, Londons finanskvarter och så ett land till.
Caymanöarna, skatteparadiset dit världens rika skickar sina pengar.
Man kan fundera över proportionerna. Hur kan lilla Luxemburg ha lika mycket amerikanska statspapper som världsnationen Tyskland? Amerikansk dominans har skapat en finansiell bubbelvärld där det som skulle vara säkert – statsobligationer – blivit en pollett bland andra på roulettebordet. Nu har det ingen verklig betydelse för amerikansk politik eller ekonomi. För som i alla andra spel är det den som äger banken som vinner till slut.
