BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Kraven som ställs från facken är långt ifrån vidlyftiga.
I årets pågående avtalsrörelse är det låglönesatsningen som framför allt har väckt rabalder från arbetsgivarhåll. Det har varit känsligt om den ska rymmas inom de 6,5 procent som avtalens värde ska öka med generellt (det som ofta kallas ”märket”), eller om låglönesatsningen kommer ovanpå.
Det handlar inte om några jättesummor, ändå vägrar arbetsgivarna att sluta avtal – varsel läggs, men kan som en självklarhet dras tillbaka innan någon strejk bryter ut.
Ett aktuellt exempel: Arbetsgivarorganisationen Visitas vd Eva Östling kallade Hotell- och restaurangfackets låglönekrav ett ”direkt hot mot den svenska modellen”. Och hon fortsatte: ”HRF:s varsel är helt enkelt oseriöst.”
Men tydligen inte mer oseriöst än att hon kort därefter kunde tillmötesgå kraven. Strejken blev därför aldrig av.
Motståndet från arbetsgivarna mot att teckna avtal var antagligen aldrig uppriktigt menat.
I slutet av förra veckan ställde sig en enig LO-styrelse sig bakom Fastighets strejkvarsel för fastighetsskötarna som tar strid för just låglönesatsningen.
Stefan Koskinen, chef för arbetsgivarorganisationen Almegas avdelning för arbetsgivarpolitik, dundrar i ett pressmeddelande:
”Precis som när de hotade besöksnäringen med strejk står arbetsgivarsidan fast vid att låglönesatsningar ska rymmas inom de 6,5 procent som är märket.”
Men snart kommer hans organisation sannolikt att, precis som Visita, ge vika.
För hur motvilliga är arbetsgivarorganisationerna egentligen till låglönesatsningen – varför tvingas förbunden lägga varsel?
Ett svar är att det handlar om principer.
Hur många som berörs av låglönesatsningen och hur mycket pengar det handlar om i praktiken för Fastighets har inte kommit i dagen.
Men det avtal som nyligen slöts för fastighetsskötarna i de kommunala bostadsbolagen (som ingår i arbetsgivarorganisationen Fastigo) ger viss vägledning. I det fallet betyder låglönesatsningen att lönenivån under tre år höjs med totalt tio kronor extra i månaden. Småpotatis, kan tyckas.
Alltså är det principen – inte pengarna – som arbetsgivarna slåss för.
Arbetsgivarsidans principiella inställning att de lägsta lönerna (de under 24 000 kronor i månaden) inte får komma ovanpå märkets 6,5 procent, bör analyseras mot bakgrund av deras generella strävan att hålla lönerna nere. I förra veckan kunde Dagens ETC visa att löneandelen på den svenska arbetsmarknaden har halkat efter sedan 1980-talet. Jämfört med rekordåren har en vanlig svensk förlorat 3 100 kronor i månaden i utebliven lön, enligt granskningen.
Utvecklingen är inte unik för Sverige – tvärtom! Löneandelen av företagens kostnader har under de senaste trettio åren sjunkit inom hela OECD-området.
Frågan vi bör ställa oss är om de spjärnar emot för att provocera fram nya varsel, för att på så sätt framställa fackföreningsrörelsen i dålig dager – och i förlängningen ifrågasätta strejkrätten så som den är utformad i dag.
Från arbetsgivarhåll är strejkvarsel alltid ett rött skynke.
Redan 2005 krävde Svenskt Näringsliv ändrade konfliktregler med bland annat förbud mot sympatiåtgärder, vilket anses vara ”atombomben” i den fackliga arsenalen. Arbetsgivarna har länge hävdat att konfliktvapnet sätter ”maktbalansen” mellan parterna ur spel vid förhandlingsbordet.
Peter Jeppsson, vice vd på Svenskt Näringsliv och högste ansvarige på arbetsgivarsidan för samordningen i avtalsrörelsen, sa i en intervju med Arbetsmarknadsnytt, inför avtalsrörelsen 2017 att han ser hur vissa fackförbund ställer till ”oreda” genom att lägga varsel:
– Konfliktreglerna kastar sin skugga över avtalsförhandlingar och lönebildning och pressar arbetsgivare till kortsiktiga beslut och att acceptera dåliga avtal för att slippa en konflikt.
Men vi kan också vända på steken. Tack vare möjligheten till strejkvarsel har fackföreningsrörelsen en nödvändig motmakt – som de använder med stor försiktighet: Konflikterna på den svenska arbetsmarknaden är få. Sverige har visserligen en starkare fackföreningsrörelse än många andra länder – men den är oerhört återhållsam.
Medlingsinstitutet sammanfattar: ”Den svenska arbetsmarknaden är fredlig i en internationell jämförelse. Med tanke på att det finns cirka 680 kollektivavtal inrapporterade till Medlingsinstitutet är antalet konflikter på arbetsmarknaden mycket litet.”
Sedan Medlingsinstitutets tillkomst har antalet strejker per år aldrig överstigit 20.
En blick på förra året ger samma resultat: År 2016 var avtalsrörelsen omfattande, men antalet strejker var i samma storleksordning som tidigare år med avtalsrörelser av motsvarande storlek.
