Ekonomisk politik idag handlar om att få börser att stiga, finansmarknader att öka vinsterna. Vi har en ekonomi där staten är den verkliga risktagaren och där de stora kapitalägarna blir ­rikare utan att vare sig företagen eller samhället i stort hänger med. Vill man kan man se det som en ny slags modern feodalism, det finns inget som motiverar den makt och den rikedom de få som svävar över alla andra faktiskt har, just nu kan ingen riktigt rik bli mindre rik.

Staten måste stödja dem för annars kraschar själva systemet. Varje kris i finanssystemen löses genom ännu mer pengar från staten. När vi för några år sedan (i ”Ekonomihandboken”) visade det absurda att bara tre procent av världens valuta­handel handlar om köp och försäljning, alltså export och import globalt, så hisnande läsare. Tanken att 97 procent av världens rikedomar bara snurrar runt i ett system av derivat, valutaspekulation, börsspekulation var svår att ta till sig.

Men ännu värre är ju att staten ständigt tvingas rädda det sjuka. Modern feodalism? Tja vad ska man kalla systemet när Världsbanken nu varnar för att 150 miljoner människor kastas in i extrem fattigdom globalt på grund av coronakrisen, samtidigt som de rika flerdubblar sina förmögenheter via statliga stöd?

Utvecklingen har dessutom fortsatt, idag är det snarare 1,5 procent av valutahandeln som tillhör verklig ekonomi, resten är spel.

Poängen med spel är att det kan öka i oändlighet så länge ­någon hela tiden pumpar in mer pengar i casinot. Ja, i oändlighet, en finansbubbla spricker aldrig om den ständigt får nya resurser.

Det kan vara centralbanker, det kan vara politiker som sänker skatter eller privatiserar offentlig verksamhet, men det kan också vara de riktigt stora företagen som driver upp börskurserna genom att köpa upp sina egna aktier. (Det är så Apple ständigt stiger, när ett företag köper sina aktier får aktieägarna en rejäl dusör samtidigt som de kvarvarande aktierna blir dyrare.)

Det här borde förändra en bred vänsters diskussioner om ekonomi, kampen kan inte föras med argument som blev verkningslösa redan på 90-talet. Den samlade arbetarrörelsen pratar nämligen ekonomi som om det handlade om att ”spara i lador” för att satsa dåliga år, det där är nys och har aldrig stämt. När statens riksbank ger krediter på 300 miljarder till finansmarknaden så är det inte för att man har 300 miljarder, man skapar dem. Skriver in summan i datorn och plötsligt finns nya 300 miljarder.

Ekonomi är inte vetenskap. Det är ideologi. När man skapade det ”finanspolitiska ramverket” som styr svensk politik sedan 90-talet så var det bara ideologi. Regler om budgetarna togs så att staten alltid genomför åtstramningar och nedskärningar, de flesta medborgarna får gemensamt allt mindre av den samlade BNP vi skapar, det är omöjligt att skapa jämlikhet och minska klyftorna med ett sådant ramverk. Men det går enkelt att plötsligt skicka 100 miljarder till företagsägare ”för att få fart på hjulen”.

När S skapade dessa ramverk ihop med de borgerliga och när V och MP anpassade sig så blev varje budget en åtstramningsbudget med hög arbetslöshet som motor för ökade klass­klyftor. Vi har visat det årligen i genomgångarna av budgeterna, både de blå, de rödgröna och de blårödgröna. Partiernas budgetar är genom åren nyansskillnader, alla går åt samma håll, på samma väg.

Dessa ”ramverk” har alltid motiverats med ”ekonomisk vetenskap” men det finns ingen vetenskap bakom tanken att det gemensamma ständigt ska minska sin andel av ett lands ekonomi, det är bara ideologi.

Det finns heller ingen vetenskap bakom idén att pengar ska skapas av privata banker genom att de ger lån, eller att staten och det offentliga måste gå via den privata finansmarknaden för att finansiera egna satsningar. Idag har allt detta blivit så galet att vi fått denna nyfeodalism där staten finns till för att öka vinster hos en liten elit, oberoende av kostnaderna för alla andra.

Så hur kämpar man mot det här? Svaret är: precis som man alltid gjort. Systemet fungerar så att en miljard individer betyder inget alls så länge de är individer. Var och en fången i sin egen vardag, oberoende om det är en Facebook-värld eller en sportvärld eller en vardag av köksrenovering eller fjällvandring. Var och en saknar makt. Men en miljon människor som går tillsammans är snabbt en kraft som vänder hela situationen. Vi ser det ju i land efter land jorden runt. Ofta förstår ingen varför just den frågan blev en symbol för att ”nu får det vara nog” men det kvittar. ­Poängen är att motstånd som kan ena miljoner att göra samma sak faktiskt förändrar. Tyck förändrar inte, analyser förändrar inte, två miljoner fötter på gatorna förändrar allt.

I hela världen beslutas 2020 ekonomiska överföringar med pandemin som motiv, 12 200 miljarder dollar är enligt IMF stödinsatsen. 100 000 miljarder kronor. Summan är absurt stor och i inget land handlar det om att skydda samhället från den verkliga krisen, klimatsammanbrott, i alla stater är det rädda det som varit som gäller. Samma ekonomi, samma ägare och samma moral om att ”ägarna måste få pengarna”.

Visst kommer den globala ekonomin ändras, tillväxt flyttar till de asiatiska ekonomierna, USA och EU kommer backa eller stå stilla, men ovanför det finns den nya finansiella feodala adeln och den påverkas inte av sådana saker. Vi har på riktigt fått en elit som bor som i en satellit, som dystopiska science fiction-filmer.

Vad ska då kunna ta ner dem på jorden? Ja, vi behöver inte fråga oss vad vi måste göra längre. All kamp handlar nu om att rädda livet mot den klimatförstörelse som kommer drabba miljarder människor.

Att få leva klimatpositivt måste bli en rättighet, något gratis som vi fördelat gemensamt. Vilken fråga blir det nu när vi ­börjat krossa den fossila ekonomin i verkligheten?

Ingen vet. Men vi vet vad det inte står på banderollen.

Ägarna måste få pengarna.