Därmed stärker Ramsay Health Care, en koncern med huvudkontor i Australien som omsätter närmare tio miljarder dollar globalt, sitt grepp om Europas privatiserade sjukvård. Samtidigt blir Ambea – mer känt under sitt tidigare namn Carema – Nordens största omsorgskoncern.
Ambeas vd Fredrik Gren talade förväntansfullt om en breddad ”tillväxtplattform”, en ”stärkt pipeline med nya bäddar” och möjligheter till ”högre lönsamhet”.
Hur många av den nya koncernens drygt 13 000 anställda som kommer att kickas efter uppköpet framgick inte, men vi får nog räkna med viss collateral damage.
Investor låter å sin sida meddela att Aleris varit en usel affär under de åtta år man ägt koncernen. Nåväl, nu får de i vilket fall bra pröjs för avknoppningen. Och vill man bli av med sjukvårdsdelen kanske Ramsay kan hosta upp ytterligare några miljarder?
Det har gått 26 år sedan regeringen Bildt slaktade löntagarfonderna och skapade två privatkontrollerade investmentbolag av resterna. Det ena av dem, Bure, började snart köpa loss laboratorier och andra verksamheter och driva dem på entreprenad åt finansiellt plågade landsting. Det var så det började – äventyret Capio, eller Bure hälsa och sjukvård som det hette då. Vid rodret satt entreprenören Per Båtelson. Det var i mitten av 1990-talet, och privat drift av skattefinansierad vård var plötsligt på modet. Det hela stötte på patrull först när Capio strax innan millennieskiftet börsnoterades och i samma veva köpte flaggskeppet S:t Görans sjukhus av moderatstyrda Stockholms läns landsting.
Akutsjukhus på börsen? Nej, det gick inte an, skanderade Göran Persson. Men så blev det ändå. I Sverige fick det visserligen räcka med S:t Görans, men man lade beslag på sjukhus i en rad andra europeiska länder. Capio växte. Liksom vinsterna.
Samtidigt hade Carema startats upp av Peter Weiderman under namnet Nordvård. Här fanns ett antal riskkapitalister med från början, bland dem skatteflyktingen Björn Savén. Strategin var, som vanligt i dessa sammanhang, expansion genom uppköp. Under några år dammsögs den nymornade marknaden på mindre företag, som inlemmades i Carema.
I mitten av 00-talet, åren strax innan finanskrisen, gav sig riskkapitalbolagen in i matchen på allvar. Det fanns gott om krediter, och den skattefinansierade välfärden sågs som en
oexploaterad guldgruva, väl lämpad för riskkapitalisternas behov. Eller som en av dem, Harold Kaiser, uttryckt saken:
”Det sågs som en bransch med stabila intäkter, liten kapitalinsats och väldigt förutsägbara vinster.” Strategin var att använda vinsterna till räntor och expansion, för att öka värdet och sedan sälja med rejäl avkastning.
2005 köpte det Wallenberganknutna riskkapitalbolaget EQT vårdbolagen ISS Health Care och Care Partner och slog ihop dem till Aleris. Strax därefter lade det brittiska 3i beslag på Carema, som blev den svenska grenen av den nya nordiska koncernen Ambea. Och 2006 köpte Robert Andréns Nordic Capital, med stöd av det brittiska riskkapitalbolaget Apax, ut sjukvårdsjätten Capio från börsen för 17 miljarder.
Redan 2010 såldes Ambea vidare till det anonyma svenska riskkapitalbolaget Triton och den amerikanska jätten KKR. 3i hade köpt koncernen för 1,85 miljarder, och fick nu 8,3 miljarder för hela rasket: en reavinst på 6,45 miljarder. Samma år gjorde sig också EQT av med Aleris. Det var något av en internaffär. EQT, som grundats av Wallenbergsfären och Conni Jonsson, sålde nämligen Aleris till Wallenbergfamiljens maktbolag Investor för 4,5 miljarder.
Miljarderna rullade. Koncernerna växte. Skatteuppläggen vecklades ut. Vinstmarginalerna trissades upp. Personalen bantades. Högmod gick före fall.
2011 briserade Caremaskandalen. DN hade grävt fram flera fall av vanvård inom Carema, och snart smattrade rubrikerna: ”Kissblöjor vägs – för att spara pengar”; ”Anställda uppmanas tävla i att spara pengar”; ”Caremas ägare tjänar halv miljard på räntorna”; ”Ökande vinster hamnar i skatteparadis”. På tre månader publicerades 4 000 artiklar om den vinstdrivna välfärden i allmänhet och om Carema i synnerhet. Efter lite mer än ett års kamp för upprättelse övergav ägarna och ledningen det skandalomsusade namnet Carema och döpte om dotterbolagen till Vardaga och Nytida.
Capios vd Thomas Berglund ondgjorde sig över Caremaskandalen, som ”har stänkt på alla – även på oss. Jag skulle säga att hela välfärdsdiskussionen har backat tio år”.
Visst var riskkapitalbolagen nedstänkta. Deras rykte solkat. Inte bara på grund av vinstjakten i välfärden, utan på grund av den utstuderade skatteflykten.
Folkopinionen vände sig mot vinstjägarna, mer än någonsin. Vägen mot Illmar Reepalus förslag till vinsttak stakades ut, om än under frenetiskt motstånd från Svenskt Näringsliv, Almega och resten av vinstlobbyn. Och för att säkra vinsterna, inte minst de framtida, kurtiserade välfärdsindustrin även Sverigedemokraterna. Fick över SD på sin sida.
Samtidigt började riskkapitalisterna stämpla ut. Sålde koncernerna på börsen. De ville ut och bort. Hade tjänat det de ville, och nu väntade nya marknader.
Bakom sig har de lämnat ett oligopol, en välfärdsindustri som går på tvärs med alla initiala löften om mångfald, en skattefinansierad vinstmaskin på lerfötter.
Den puttrar på ungefär som förut. Koncerner skiftar ägare med jämna mellanrum. Caremaskandalen är om inte förlåten, så förträngd. Och alla förslag till vinsttak är som bortblåsta – alldeles oavsett vilken regering som blir resultatet av talmannens kafferep.
Därför är Ambeas vd Fredrik Gren optimistisk. Därför vill Ramsey driva svensk sjukvård. De har spanat mot framtiden, och konstaterat att den är ljus.
