Politikerna bedyrade att det inte var så noga vem som drev och ägde verksamheterna, för alltihop skulle fortfarande vara finansierat med skatter inom ramen för den gemensamma välfärden.
Politikerna hade fel. De påstod att välfärdens drift var frikopplad från välfärdens finansiering, men det visar sig nu att även välfärdens finansiering håller på att klyvas i två delar.
Det tydligaste exemplet: vi har plötsligt fått ett parallellt sjukvårdssystem där 650 000 personer, en tiondel av den vuxna befolkningen, köper sig före med privata sjukvårdsförsäkringar.
Avlasta eller lasta av?
Vad händer med den gemensamma välfärden när 650 000 personer köper privata sjukvårdsförsäkringar? Ett vanligt svar är att privata försäkringar ”avlastar” den offentliga sjukvården. Det finns en intuitiv logik i det påståendet.
Om vissa samhällsgrupper – allt annat lika! – lämnar den gemensamma välfärden, då blir det mer resurser åt dem som är kvar.
Eller annorlunda uttryckt: ju fler som lämnar den gemensamma välfärden, desto bättre för den gemensamma välfärden.
Det finns en logik i ovanstående. Men det är en logik som används av de som vill ”avlasta” på ett helt annat sätt, nämligen ”lasta av” olika uppgifter och minska det offentliga åtagandet. Krympa det gemensamma och privatisera allt mer av välfärdens finansiering. Skapa en halvprivat välfärd av hög kvalitet för vissa, och en allt sämre fungerande välfärd för alla andra. Ta steg efter steg mot det tudelade välfärdssystem som finns i många andra länder.
Han går på välfärd…
Vad menas med den tudelade välfärden? Och kan man verkligen säga att vi är på väg åt det hållet? Bara en sådan sak som att själva ordet välfärd har olika klang i Sverige och i USA. I Sverige menar vi något som kommer alla till del, ett skattefinansierat system för välfärdstjänster som vård, skola, omsorg. Där borta säger man ”Han går på välfärd” (He is on welfare) och menar den stackars sate som bevisat sig vara fattig nog att få matkuponger eller sjukvård eller vad det nu kan vara.
Den amerikanska välfärdsmodellen är selektiv. Den väljer ut de människor som inte kan bekosta mat och vård, och ger dem matkuponger och sjukvård på en grundläggande nivå. Men – ett stort och dyrt men! – det är inte bara de fattiga som väljs ut i den amerikanska välfärdsmodellen. De rika går också på välfärd även om de aldrig skulle uttrycka sig på det sättet.
De fattiga går på välfärd genom statliga program för sjukvård och mat.
För den som vill veta vad programmen kostar räcker det att kasta ett öga på statsbudgeten. Där finns allt prydligt uppställt, dollar för dollar. Man kan säga att välfärdsprogrammen för de fattiga är enkla att syna eller, med ett finare ord, transparenta.
De rika går på välfärd
De rika går på välfärd genom att staten sponsrar den som vill köpa sig exempelvis en privat sjukvårdsförsäkring. Det rör sig om belopp som är större än du kan föreställa dig men som ändå har en märklig förmåga att försvinna i statistiken. De statliga utgifterna för de rika är mindre transparenta eller, med andra ord, nästan osynliga.
Det är detta som är den tudelade välfärden. Det vill säga en statlig och synlig välfärd för de fattiga och en statlig och dold välfärd för de rika. Det finns alltså två välfärdsstater i en och samma. Den som riktas till de rika har alltså kallats den gömda välfärden eftersom den är svår att få syn på. Den kostar staten stora summor i förlorade skatteintäkter, men den tas sällan med när man beräknar välfärdsutgifterna. Därför har vi felaktigt fått lära oss att den amerikanska välfärdsstaten är mycket mindre än den svenska.
Men återigen – vad har detta med Sverige att göra? Här har vi väl fortfarande en och samma skattefinansierade välfärd för alla medborgare?
Ja och nej. Inte så att vi plötsligt har fått en tudelad välfärdsmodell som den amerikanska, men det är uppenbart att vi har rört oss en bra bit bort från den traditionella svenska välfärdsmodellen.
På den synliga välfärdens område har det, till synes, inte hänt så mycket.
Du måste inte bevisa att du är tillräckligt fattig eller gammal när du ringer vårdcentralen. Det är inte så att vi föraktfullt säger ”Hon går på välfärd” om den som går till doktorn för skattepengar. Och det är inte så att folk i allmänhet ser ner på den som saknar privat sjukvårdsförsäkring, även om man i vissa kretsar får skämmas om man inte har tecknat en sådan.
Men den gömda välfärden har vuxit sig allt starkare i Sverige på senare år. Det handlar om en sammanblandning av offentligt och privat där det offentliga på olika sätt, direkt och indirekt, sponsrar det privata så mycket att vi borde tala om halvprivata eller ”privata” sjukvårdsförsäkringar snarare än om privata sjukvårdsförsäkringar.
Bakvänt och osynligt
Inom den synliga välfärden skulle det aldrig tillåtas att de rika fick statliga extrapengar för omsorg och sjukvård, medan de fattiga inte fick några extrapengar alls för dessa ändamål. Men det är exakt vad som sker, om än på ett bakvänt och mindre synligt sätt, via bruttolöneavdrag och rutavdrag.
Den gömda välfärden kretsar kring en omvänd behovsprövning, en som framför allt riktas till de mer välbeställda skikten av befolkningen. Dessa grupper får statligt stöd – direkt och indirekt – för att konsumera en viss sorts välfärd, samtidigt som de mindre välbeställda är reellt och ibland formellt utestängda från de statliga stödåtgärderna.
Reellt utestängda då de mindre välbeställda inte har råd med de statligt subventionerade tilläggstjänsterna. För trots att staten hjälper till med stora delar av betalningen, så blir det ändå relativt dyrt att köpa ”privat” hemtjänst eller ”privat” läxhjälp eller ”privat” sjukvårdsförsäkring.
Formellt utestängda eftersom de mindre välbeställda inte alltid har rätt att utnyttja skatteavdragen. Möjligheten att göra skatteavdrag bygger på att du betalar skatt och allra helst betalar skatt utifrån en hög inkomst. Föräldrar med försörjningsstöd hade inte ens formell rätt att få barnens privata läxhjälp sponsrad av staten. Många pensionärer har på grund av sina låga inkomster – och därmed små skatteinbetalningar – inte ens formell rätt att utnyttja hela rutavdraget.
När det kommer till ”privata” sjukvårdsförsäkringar måste du dessutom ha en arbetsgivare som är beredd att hjälpa dig med skatteavdraget. De som är arbetslösa eller har mindre villiga arbetsgivare, exempelvis alla som i dag har olika typer av tillfälliga anställningar, är därför formellt utestängda från möjligheten att få sin sjukvårdsförsäkring sponsrad av staten.
Skiljelinje i den skandinaviska modellen
Flera ojämlikhetsskapande faktorer skiljer den tudelade välfärden från den sorts välfärdsmodell vi traditionellt har haft i Sverige. En skiljelinje är just relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Den skandinaviska välfärdsmodellen vilade på en relation mellan stat och medborgare, men i en tudelad välfärd får arbetstagarens relation till arbetsgivaren mycket större betydelse.
I en tudelad välfärd blir du mer beroende av din arbetsgivare, som plötsligt är den som erbjuder dig en viss sorts välfärd. Arbetsgivaren uppskattar den goodwill som fås av att vara den som i stället för staten – men på statens bekostnad! – kan erbjuda dessa tjänster, och arbetsgivaren uppskattar den makt det ger att koppla tjänsten till din fortsatta och lojala anställning.
Den tudelade välfärden skapar ojämlikhet och en förflyttning från stat–medborgare till arbetsgivare–arbetstagare. Med framväxten av en tudelad välfärd får vi samtidigt en rad nya aktörer på välfärdens arena, aktörer som av olika skäl har ett och samma intresse av ytterligare tudelning och halvprivatisering av välfärden.
I fallet sjukvårdsförsäkringar handlar det alltså om arbetsgivare och arbetstagare, men vi har även de privata vårdgivarna och de försäkringsbolag och banker som säljer försäkringarna. Mellan de privata vårdgivarna (privat drift) och försäkringsbolagen (privat finansiering) finns samtidigt ett ömsesidigt beroende som tenderar att driva på utvecklingen mot en tudelad välfärd.
I takt med utvecklingen dras allt fler aktörer in i den tudelade välfärdens logik, något som sker mer eller mindre motvilligt. Ett exempel är fackförenings-rörelsen, som ofta hyser en ideologisk skepsis mot en tudelad välfärd samtidigt som man vill erbjuda sina medlemmar det bästa tänkbara på välfärdsmarknaden. Ett annat exempel är de non-profit-organisationer som av olika skäl har en kluven inställning, och ett tredje exempel är de politiska partier som inte vill stöta sig med starka väljargrupper som drar nytta av den gömda välfärdens privilegier.
Framför allt skapar den tudelade välfärden en växande grupp av medborgare som uppskattar de tjänster och bidrag som erbjuds på den nya välfärdsmarknaden, något som påverkar deras syn på hur välfärden ska vara organiserad.
