Rubrikerna kan låta luddiga – och det är nog inte omöjligt att innehållet på denna typ av träffar emellanåt är lite vaga i konturerna. Men det spelar egentligen ingen stor roll.

De senaste åren har jag besökt ett antal av dessa nätverk för kvinnor, ofta finns de i mansdominerade branscher. Ett av dem är Q-net, ett landsomfattande nätverk för kvinnor som är medlemmar i fackförbundet Seko och som jobbar med järnvägsunderhåll för företaget Infranord. De möts bara en gång per år – men då samlar de kvinnor från hela landet – och upplever själva att detta ökar trycket i frågor som rör arbetsmiljö, diskriminering och jämställdhet. Monica Larsson förklarar varför Q-net spelar roll:

– Det är jätteintressant att träffa andra tekniker. Jag kände efter första mötet att det handlade om ett utbyte av erfarenhet och stöd. Sedan går du på fler möten, blir varmare i kläderna och märker att du gör skillnad.

Jag satt med på Q-nets möte under en heldag och upptäckte att jämställd rekrytering, trakasserier, sexuella trakasserier, lön och arbetskläder anpassade för kvinnors kroppar var frågor på dagordningen. De förklarade att andra återkommande frågor handlar om att de kvinnor som arbetar utomhus stöter på problem med toaletter och omklädningsrum. Q-net håller även ögonen på att formella dokument som ”aktiva åtgärder”, lönekartläggning och arbetsmiljöpolicy inte bara blir hyllvärmare, utan aktiva dokument. Ytterligare ett område är arbetsredskapen: Det produceras allt fler arbetsredskap anpassade för kvinnor, och Q-net ligger på för att de ska köpas in: Svetsaggregat och pinnlödningsaggregat är två exempel på nya, lättare modeller som kommit i bruk.

Inom andra branscher finns nätverk som driver andra frågor. Men dessa nätverk handlar inte bara om vilka frågor som drivs. De är samtidigt ett nätverkande för nätverkandets skull, i termer av potentiell feminism, Metoo och ett solidariskt systerskap.

När jag besöker ett nätverk för kvinnor i teknik-konsultbranschen i bilindustrin kommer det under fikat upp ett exempel på en kund som alltid avslutar sina mejl med ”puss och kram”. Närgånget, men när och hur ska gränsen sättas? En detalj kan tyckas men den kan vara nog så svår att hantera ensam. När snacket kommer igång runt fikaborden haglar förslagen, några mer humoristiskt orienterade än andra – och skrattet förlöser. En känsla infinner sig: Jag är inte ensam, vi kan tackla detta ­tillsammans.

På nätverksträffen för kvinnor i byggbranschen handlar mycket om macho-jargongen och skämten som kvinnor förväntas ”tåla”. Varje kvinna som uttalar sin gräns får stöd av de andra – trots att gränserna helt uppenbart är olika. En del reagerar till exempel inte alls för hur ordet fitta används i vardagen, andra drar en gräns där. Och så plötsligt, när stämningen blivit ganska förtrolig kommer en Metoo-berättelse fram som en av byggtjejerna gått och burit på: Hur hon stämplats som slampa i gänget och hennes telefonnummer skrivits ut i hissen med kommentaren ”billig”. Genast fångar någon upp allvaret i berättelsen: Vem var din chef, har en anmälan gjorts…

På mötet med nätverket för doktorander handlar exemplen mer om status och uppmärksamhet i termer av vems forskning som lyfts fram, när och hur…

Det alla dessa träffar har gemensamt är att de innebär ett andrum från vardagen där utrymmet att prata om det vi går och bär på i tysthet men sällan hinner prata om får plats.

Slutsatsen är enkel: Nätverk för kvinnor och icke-binära är en motståndshandling som inte ska underskattas.

PS. Och självklart behöver kvinnonätverk inte vara den enda kategorin av nätverk för igenkänning och kamp för förtryckta eller diskriminerade gruppers rättigheter.