Vad har nationalekonomin lärt sig sedan finanskrisen?

Ett drygt årtionde har nu passerat sedan den globala finanskrisen och den stora lågkonjunkturen – som började på allvar 2009 – händelser som huvudfåran bland akademiska ekonomer blev djupt överraskade av, eller rentav hade betraktat som omöjliga.

Med ett tiotal år på sig att fundera – vad har den ekonomiska vetenskapen lärt sig? Vad gick fel? Går det att tänka om, så att nästa kris vore möjlig att förutse?

– Den mest etablerade nationalekonomin misslyckades totalt med att förutsäga finanskrisen. De som lyckades, som australiensiske Steve Keen och tidigare bankmannen Michel Hudson, tillhörde alla minoritetsriktningar säger Steve Roth, som driver sidan Evonomics, som publicerar artiklar med alternativa perspektiv på nationalekonomi.

Vilket i sig på sätt och vis var väntat – prognosmakare på stora banker och officiella institut lyckades för övrigt bara förutsäga 2 av de senaste 60 lågkonjunkturerna, enligt CBS Money Watch.

Kritiker har svarat att de alternativa ekonomerna ALLTID förutspår kris – så förr eller senare måste de få rätt.

– Det kan ligga något i det – det är förstås omöjligt att säga att just september 2007 kommer det att krascha. Man kan jämföra med en lavin. Det går inte att säga när den kommer inträffa, men man kan varna för att förutsättningarna finns, om det ligger ett lager lös snö ovanpå is, att det kommer rasa för eller senare. Och de som såg att det skulle rasa befann sig nästan alla utanför ekonomins huvudfåra.

”Orimliga antaganden”

Under 2000-talets första år kunde exempelvis en av USA:s främsta ekonomer, Robert Lucas, hävda att ”makroekonomin har redan lyckats... det centrala problemet, att förhindra lågkonjunkturer, har lösts, i alla praktiska avseenden, och har faktiskt redan varit löst i årtionden”. En annan stjärnekonom, Eugene Fama, blev berömd på teorin om ”effektiva marknader”, enligt vilken bubblor och finanskrascher var omöjliga – finansmarknaderna kommer ”alltid att spegla all tillgänglig information”. En enskild placerare kan överskatta en akties värde och en annan underskatta den, men alla placerare tillsammans kommer att finna den perfekta värderingen.

– Nationalekonomi i dag består av extremt komplicerade matematiska modeller baserade på helt orimliga antaganden. Standardmodellen representerar till exempel alla hushåll som en enda person med evigt liv. Då kommer man fram till att den här eviga personen kommer spara idag för att den räknar med att skatterna kommer höjas om 30 år, bland annat, bara som ett exempel på vilka absurda konsekvenser antagandet får, säger Steve Roth.

”Med få undantag”

Den dåvarande chefen för USA:s centralbank, Alan Greenspan, försvarade 2011 sin egen och andras tro på marknadens förmåga: ”med få undantag (som 2008) har marknaden själv skapat stabilitet”. Den lilla reservationen ”med få undantag”, när världsekonomin just befann sig i den djupaste ekonomiska krisen på årtionden blev universellt utskrattad – Financial Times utlyste till exempel en tävling för läsarna om att parodiera uttalandet.

När finanskraschen fortplantade sig till hela ekonomin satsade land efter land hundratals eller i några fall biljoner dollar i statliga stimulansprogram för att stoppa raset ned i depression – också det ett dramatiskt brott mot den ekonomiska ortodoxin.

Så har ekonomerna lärt sig något? Har vetenskapen förändrats?

– Det har kommit en viss insikt om att man måste ta in fakta från verkligheten, empiri, istället för att bara anta saker och göra modeller. Ekonomiska samband kräver i verkligheten sällan så avancerad matematik. Det har blivit mer accepterat att utgå från data, vi har exempelvis flera studier från senaste åren med stora mängder data från amerikanska delstater som visar att höjda minimilöner inte ökar arbetslösheten – medan alla modeller förutsade motsatsen. Tanken att det finns en enda ekonomisk teori som redan bevisats riktig har försvagats i den akademiska världen, och man börjar se forskning publiceras som varit omöjlig innan krisen, även om det går långsamt.

Falsk förståelse

De senaste åren har Riksbankens ekonomipris (det så kallade Nobelpriset i Ekonomi) delats ut bland annat till Robert Shiller, som vederlade teorin om perfekta marknader, och Richard Thaler, en beteendeekonom – den skola som sprängt ekonomins grundvalar med så enkla upptäckter som att människor kräver mer för att sälja en kaffekopp de redan äger än de är beredda att betala för en ny. Amerikanske ekonomiprofessorn J W Mason påpekar i tidningen Jacobin att några av de senaste årens mest uppmärksammade studier, bland annat från Paul Krugman, bestått i att utforma samma sorts komplicerade matematiska modeller, men som nu förklarar exempelvis varför det är fördelaktigt för centralbanker att ha nollränta. Men, påpekar han, genom att välja sina antaganden rätt kan man alltid komma fram till det resultat man på förhand bestämt sig för.

– Den falska förståelsen har varit så utbredd att till och med vänsterekonomer varit förvirrade i mycket, till och med en del av de som Bernie Sanders haft som rådgivare fått för sig att det inte finns pengar till nödvändiga reformer. Vi har övergett den ekonomiska populismen och måste återupptäcka den, säger Steve Roth.