Matjätten planerar att installera skärmarna i de flesta av sina restauranger framöver. För entusiaster av burgarhak i 50-talsstil, vilka McDonald’s-upplevelsen utformades efter, är det bara ännu ett steg mot en eras död.
Men ekonomiskt har det stor betydelse. För om vi inte börjar automatisera repetitiva, lågkvalificerade arbeten – där människor alltså ersätts med maskiner – kommer vi aldrig få igång den tredje industriella revolutionen, som informationsteknologin utlovat. Vi kommer heller inte få en övergång till mer högkvalificerade, högre betalda arbeten som behövs för att rädda kapitalismen.
I en inflytelserik rapport menar Charles Goodhart, Manoj Pradhan och Pratyancha Pardeshi, ekonomer vid finansbolaget Morgan Stanley, att vi står på randen till en global helomvändning vad gäller löner. Under de senaste trettio åren har företagens vinster ökat till följd av ett demografiskt överflöd av arbetskraft: västvärldens efterkrigsgeneration har fått förstärkning av den nyligen urbaniserade arbetskraften i den globala södern och miljoner av kvinnor som klivit ut i arbetslivet.
Men urbaniseringens catch up-effekter kommer nu att klinga av, säger de – och samtidigt kommer fallande födelsetal att skapa brist på arbetskraft, vilket kan leda till ökad förhandlingskraft – och höjda löner – för arbetarna. Det kommer i sin tur att leda till lanseringen av innovationer som McDonald’s pekskärmar, tvärs över hela ekonomin.
Balansen mellan kapital och arbetskraft kommer att återställas, den ökning i företagens vinstnivåer som skett efter 1989 kommer att avta och Thomas Pikettys ödesdigra prognoser om 2000-talets ojämlikhet kommer att motbevisas.
Deras förutsägelse har hyllats av Davos-gänget och bör, om den visar sig stämma, välkomnas av människor som vill se ökad jämlikhet och social rättvisa. Men för att den ska bli verklighet krävs ett helt förändrat tänkesätt, inte bara bland politiker och företagare, utan även bland arbetarna och konsumenterna själva.
Påståendet att arbetstrygghet dödar innovation är djupt inetsat i det liberala marknadstänkandet. Strävan efter flexibla arbetsmarknader har under de senaste trettio åren gjort det allt lättare för chefer att anställa och sparka folk, men svårare för arbetare att kräva såväl högre löner som den ökade trygghet det innebär.
Minutanställningar har blivit symbolen för den här kulturen, men det finns ännu värre exempel. Fackföreningar som försöker att organisera arbetare med otrygga anställningar rapporterar om många företag där man inte har några kontrakt över huvud taget. Tillfälliga anställningar, deltidsanställningar och kontrakt som bara garanterar fyra timmars arbete per vecka är alla vanliga inom låglönesektorn. Följden av detta är prekariatet. En bred grupp, i en del länder utgör de 25 procent av arbetskraften, vars kontrakt är antingen tillfälliga eller informella eller fås genom bemanningsföretag.
Samtidigt har ekonomer vid universitetet i Delft, i en uppmärksammad studie, kommit fram till vad många av oss misstänkt. En flexibel arbetskraft kräver en kraftigt utökad förvaltningsbyråkrati som bevakar den. Eftersom otrygghet skadar förtroende, lojalitet och engagemang, menar forskarna från Delft, kräver den mer förvaltning och kontroll.
En hel generation av arbetare på den fria marknaden har börjat uppträda enligt talesättet vid fabrikerna i det forna Sovjetunionen: ”Vi låtsas arbeta, de låtsas betala oss.” Forskarna drar följande slutsats: ”Att det är lätt att anställa och avskeda sker på bekostnad av organisatoriskt lärande, kunskapsackumulering och kunskapsdelning, och skadar därmed innovation och tillväxt i arbetskraftens produktivitet.”
Synergierna är påtagliga: om den globala ekonomin behöver återgå till högre betalda arbeten så uppnås det snabbast genom att angripa otryggheten. Efter fem år av sjunkande reallöner i Storbritannien hörs ofta politiker av olika färg säga att lönerna behöver höjas. Men det kommer inte att bli lätt.
Att stärka fackföreningsrepresentanter eller sätta personalrepresentanter i styrelser har begränsad inverkan i en företagskultur där dina kollegor kan rösta bort dig från jobbet om du inte ler tillräckligt mycket mot kunderna eller där en ”mystery shopper” kan göra så att ett helt team blir av med bonusen om en medlem gör fel, såsom vissa snabbmatskedjor arbetar.
Läxan från 1960-talet och det tidiga 70-talet i hela den utvecklade världen vittnar om att när arbetsplatskulturer förändras, så förändras de ordentligt. De ”köpta” materialistiska arbetarna, som förlöjligades av den marxistiske sociologen Herbert Marcuse 1960, dansade i slutet av årtiondet genom de italienska fabrikerna i rader och stängde ned maskinerna. Under Italiens ”heta höst” 1969 så visade det sig vara just de unga, tillfälligt anställda kroppsarbetarna och den avlönade kontorspersonalen som var de mest militanta.
I Storbritannien skulle tre centrala strategier lägga grunden för en mer reglerad makt över lönesättningen till arbetarna och bort från arbetsgivarna: rätten till ett skriftligt kontrakt, skyldigheten att redovisa lönenivåer för yrken i privat sektor och begränsningen av tillfälliga kontrakt till verkligt temporära eller säsongsbetonade uppgifter.
Det, plus förmågan att föra grupptalan mot arbetsgivare som systematiskt nonchalerar arbetsrätten.
När både höger och vänster sitter fast i en retorisk strid om vem som gör mest för arbetslinjen, kommer det verkliga testet vara vad de gör för arbetare med otrygga anställningar. Om makten inom världsekonomin verkligen börjar tippa över från kapitalet till arbetskraften, kan det vara en god idé att föra in den mänskliga omtanken i företagsmodellen på ett tidigt stadium – precis som de italienska fabrikscheferna blev varse för femtio år sedan.
Paul Mason är författare och journalist inom ekonomi och social rättvisa
Översättning: Jenny Cleveson
