Den svenska riksbanken är den äldsta i världen och är en bank som lånar ut pengar till andra banker. Eftersom det bara får finnas en riksbank per land så har den monopol på sin verksamhet. Det är Riksbanken som bestämmer vilken ränta en bank måste betala för att få låna pengar. På så sätt kan man styra hur hög ränta vi andra får betala. Om Riksbanken sänker räntan kan ekonomin ta fart, det blir billigare att låna och både privatpersoner och företag satsar mer. Om Riksbanken däremot höjer räntan så bromsas farten i ekonomin genom att vi inte lånar så mycket utan försöker spara i stället. Men riksbanken styr också hur mycket den svenska kronan ska vara värd, jämfört med andra valutor. I praktiken innebär det att om kronan blir ”för mycket” värd, så ger Riksbanken ut mer pengar och kronan blir då mindre värd på valutamarknaden. Om kronan i stället sjunker i värde kan Riksbanken köpa kronor för att behålla värdet.
Riksbanken är alltså den institution som har makten över penningpolitiken. Åtminstone i teorin.
Varför blev riksbanken oberoende?
I hela västvärlden har under de senaste 20 åren nationalekonomer, företagsledare och politiker arbetat för att riksbankerna ska bli oberoende. I praktiken innebär det att politikerna inte längre ska lägga sig i hur penningpolitiken sköts. Om en riksdag vill satsa på sänkt ränta för att det gynnar sysselsättningen ska Riksbanken kunna strunta i det och tvärtom höja räntan. De som slagits för detta har i princip haft två argument för varför det är viktigt.
Det första argumentet
Penningpolitik är så komplicerad och svår att vanliga politiker inte kan sköta den. De beslut en riksbank fattar får nämligen full effekt först efter ett eller två år. Först då slår en räntesänkning i praktiken igenom på de stora och långsiktiga lån som företag och banker jobbar med. Man måste alltså ”tänka långt”. En politiker agerar dock med nästa val för ögonen, menar förespråkare för oberoende riksbanker. Kortsiktiga beslut för att locka röster hotar att skada landet på sikt.
Det här är ett mycket märkligt argument. Dels är det ologiskt. Om det nu tar så lång tid för penningbeslut att få effekt, hur skulle de då kunna hjälpa en regering inför ett val?
Dessutom, om det är något vi brukar använda demokratin till så är det just att fatta beslut som ingen riktigt vet vad de kan innebära om många år. Ingen vet vilket pensionssystem som är bäst på lång sikt. Ingen vet om socialbidragssystemet är bra på lång sikt, ingen vet vilken utrikespolitik som lönar sig i längden. Politik handlar om åsikter och förhoppningar, det gäller penningpolitik likaväl som hälsovårdspolitik. Just därför vill vi att de besluten fattas demokratiskt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 1231480870
Det andra argumentet
En oberoende riksbank ger lägre inflation. Problemet med argumentet är att det saknar bevis. Såväl oberoende som ”beroende” riksbanker har lyckats, och misslyckats, med att bekämpa inflationen i olika länder. Dessutom finns det inget som säger att låg inflation alltid är bra i sig. I kriser kan tvärtom oberoende riksbanker (om teorin att de kommer att lyckas hålla nere inflationen stämmer) genomdriva en alltför stark minskning av produktion och sysselsättning. En enögd riksbank kan alltså göra mer skada än en som måste se till de politiska effekterna.
Vad har Riksbanken gjort?
Nu har vi i Sverige en helt oberoende riksbank. Riksdagen kan inte längre besluta om räntor eller kronans kurs. Och i praktiken har den svenska riksbanken varit oberoende i flera år. Resultatet kan vi se i dag.
Sverige har under flera år haft en extremt låg inflation, ja, ibland rent av deflation.Vårt stora problem i det här landet har helt enkelt inte varit inflationen. Ändå har Riksbanken drivit en penningpolitik där man oroligt prioriterat låg inflation och därför haft alltför höga räntor.
Man har på så vis bromsat ekonomin under flera år, vilket i praktiken inneburit att arbetslösheten varit onödigt stor.
Den andra effekten är att löntagarnas löner hållits tillbaka. När fackliga krafter krävt rejäla lönehöjningar har Riksbanken direkt svarat med att man då måste ”höja räntan”. Tanken är att löntagarna ska tvingas välja mellan höga löner och hög arbetslöshet. I praktiken har det lett till att de svenska fackföreningarna ofta haft lägre lönekrav än konkurrentländer som Tyskland och Danmark.
Men man ska inte överdriva makten hos den oberoende riksbanken i Sverige. Den politik man drivit är ungefär densamma som regeringen och Finansdepartementet skulle ha genomfört om man fortfarande varit politiskt ansvariga för Riksbanken. I en utredning av Sven Olof Daunfeldt, från 2006, visas att i de flesta länder sänktes inflationen flera år innan deras respektive riksbanker blev oberoende. Det är alltså inte så att oberoendet i sig är det som ger låg inflation. Det har man kunnat få ändå.
I valet mellan sänkt och höjd ränta har fackföreningsrörelsen varit kritiska till Riksbanken, medan den socialdemokratiska partiledningen och näringslivet varit positiva. Jämfört med den Europeiska Centralbanken och andra riksbanker, som Bank of England, är den svenska riksbanken visserligen lite extremare eller åtminstone snabbare med räntehöjningar, men det är trots allt en skillnad under galgen. De olika riksbankerna följer i stort sett samma politik. (Det stora undantaget är USA:s Federal Reserve som betydligt mer aktivt använt räntesänkningar och räntehöjningar för att ingripa i ekonomin oberoende av inflation och andra ”nödvändiga normer”.)
Men det finns en annan dimension som är allvarligare. En oberoende riksbank handlar framför allt om att politiken inte längre ska kunna välja vissa saker. Man kan inte länge stimulera ekonomin utifrån sina åsikter om hur ekonomin ska skötas, i stället är det ”experternas åsikt” som ska gälla. Det betyder i praktiken att det enda regeringen numera styr över är ”halva” den ekonomiska politiken. Det vill säga budgeten.
Men även här har politiken fått en tvångströja – ett utgiftstak – som innebär att tekniska regler och i förväg satta ”normer” bestämmer vad man kan och får göra, i stället för att det styrs av vad väljarna eller regeringen vill göra.
Den nyliberala politiken handlar helt enkelt om att politikens inflytande över vad som sker i ekonomin ska begränsas, de folkvaldas makt ska beskäras. Den oberoende riksbanken är då ett utmärkt exempel på hur det gått till. Tyvärr har de politiska partierna varit i stort sett överens, det finns ingen egentlig politisk opposition vad gäller ekonomin i dag i Sverige. Det demokratiska problemet med en oberoende riksbank kommer att synas först den dag någon vill föra en ekonomisk politik som inte har stöd inom näringslivets toppar, bland ekonomer och den stora statliga byråkratin.
