Man skulle lika gärna kunna skriva skattekvot eller använda ord som ”andel skatt”. Men sen 80-talet har ekonomer alltmer använt ordet ”tryck” som del i en politisk kursändring.
Skattetrycket sägs vara ett mått på hur mycket skatterna står för i olika länder. Man beräknar det genom att ställa summan av alla skatteinkomster i relation till BNP. När dessa beräkningar gjorts hamnar Sverige helt klart överst.
Vi har högst skattetryck. Eller skattekvot. Skillnaden mellan oss och det femte landet uppifrån – Italien – är hela 9 procentenheter. Detta används genomgående i debatten för att hävda att skattetrycket måste sänkas i Sverige. Regeringens budget 2006 har som mål att sänka det från 50,2 procent år 2006, till 47,4 procent år 2009.
När skattekvoten var som högst i början på 1990-talet motsvarade de offentliga utgifterna nästan 70 procent av BNP. Detta togs av exempelvis professor Assar Lindbeck som bevis för att vi hade ett ”skattetryck” på 70 procent.
Visst börjar man fundera – 70 procent känns lite för mycket. Men -återigen visar det sig att nationalekonomiska professorer kan bevisa vad som helst med sin vetenskap. Bakom den här siffran på 70 procent ligger helt enkelt en dubbelräkning. Det kan visas med ett enkelt exempel.
Säg att vi har ett litet land som består av fyra personer.
En som arbetar inom privat industri och tjänar 100 kronor.
En som arbetar inom privata tjänster och tjänar 100 kronor.
En som arbetar inom offentliga tjänster och tjänar 100 kronor.
Samt en pensionär som också får 100 kronor.
De här fyra personerna har gemensamt kommit fram till att de ska betala 50 procent av sina inkomster i skatt. Det gör att den offentliga budgeten för landet ser ut så här:
Ett räkneexempel 1.
Frågan är nu: Hur stort är skattetrycket i detta lilla land? För de flesta verkar det närmast självklart att om alla betalar 50 procent i skatt, så är skattetrycket 50 procent. Krångligare borde det inte vara. Men så är det inte enligt den nationalekonomiska matematikens höjder. Skattetryck definieras som summan av alla skatter i ett land dividerat med landets BNP.
I vårt lilla land var summan av alla skatter 200 kronor. Hur stor är då landets BNP, det vill säga vad är värdet av alla varor och tjänster som produceras i landet? Jo:
Ett räkneexempel 2.
Skattetrycket blir alltså 200/300, det vill säga 67 procent! Med hjälp av den nationalekonomiska vetenskapen har vi nu visat att skattetrycket i vårt lilla land har den förfärande nivån av hela 67 procent. Att alla i landet bevisligen bara betalar 50 procent i skatt bekymrar inte nationalekonomin.
Olika länder har olika skattesystem och därmed olika mycket av dubbelräkning. I Sverige beskattas bidragen till skillnad från i många andra länder. Detta innebär att skattekvoten för Sverige överdrivs i jämförelse med många andra länder.
Nu finns det få aktörer som sätter sig ner och granskar detta. Det är nämligen få politiska aktörer eller ekonomer som delar tanken att hög skatt kan vara något bra. För tio år sen gjorde dock LO i sin lilla skrift ”Tre synpunkter på skattesänkningar” beräkningar av skattekvoten som försöker ta hänsyn till dessa skillnader. Bilden blev då annorlunda:
”Skattetrycket” sjönk från 51 procent till 46 procent. En – i skattekvotssammanhang – enorm skillnad.
Vi har inte funnit några nya beräkningar som jämför länderna seriöst så låt oss tills vidare se det som en fingervisning om att vara försiktig när man påstår saker om ”skattetrycket” och hävdar att ”vi betalar mest”.
Vi ser det så här. Sverige är ett land med höga skatter. Det har vi i ett land med stor offentlig sektor, social välfärd och en ekonomi där vinsternas andel av produktionen är hög samtidigt som arbetslösheten inte är högre än i konkurrerande länder.
Att peka på ”skattetrycket” som ett problem blir därför snarare ett skenargument för en annan förändring man vill åstadkomma.
De skattesänkningar alliansregeringen gjort sen 2006 motsvarar i dag minskade inkomster till offentlig sektor på totalt 150 miljarder per år.
En sänkt skattekvot med 4,3 procentenheter betyder alltså väldigt mycket pengar.
Om de pengarna ska vara i gemensam ägo via offentlig sektor eller i privat ägo via skattesänkningar är en ideologisk fråga. Inte en ekonomisk sanning om behov av ”sänkt skattetryck”.
Sammanfattning
Skattetryck är ett politiserat ord som egentligen borde heta skattekvot. Ordet skattetryck används för att motivera minskningar av inkomster till offentlig sektor.
Vem betalar mest skatt?
När det talas om ”skattetryck” för olika inkomsttagare ställs skatten i relation till inkomsten. När man gör så visar det sig att höginkomsttagare betalar något lite mer i skatt procentuellt räknat. Skatten för den som tjänar 37 000 kronor i månaden är 28 procent, medan den är 23 procent för den som tjänar 22 000 kronor. (Källa: www.skatteverket.se Skattetabell 2011, kommunalskatt 31 procent.)
Detta är dock ett mycket enögt sätt att diskutera skatter på. Det viktiga är ju hur skatten fungerar i verkligheten, det vill säga vad man faktiskt betalar i skatt efter att livets nödvändigheter, maten, bostaden och så vidare, betalats. Vi kallar det här skatt efter bärkraft. Undersöker vi det så upptäcker vi att de fattiga tvärtom betalar högre skatt än höginkomsttagarna.
Skattetryck efter bärkraft för olika familjer 2011.
Vi börjar med en ensamstående mamma med två barn. Hennes månadslön är 22 000 kronor. Det betyder att bruttoinkomsten (lön inklusive sociala avgifter) är 370 000 kronor per år. Enligt Swedbanks uträkningar uppgår hennes levnadskostnader för ”nödvändig baskonsumtion” till 165 000 kronor per år. Det betyder att kvar före alla skatter har hon 205 000 kronor. Hon betalar 165 000 kronor i skatt och sociala avgifter. Det ger ett skattetryck efter bärkraft på 80 procent för den ensamstående mamman.
På motsvarande sätt har vi beräknat skattetrycket efter bärkraft för en arbetarfamilj med två barn och där båda föräldrarna tjänar 24 000 respektive 22 000 kronor i månaden, samt för en höginkomsttagarfamilj som tjänar 37 000 plus 31 000 kronor i månaden.
Den viktiga slutsatsen för oss är att hela skattediskussionen är uppochnedvänd. Det är inte de rika eller höginkomsttagarna som har den högsta ”skattebördan”. Utan låginkomsttagare.
Sammanfattning
Problemet med skatterna är att höginkomsttagarna betalar betydligt mindre än låginkomsttagarna utifrån sin ekonomiska bärkraft.
Fotnot: Texten är ett utdrag ur Ekonomihandboken.
