1. ”Det heter utvecklingstid – inte friår”, tjatar partierna i 73-punktsuppgörelsen. Varför är detta så viktigt för dem?
Det är egentligen medierna som har velat sätta namnet friår på den nya satsningen. Varken C, L eller S gillar beteckningen, livrädda för att förknippas med det flum som det gamla friåret har förknippats med. Även MP har också – regeringsdugliga som de vill vara – varit rädda att ta ordet i sin mun.
2. Vad skiljer utvecklingstiden från det tidigare friåret?
Ganska mycket faktiskt. Friåret, som var en kortlivad reform som skrotades av Alliansen redan 2007, var tänkt som en åtgärd för att skapa luft och rymd i människors liv. Med den reformen fick anställda rätt att – om en arbetslös kunde träda in i den anställdes ställe – ta helt ledigt för att göra vad som föll dem bäst in under en period. Under tiden fick personen 85 procent av a-kassan.
Kritiken var stenhård. Högern skrek att reformen subventionerade latmaskar. Intressant nog kom även kritiken från LO. Metallbasen Göran Johnsson gick så långt att han kallade friåret för ”ett stolpskott”.
Om friåret var frihetligt till sin natur är det nya utvecklingstiden mer inriktad på att göra arbetstagaren anställningsbar i framtiden. I alla fall skulle en socialdemokrat kunna motivera den nya reformen så. En frihetlig miljöpartist skulle kanske snarare kalla det en möjlighet för en arbetstagare att tänka om i karriären, eller kanske till och med för en möjlighet att förverkligar sina drömmar.
Nu är det inte längre ett steg bort från stressen i ekorrhjulet som är huvudsaken. Snarare ska individen under sin utvecklingstid få chans att omskola sig till en ny bransch, vidareutbilda sig eller starta eget. Slipa på karriären helt enkelt. Men trots detta gapar högern om flum och bortkastade pengar. Facken har den här gången varit mer positivt inställda, men har haft invändningar
3. Kommer vem som helst kunna få ta ett utvecklingsår?
Tyvärr nej. Detta är också ett av friårets dilemman. Det är tänkt att reformen från start bara ska gälla några hundra personer, för att successivt utökas och omfatta max 5 000 personer. För att kvalificera sig krävs att du har jobbat i tio år de senaste 15 åren och att du har varit anställd hos arbetsgivaren de senaste tolv månaderna. Det kräv dessutom att 1. chefen säger ja till din ansökan då hen har veto. Och att 2. en arbetslös kan fylla din plats. Ett bök och stök som gissningsvis kommer få den stora lejonparten svenska arbetstagare att inte ens våga fråga.
En intressant invändning har kommit från fackligt håll om att låta den sökande istället vända sig till en myndighet med förfrågan. På så sätt skulle ärenden avgöras mer rättssäkert, och fler få ett ja på sin ansökan.
4. Är utvecklingsåret en stor eftergift för de andra partierna och en stor vinst för MP?
Av den forna, frihetliga idén om ett friår med plats för liv och hälsa blev det som sagt bara en tumme. MP ville inkludera ideellt engagemang i de godkända aktiviteterna, men sprang in i en vägg. Egentligen borde det nya utvecklingsåret, med sitt fokus på karriär och anställningsbarhet, vara arbetslinjens dröm.
5. Kommer det verkligen bli av?
Detta är frågan. Inte minst eftersom inläggen duggar tätt från aktörer – från höger och vänster – som vill att reformen ska strypas eller korrigeras. Det är sagt att reformen ska börja gälla från och med hösten 2020. Men frågan är hur reformen kommer se ut när den väl sjösätts.
