När något klyvs brukar det som regel blir minst två delar, med en växande spricka emellan. Men Annie Lööfs tal handlade ändå uteslutande om landets ”utanförskapsområden”, alltså stadsdelar och kommundelar där många har utländsk bakgrund och saknar jobb.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Så brukar det sluta när borgerliga politiker försöker analysera klassamhället. De har inga problem att se det ena sidan av myntet, diskuterar mer än gärna problemen i förorterna, hävdar att de beror på slappa krav och höga bidrag, och på att ”Socialdemokraterna har tappat kontakten med vanligt folk”, som Lööf uttryckte det.
Eller som hennes ideologiske själsfrände Margaret Thatcher motiverade nedmonteringen av välfärdsstaten: ”Systemet uppmuntrade till lättja och fusk, inte till flit och självförkovran”.
En sida av myntet
Nyliberalt skolade politiker talar aldrig om den andra sidan av myntet, de rika. För folk som Annie Lööf är ”utanförskapet” och fattigdomen isolerade problem, som om fenomenen inte hade någonting alls med den andra delen av inkomstklyftan att göra.
Den som tar del av SCB:s senaste rapport om inkomstskillnaderna, som släpptes förra veckan, får dock en betydligt djupsinnigare skildring av hur ”Sverige klyvs”.
Här framgår med all önskvärd tydlighet vad som har hänt.
Så har klyftan vuxit
I genomsnitt har svenskarna fått ett rejält inkomstlyft sedan 1991. Den reala ekonomiska standarden har ökat med 58 procent. Men fördelningen av frukterna har varit extremt ojämlik. Medan den fattigaste tiondelens disponibla inkomster bara ökade med 25 procent mellan 1991 och 2015, ökade den rikaste tiondelens inkomster med 127 procent. Den välbärgade tiondelens bit av den totala kakan växte därför från 20 till 27 procent.
Klyftan mellan rika och fattiga har alltså vuxit rejält, vilket också framgår av den så kallade gini-koefficienten, som tagit ett skutt från 0,23 år 1991 till 0,32 år 2015.
De svenska inkomstskillnaderna börjar närma sig Storbritanniens.
Enligt SCB beror det till stor del på ökade kapitalvinster, som varit ”koncentrerade till dem med högst inkomst”. Men också på ett växande lönegap mellan arbetarna och deras chefer, och på ”att transfereringar och skatter inte omfördelar inkomsterna i lika stor omfattning 2015 som i början av perioden”.
Alltså: överklassen har tjänat storkovan på aktier, fastigheter och företagsvinster, kunnat glädja sig åt rejäla lönelyft och dessutom fått sänkt eller slopad skatt. Sverige, som en gång var världens jämlikaste land, har förvandlats till ett skatteparadis för de rika, som Dagens ETC nyligen visat i en uppmärksammad artikelserie. Under samma period har trygghetssystemen trasats sönder, med sänkta ersättningar och utförsäkringar av arbetslösa och sjuka. Men i den borgerliga hjärnan hänger det ena absolut inte ihop med det andra.
Danderyd = rikemansreservat
Det gäller också segregationen. Aldrig att man skulle få för sig att beskriva Djursholm i Danderyds kommun som ett ”segregerat område”. Men SCB:s statistik talar sitt tydliga språk: 2015 var medelinkomsten i Danderyds kommun 737 000 om året, överlägset högst i Sverige. Bara sedan 2011 har medelinkomsten ökat med 170 000 kronor.
Danderyd, och särskilt Djursholm, kan inte beskrivas som något annat är ett rikemansreservat. Här flockas miljardärer som HM:s ägare Stefan Persson, finansmannen Fredrik Lundberg och den skattesmitande riskkapitalisten Björn Savén. Och för en vanlig löntagare, för att inte tala om den som är arbetslös, sjukpensionerad eller nyanländ flykting utan resurser och kontakter, är det närmast omöjligt att ta sig in.
”Det är enormt dyrt att flytta dit och man kan hålla sig för sig själva”, förklarade företagsekonomen Mikael Holmqvist i en intervju i Dagens ETC i höstas. Mikael Holmqvist, som skrivit en uppmärksammad bok just om Djursholm, beskrev hur Danderyds kommun ”motarbetat alla försök till en mer blandad bebyggelse” och hur ”den ekonomiska eliten är närmast militant i sitt sätt att försvara sina territorier”.
Segregationen, menade han, ”drivs fram i de priviligierade områdena”.
Möjligt att åtgärda
Den som vill göra något åt fattigdomen och segregationen bör alltså angripa den skenande rikedomen och den ekonomiska elitens privilegier. Och det kan man bara göra genom att höja skatten på kapitalinkomster, återinföra fastighetsskatten, arvsskatten och förmögenhetsskatten, och genom att sätta dit alla rika skatteflyktingar.
Att Annie Lööf och resten av borgerligheten är osugna på omfördelning är kanske inte så konstigt. Att den rödgröna regeringen står handfallen är desto märkligare. Hittills har man hårdnackat vägrat beskatta de rika för att trygga välfärden och minska klyftorna.
Kanske har Annie Lööf en poäng. Kanske har Socialdemokraterna ”tappat kontakten med vanligt folk”. Men ännu troligare är nog att man fastnat i samma tankemönster som borgerligheten, att man inte längre förmår eller orkar göra en klassanalys.
Och då återstår bara att punktmarkera ”utanförskapsområdena”.
Under tiden växer inkomstskillnaderna. Sverige klyvs. Och i ojämlikheten frodas de sociala problemen, kriminaliteten, missnöjet och främlingsfientligheten.
