– Vi skulle sakna pengar till en fjärdedel av den välfärd våra invånare har behov av, men ändå vara tvungna att producera vård, skola och omsorg och hålla samma kvalitet som alla andra. Så vi skulle nog få stänga ett antal ålderdomshem och skicka hem åldringarna, det är ju vad som händer, säger hon.

Britta Flinkfeldt menar att systemet kompenserar för att det är olika förutsättningar att producera välfärd, inte kommunernas ekonomi i stort.

Förändrat beräkningssystem

Att Stockholmsregionen nu får betala i stället för att få bidrag beror på att beräkningen ändrats från att basera kostnader för dålig hälsa på bostadstyp – till utbildningsnivå. Då hamnar storstäder med många flerbostadshus men relativt hög utbildning – och god hälsa – högre, och får betala mer.

– Det är klart att det är deras uppgift att skrika högt när deras landsting förlorar pengar. Men man har ju tidigare haft en täckning i systemet för kostnader man faktiskt inte haft, säger Britta Flinkfeldt.

Irene Svenonius, moderat finanslandstingsråd i Stockholm och en av de hårdaste kritikerna till den nya förslaget, vill själv inte ställa upp på en telefonintervju, men lämnar svar på mejl. Hon menar att vi måste hålla två tankar i huvudet samtidigt:

”Såväl tillväxtregioner som glesbygd behöver resurser för att klara sina utmaningar och behov. Kommunal- och landstingsskatt tas ut för att klara service av hög kvalitet i den egna kommunen eller landstinget. Det är en principfråga”, skriver hon.

Irene Svenonius jämför den ökade kostnaden för Stockholm landsting med vad det kostar att driva hela Södertälje sjukhus. Hon tycker att staten ska stå för hela kostnaden för utjämningen, men lämnar ingen förklaring till hur detta i stället ska finansieras. Att låta vissa landsting betala är att ställa stad och land mot varandra.

Det har blivit starka reaktioner på att du jämförde systemet med att stockholmare skulle agera bankomat, vad menade du med det?

”Att staten återkommande gånger låter skattebetalarna i Stockholmsregionen betala”.