Fick nog
Marie Wiberg – vars anteckningar från en vanlig dag på jobbet som undersköterska återfinns här bredvid – var en av dem som fick nog när hon fick höra talas om regeringens aviserade besparingar, och tog initiativ proteströrelsen.
– Jag älskar känslan det ger mig att gå till jobbet för att hjälpa ”mina pensionärer” med att klara av sin dagliga vardag. De skulle inte klara sig utan oss undersköterskor här på äldreboendet, säger hon.
Nyligen skrev Göran Greider på ledarplats i Dagens ETC om att samhället skulle falla ihop som ett korthus, om välfärdsarbetarna stannade hemma blott för en dag – något Marie Wiberg vill se en fortsatt offentlig diskussion om:
– Det är ju så, utan oss undersköterskor skulle inte vården fungera, eftersom det är vi som gör allt arbete nere på golvet.
Hon lyfter fram att hela samhället i förlängningen är beroende av en fungerande äldreomsorg.
– Om ingen tog hand om Stefan Löfvens gamla mamma, så att han kunde gå till jobbet, vem skulle då vara statsminister? Det är just det här vi vill att våra politiker ska förstå. Att vi har ett så pass viktigt och faktiskt helt oumbärligt arbete. Utan oss riskerar vi kaos i hela samhället.
Statusen måste höjas
Enligt regeringens egna beräkningar behövs inte mindre än 136 000 nya undersköterskor och vårdbiträden, fram till 2026, på grund av en allt mer livskraftig och åldrande befolkningen.
För att denna nyrekrytering ska göras möjlig måste statusen för yrket höjas ordentligt. Det är såväl Sveriges kommuner och landsting, SKL, som Kommunal överens om. Det är också därför Undersköterskeupproret skriker efter tätare personalstyrkor samt bättre arbetsvillkor.
Samtidigt uppger nu fyra av fem kommuner att de kommer tvingas göra nedskärningar på den kommunala verksamheten nästa år. Neddragningarna berör skola, äldreomsorg samt socialtjänsten, enligt en aktuell enkät gjord av Dagens Nyheter.
Marie Wiberg är oroad över hur detta kan påverka Undersköterskeupprorets kamp för en ökad bemanning.
– Neddragningarna kommer att påverka oss som jobbar ”på golvet” eftersom det enda som det går att spara in på är oss. Med den kris som redan finns inom välfärden är neddragningar verkligen det sista som behövs.
”En förändring måste komma”
Marie Wibergs egen tonårsson går fösta året i gymnasiet och när han skulle välja gymnasieprogram blev det väldigt tydligt för henne hur absurd arbetsmiljön för undersköterskor är.
– Han skulle ju aldrig i livet kunna tänka sig att söka vårdprogrammet, för han vet hur mina scheman ser ut. Den inställningen tror jag han delar med väldigt många jämnåriga. Därför måste en förändring komma!
Dagbok på jobbet
Marie Wiberg, undersköterska i Västerås
Morgonen börjar med att jag byter om till arbetskläder, ”den kommunala pyjamasen” som vi lite skämtsamt kallar den, och går sedan ut och möter upp nattpersonalen för att få en avrapportering.
Natten har varit relativt lugn, det är bara August och Josef som varit uppe ett par gånger på toaletten och fått lite att äta.
Jag går in i köksdelen och medan jag plockar fram kommer Stina ut från sin lägenhet. Vi pratar om vädret. Frukosten är klar och medan jag serverar Ulla-Britt och Stina anländer min första kollega för dagen.
Vi tar varsin kopp kaffe och sätter oss med tanterna och småpratar.
Efter en liten stund dyker August upp. Han ser väldigt trött ut så jag frågar om han vill lägga sig en stund till, vilket han gärna vill.
Medan jag hjälper honom till sin lägenhet hör jag kollegan och Ulla-Britt prata i korridoren, hon vill åka hem och letar efter utgången.
När jag kommer ut från August lägenhet möter jag Ulla-Britt som är på språng och oroligt letar efter utgången.
”Ulla-Britt”, säger jag, ”vi ska inte åka nu, vi ska åka först på eftermiddagen”.
Jag hjälper henne tillrätta och går för att dricka upp resten av mitt kaffe, när August kommer ut igen.
Min kollega säger att hon kan hjälpa honom och vi kommer överens om att jag under tiden ska ordna med frukost till Ossian och Astrid.
August vill inte följa med min kollega, utan står kvar och väntar på mig.
Så jag går fram till honom, varefter han följer med mig utan problem.
”Är det för att han inte känner mig?”, frågar kollegan.
”Ja, så är det nog”, svarar jag.
Vi hjälper August att komma tillrätta i badrummet och med att tvätta av sig i duschen.
Lite småsur och trilsk är han, men när jag säger att han ska få frukost, fil och flingor, så ler han stort och säger ”Tack, mycket gärna”.
Tillbaka till frukosten, där kommer Josef rullande i sin stol. Han sjunger en trudelutt som tack, när han får sin mat. Även Berit är på ett strålande humör. Samtidigt som vi pratar med henne passar vi även på att dela upp resten av morgonjobbet.
Mina kollegor går iväg till sitt och jag går in till Ragnar.
”Godmorgon Ragnar”, säger jag och lägger handen på hans arm
”Godmorgon lilla docka”, svarar han. ”Här har jag legat och väntat på dig.”
”Vilken tur att jag kom nu då”, säger jag. ”Jag tänkte hjälpa dig så du får komma upp”.
Vi småpratar medan jag hjälper honom med hans nedre hygien, att få på nytt inkontinensskydd, byxor, strumpor och skor.
”Nu Ragnar, ska du få komma upp på sängkanten”, säger jag och räcker honom min hand. Vi kämpar med det en stund innan han kommer upp på sängkanten.
Jag bäddar och hjälper honom på med tröjan samt en skvätt av favoritparfymen.
”Det där du, det luktar finfint det”, säger han. ”Tack för hjälpen flicka lilla”, för att sedan ge mig en ömsint klapp på kinden.
”Tack själv”, säger jag. ”Nu kör vi mot fil och flingor.”
Det är sådana här stunder, som gör att man orkar kämpa på.
Mina kollegor börjar bli klara med sitt, så vi samlas i köket för en kopp kaffe.
Matvaror hämtas från köket, aktiviteter görs med de äldre som vill vara med. Då det är en relativt lugn förmiddag passar jag även på att städa Berits och Ragnars lägenheter.
Dags att gå på möte. Även efter en lugn förmiddag är jag trött. En förutsättning för att en avdelning med personer med demenssjukdom ska fungera är att hela tiden säga rätt saker, göra rätt saker, i rätt ordning. Ett krävande jobb.
Nu vidare till fackligt möte – stöd till kollega i ett rehabsamtal. När ska de politiker som fördelar resurser förstå att om de inte agerar kommer väldigt många av oss att gå sönder?
