Sverige avviker än så länge från denna trend, här har vi i stället en lång tradition av stark organisering av arbetsmarknadens parter, och att lönerna sätts utan att staten lägger sig i, genom förhandlingar mellan fackföreningar och arbetsgivare.
Det finns alltså inga statligt bestämda löner, istället ett komplicerat system där avtalen på industrisidan utgör en övre norm, ett så kallat ”märke”, vid varje års förhandlingar.
Omkring nittio procent av de som arbetar i Sverige omfattas av kollektivavtal. Andelen har sjunkit något sedan mitten av 2000-talet, men med tanke på att den fackliga anslutningsgraden mellan 1985 och 2010 också sjunkit från cirka 85 till ca 65 procent är minskningen väldigt liten.
Under samma period har arbetsgivarna behållit sin också internationellt väldigt höga anslutningsgrad, och det verkar med andra ord som om de i allmänhet är rätt nöjda med kollektivavtalsmodellen.
Men samtidigt som parterna på arbetsmarknaden säger sig vara nöjda med den svenska modellen för lönebildning har den inte kunnat hindra att löneklyftorna ökat rejält under perioden, mellan 1980 och 2010 ökade Ginikoeffecienten (ett mått på ojämlikhet, här efter skatter och transfereringar) från .18 till .27 (en visserligen internationellt sett låg siffra, men som Göran Therborn påpekade tidigare i år i sin bok ”Kapitalet, överheten och alla vi andra” är utvecklingen unikt kraftig).
De flesta europeiska länder inför minimilön
Tyskland införde lagstadgade minimilöner på förbundsstatsnivå 2015 (tidigare i många delstater), och det ska ses mot bakgrund av att kollektivavtalstäckningen sedan återföreningen 1990 minskat kraftigt, från ungefär 85 procent till under 60 procent.
Tidigare har lagstadgade löner införts i länder med låg facklig anslutningsgrad (USA 1938) eller med en splittrad fackföreningsrörelse (Frankrike 1950), i båda fallen av vänsterregeringar, det vill säga som ett sätt att motverka social dumpning.
Men den senaste tjugoårsperioden har de flesta europeiska länder infört olika kombinationer av minimilöner och statligt garanterade kollektivavtal. Det är bara Norden (Norge har ett blandsystem med sin Tariffnemnda) Italien, Österrike och Schweiz som ännu huvudsakligen förlitar sig på arbetsmarknadens parter. Är det detta Alliansen nu försöker ändra på?
Använder andra termer
Inget av Allianspartierna (eller SD) beskriver sina förslag i de här termerna. I de rundfrågningar som gjordes innan valet talar samtliga, om än med olika emfas, om inträdesjobb, där politikerna bestämmer lönenivån, som ett förslag som inte ska rubba parternas roll, alltså som en vanlig arbetsmarknadsåtgärd i raden.
I Centerns ”lista” till Löfven för några veckor sedan hade förslaget inskränkts till att bara gälla nyanlända flyktingar.
Det uttalade syftet med lönesänkningen är att få ner arbetslösheten (i de aktuella grupperna). Det är ju också ett av argumenten för den informella ”gig-ekonomi” som växer fram vid sidan av kollektivavtalen, liksom för Rut- och Rotbidragen.
Men verkligheten är mer komplex än enkla teoretiska modeller. Låg lön betyder att börja med inte alltid låga kostnader: den kan leda till att arbetare inte stannar kvar i företaget någon längre tid, och den kan leda till att företaget inte fungerar lika effektivt eftersom arbetarna inte kommer att vara lika lojala med ett företag som inte ger dem det de egentligen vill ha för sitt arbete, nämligen en lön de kan leva på.
Bland annat nationalekonomen Lennart Erixon vid Stockholms universitet har visat att Sverige varit ganska framgångsrikt när det gäller att etablera stabila låglönesektorer baserade på kollektivavtalen.
Å andra sidan är det inte heller säkert att låglönesektorer kan expandera hur mycket som helst bara för att priset på arbete sjunker, det är inte självklart att så många vill ha de tjänster de ”enkla jobben” skulle erbjuda.
Det finns inte heller något som tyder på att sänkta löner generellt (som många fruktar blir den långsiktiga konsekvensen av billiga inträdeslöner) innebär minskad arbetslöshet.
Den forskning som finns på området visar att det är svårt att ge något entydigt svar på frågan vilka effekter lönebildningen har på arbetslösheten. Det beror helt enkelt på. Om man nu bortser från den politiska och etiska frågan vad det är värt för oss alla att folk verkligen får en rimlig lön sitt arbete.
Nordisk modell ger hög lön
Minimilönerna varierar ungefär lika mycket som lönenivåerna gör allmänt i Europa. Medan Luxemburg, enligt Eurostats statistik från juni 2018, toppar ligan med en minimilön på cirka 20 600 kronor, ligger den i de baltiska staterna mellan 4 100 kronor (Litauen) och 5 200 (Estland).
De sex högsta minimilönerna (per månad före skatt 2018) ligger, omräknat och avrundat till svenska kronor, på:
• Luxemburg 20 600 kronor
• Irland 16 600 kronor
• Nederländerna 16 400 kronor
• Belgien 16 100 kronor
• Frankrike 15 400 kronor
• Tyskland 15 400 kronor (högre i vissa delstater)
Om man jämför genomsnittslönen (utifrån statistik från Reinis Fischer Investment, från mars 2018) får man istället följande lista, omräknad och avrundad till svenska kronor:
• Schweiz: 56 100 kronor (OBS! Siffra från 2016)
• Danmark 53 500 kronor
• Luxemburg 45 400 kronor
• Norge 44 700 kronor
• Finland 34 800 kronor
• Sverige 34 400 kronor
Det här mäter inte riktigt skillnaden i inkomster, eftersom det handlar om bruttolöner (heltid, innan skatt och olika bidrag) och eftersom den informella sektorn (svarta löner) och olika typer av åtgärdsersättningar inte finns med, men det är värt att notera att av de länder som har högst genomsnittslön är det bara Luxemburg (ett land stort som Malmö med mycket stark högavlönad finanssektor) som har minimilön.
Även den schweiziska genomsnittslönen dras upp av att kantoner som Zürich och Genève har stark finanssektor (i några andra kantoner finns faktiskt minimilön).
Finns redan ungdomslön
För Sveriges del bestäms minimilönen alltså i kollektivavtal, och kallas där inträdeslön (avsedd för ungdomar) eller lägstalön. Ungdomars lön avgörs av deras ålder, och i hos till exempel Fastighetsanställdas förbund får en 18-åring 75 procent av en vuxens inträdeslön, vilket för 2018 är cirka 16 800 kronor. Här finns alltså redan i kollektivavtalet en reglering som liknar den Alliansen vill ha – men lönen blir inte lika låg.
Hos Handelsanställdas förbund är inträdeslönen för en artonåring cirka 21 100 kronor, och hos Hotell- och restaurangfacket cirka 18 100 kronor (ungdomslön). Den lön ungdomar får i Sverige kan alltså ligga både över och under de minimilöner som finns i Europa, men de ligger klart över de löner som Alliansen föreslår (och som ligger en bit under den tyska minimilönen). För vuxna (från 20 eller 22) är den dock väsentligt högre, 21 600 kronor för delgrupp 2 (utan utbildning) hos Hotell- och restaurangfacket.
Det ser alltså ut som att den nordiska modellen med stark (om än fallande) facklig organisering verkar sammanfalla med högsta lägstalönerna i genomsnitt (för medianlön, som egentligen är ett bättre mått, finns inga sammanställningar efter 2012).