Nyligen lanserades också LO:s ”Program för jämlikhet”, resultatet av ett beslut på kongressen 2016 att tillsätta en jämlikhetsutredning.

Två försök att adressera de växande klyftorna. Och för LO:s avgående ordförande Karl-Petter Thorwaldsson är det något av sista striden. På kongressen i juni ämnar han avgå. Men detta ska hinnas med. För ojämlikheten måste upp på dagordningen.

– Arbetarrörelsen har huvudansvaret för att vända utvecklingen, säger han.

SD störst i LO-leden

LO stod länge vid sidlinjen. Fokuserade på annat. När Karl-Petter Thorwaldsson valdes till LO-ordförande 2012 handlade allt om sysselsättningen. Först senare började man debattera jämlikheten. Men nu är det gasen i botten som gäller. För sprickan hotar rasera själva grunden som LO, partiet och allt runtomkring vilar på: demokratin.

Vi träffas i LO-borgen dagen innan SCB släpper de senaste siffrorna över de bråddjupa inkomstklyftorna, och samma dag som Socialdemokraterna slår bottenrekord i DN/Ipsos senaste mätning. Ynka 23 procent blir det för firma Löfven, steget efter Sverigedemokraterna. Även i LO-leden är SD numera störst, enligt SCB. I den rörelse som en gång banade väg för jämlikheten har ett parti med rötterna i nazismen numera grepp om en tredjedel av medlemmarna. Och för Karl-Petter Thorwaldsson, eller ”Kålle” som han också kallas, är kopplingen uppenbar. Ojämlikheten föder missnöje, och i missnöjet frodas högerpopulismen.

De traditionella höger- och vänsterpartierna har fastnat i trianguleringsfällan, de pejlar opinionen och trålar efter väljare i mittfåran. De rör sig mot mitten i ekonomiska frågor, konturerna blir otydliga, folk osäkra på var partierna står, menar han.

– Det finns ingen utväg för missnöje inom det traditionella systemet, och då söker sig de missnöjda till andra alternativ. Och det mest lockande på senare år har varit främlingsfientliga krafter som säger att allt är invandrarnas fel.

Ungefär så kan man förstå LO-medlemmarnas röstbeteende, menar han.

– Jag tror inte att de vaknar en dag och är främlingsfientliga, det tror jag inte.

Däremot så erbjuder missnöjespartier som SD en väg att protestera mot att politiken inte längre erbjuder saker som gör livet bättre.

Kantring mot invandring

Det handlar inte främst om LO-medlemmarnas egen ekonomi. För folk som jobbar med kollektivavtal har standarden tvärtom förbättrats rejält de senaste 20 åren. Reallönerna har stigit. Det är en facklig framgångssaga, menar Thorwaldsson. Det som har försämrats är istället skyddsnäten, socialförsäkringarna, välfärden.

– Folk är oroliga över samhället. Välfärden räcker inte till. Det funkar inte i skolan. Deras mamma får inget äldreboende. Sist de var på akuten fick de sitta i timmar och vänta. Tusen små upplevelser av saker som inte funkar i deras liv leder till en protest, och just nu står Sverigedemokraterna längst fram i protestledet.

Det hade lika gärna kunnat vara ett parti på vänsterkanten som slukat missnöjet tänker han, men de senaste åren har frågan om migration dominerat debatten totalt.

– Det har bara handlat om invandringen och dess konsekvenser.

Men nu vill LO alltså ändra på det. Det så kallade problemformuleringsinitiativet ska återerövras. Jämlikheten ska tas tillbaka.

Sitter fast i ”roffarsamhället”

Frågan är hur och varför den gick förlorad. I LO:s nya kampanjfilm hörs en bioröst: ”Sverige var världens mest jämlika land. Men något hände.”

Vad var det egentligen som hände i början av 1980-talet?

– Affischen som fladdrar förbi i filmen, ”satsa på dig själv” – där någonstans fick roffarsamhället sin politiska start, säger Thorwaldsson.

Med SAF:s ökända kampanj. Högervågens symboliska upptakt. En våg som i och för sig var internationell. Thatcher och Reagan. Nyliberala ekonomer överallt. OECD, IMF och Världsbanken som predikade avregleringar, privatiseringar och åtstramningar. ”Trickle down-economics”, det vill säga klockartron på att skattesänkningar för de rika skulle sippra ner till massorna genom ökad tillväxt och fler jobb. Alltihop på sätt och vis en rekyl på vänsterns övermod och ekonomins kräftgång under 1970-talet.

– Det började med en ideologi, ett tankesätt. Och det var inte bara SAF (numera Svenskt Näringsliv) som tyckte och tänkte så här, och inte bara de borgerliga partierna som sedan hängde på. För det påverkade också Socialdemokraterna. Man började tänka på samma sätt: att allt fungerar bättre om vi gynnar de som har det bäst ställt. Hela den ekonomiska politiken byggde snart på det. Det var samma recept över hela världen, även om det nu var ett väldigt dåligt recept.

Sverige stod emot längre, och vi har klarat oss relativt bra, menar han.

– Men vi är inte längre världens mest jämlika land, vi har fallit på listan och är sämst i Norden. Och det sker ingenting i politiken idag som på allvar motverkar detta. Tvärtom späs ojämlikheten på ännu mer, som med avskaffandet av värnskatten, som ger sex miljarder mer till de som tjänar över 690 000 kronor om året.

Direktörernas skattesänkning

Så avslöjar han en nyhet från LO:s kommande rapport om makteliten:

– Toppdirektörerna som vi tittar på får en skattesänkning på upp till 70 000 kronor. Varenda månad. Det är helt orimligt. De behöver inte 70 000 till. Det är sex miljarder rakt ut i sjön som hade kunnat gå till de som har det sämst ställt och till att bygga ut välfärden.

Det är regeringen och januariavtalet han kritiserar. Ja, inte hela avtalet då. För mycket i det är också bra, ”faktiskt radikalt”. Till exempel löftet om en stor skattereform, ämnad att minska klyftorna. Löftet har visserligen inte förverkligats än, men Thorwaldsson hoppas ändå att det blir av. Kräver att det blir av.

– Ja, absolut. Det kan inte vara så att S går med på det som är jobbigt, medan L och C inte går med på det som är jobbigt för dem, det går inte. Om Stefan Löfven jobbar varje dag dygnet runt för att hedra januariavtalet så får L och C också göra det.

Rädsla för stora reformer

Men vad är borgarnas fel, och vad sitter egentligen i huvudet på socialdemokratin? Thorwaldsson tillhör själv den generation som präglats av 90-talskrisen, ett trauma som fortfarande styr den ekonomiska politiken. En rädsla för stora reformer. För att äventyra statens finanser. Men det där borde tillhöra historien, menar han.

– Det är en sak att ha livrem, men att ha 15 livremmar och dubbla hängslen som vi har idag, med en statsskuld som är den lägsta på decennier, det är inte sunt.

LO har satt upp ett mål, att Sverige år 2030 återigen ska vara världens mest jämlika land. Och man har presenterat en rad förslag på reformer.

– Vi skulle kunna börja med att förbättra för långtidssjuka och arbetslösa, låta fler få sjukersättning och höja a-kassetaket. Vi kan också höja de lägsta pensionerna, det skulle vara ett bra första steg, säger Thorwaldsson.

Det skulle lyfta den första decilen, de fattigaste. Och det vore bra för ekonomin, för det bästa sättet att höja efterfrågan är att ge mer till låginkomsttagarna.

– De gör nämligen av med varenda spänn. Jämlikhet är bra för tillväxten.

Oroad över debatten

Samtidigt måste kapitalägarna och direktörerna bidra mer, menar han.

– Vi bör höja kapitalskatterna och förändra 3:12-reglerna – vi kan ta ut ganska mycket mer från de allra rikaste. Det skadar inte ekonomin, det vet vi från andra länder som har högre kapitalskatter, och det skulle täppa till de största klyftorna.

Karl-Petter Thorwaldsson pekar på den internationella debatten. Hur ojämlikheten dryftas överallt. Hur ekonomer, organisationer och politiker som tidigare ignorerade eller bidrog till problemet numera predikar minskade klyftor. I Storbritannien aviserar till exempel den konservative premiärministern Boris Johnson massiva satsningar på välfärden och förbättringar för vanligt folk i spåren av Brexit.

– Man kan på allvar vara väldigt oroad över att den svenska debatten ligger så långt efter, säger LO-ordföranden.

Thorwaldsson har några månader på sig att sätta avtryck.

– Det finns bara ett sätt att vända trenden, och det är att folk börjar prata om det, att det blir allmängods. Då kan vi också ändra politiken.