Men digitalisering och ny teknik är endast en fernissa som maskerar återkomsten av uråldrig relation. I den franske ekonomen Thomas Pikettys bok ”Capital and ideology”, nyligen utgiven på engelska, borrar han djupt ner i världens ekonomiska historia. Han jämför fler länder än i sin förra bok och kommer fram till att alla samhällen kräver ett storslaget narrativ som rättfärdigar ojämlikheten.
Oavsett hur stor skillnaden är mellan överflödet i toppen och armodet i botten måste ordningen vila på en någorlunda trovärdig tankefigur. I Sverige 2020 handlar den rådande berättelsen om den geniala entreprenörens rätt till sina rikedomar – annars stannar ekonomin. Men denna story ekar allt mer falskt.
Vi har varit här förut. Samtiden bär vissa likheter med ”La belle epoque”, under slutet av 1800-talet, som egentligen bara var en ljuv epok för de rika. När Sverige industrialiserades innebar det att träpatroner koloniserade norra Sverige och fabrikörerna exploaterade horder av nyligen urbaniserade arbetare som strömmade till tätorterna. Många i botten fick det lite bättre men samtidigt skapades det enorma rikedomar i toppen. År 1914, strax innan det första världskriget bröt ut, ägde de 10 procent mest förmögna svenskarna 88 procent av all egendom och topprocenten ägde 60 procent av allt, visar Pikettys forskning.
Men kombinationen av de två världskrigen och den amerikanska uppfinningen progressiv förmögenhetsskatt vände utvecklingen.
Under tre decennier kombinerades höga skatter för de allra rikaste med en blomstrande tillväxt. Sverige hade mellan 1940 och 1990 en marginalskatt på i genomsnitt 75 procent och lyckades samtidigt utvecklas till ett av de rikaste länderna i världen.
I januari 2020 sänktes marginalskatten från 60 till 55,5 procent.
Pikettys kanske starkaste case i boken är att det saknas övertygande historiska belägg för att kraftigt omfördelande skatter lamslår ekonomiskt utveckling – tvärtom. Han mynnar ut i en retorisk fråga: Om ojämlikhet krävs för att driva innovation och sporra alla att jobba hårdare varför nöja oss med dagens nivåer?
I USA finns ett mörkt svar på den frågan. Där har ojämlikheten ökat snabbare än i Europa men tillväxten har halkat efter. När skillnaderna blir allt för stora sjunker tilliten, den social oron och kriminaliteten ökar. Det tidiga 1900-talets extrema ojämlikhet skapade en politisk oro som ledde fram till första världskrigets skyttegravar och Auschwitz gaskammare.
I USA råder nu ett politiskt klimat som fick Trump vald och sporrade nazister att marschera i Charlottesville. Det är en annan av Pikettys viktiga slutsatser: ojämlikheten lägger grogrund för nativism (uppfattningen att vissa färdigheter eller förmågor är medfödda eller hårdkopplade i hjärnan redan vid födseln) och nationalism.
Den förra boken döptes efter Kapitalet men det går inte att anklaga Piketty för att vara en renlärig marxist. Det är inte produktionsförhållanden, maktrelationen mellan arbete och kapital, som driver historien framåt. Istället är ”idéernas rike, den politisk-ideologiska sfären, verkligt autonomt.”. Piketty skriver att ojämlikheten varken är ”ekonomisk eller teknologisk, den är ideologisk och politisk” men tillägger att det inte betyder att ”den går att eliminera genom att vifta med en trollstav”. Frågan är om han inte underskattar makten hos kapitalägarna som till varje pris kommer slåss för att behålla den rådande ordningen. Men han har helt rätt i sitt resonemang om att det är omöjligt att lösa den ekonomiska ojämlikheten utan att samtidigt inkludera de andra två politiska ödesfrågorna; klimatkrisen och migrationen.
Skräckexemplet är Macrons skattelättnader för de rika, i kombination med höjda klimatskatter för arbetarklassen. De gula västarna på Paris gator är ett tydligt varningstecken.
Det är tröttsamt med vår tids skattefatalism om att det inte går att höja skatterna ”för då smiter de rika utomlands”. Piketty ignorerar alla nej-sägare och skissar istället upp en plan för en verkligt internationell ”deltagande socialism”. Ett antal EU-stater bör slå sig samman, höja bolagsskatterna, inför progressiva skatter på arv, egendom, kapital, förmögenheter och koldioxid. Intäkterna ska satsas på klimatomställning, basinkomst och en utbetalning av en stor summa pengar, runt en miljon, till varje 25-åring för att de ska kunna köpa en bostad.
Självklart ska skatterna höjas för de rika och de största utsläpparna. Piketty har helt rätt i att arbetare bör få mer inflytande i styrningen av sina arbetsplatser.
Men han skriver ingenting om utbyggda allmänna trygghetssystem, en fungerande bostadsmarknad med billiga hyresrätter eller hur fackföreningars makt ska stärkas.
Många, inklusive klimatforskaren Johan Rockström ifrågasätter föreställningen om att vi kan behålla nuvarande tillväxttakt och samtidigt klara klimatmålen. Mycket talar för att grön tillväxt är en återvändsgränd. Socialism handlar inte bara om omfördelning utan även om bryta ner maktstrukturer och avveckla exploateringen av människor. För stoppa klimatkrisen och förverkliga jämlikheten krävs förmodligen något bortom det vi idag kallar för kapitalism.
Piketty klagar på att dagens socialdemokrater saknar drömmar men själv kan han inte ens förställa sig en värld bortom vårt nuvarande ekonomiska system.
Källor: ”Capital and ideology” av Thomas Piketty (2020).
”Sweden’s turn to economic inequality, 1982–2019”,
vetenskaplig artikel av sociologiprofessor Göran Therborn
