Samtidigt hävdar ekonomer och arbetsgivare ofta att höga lägstalöner leder till arbetslöshet.

Men båda dessa påståenden behöver nu ses över när flera EU-länder där lägsta lönenivå sätts i lagstiftningen plötsligt knappar in på Sveriges försprång. Enligt de senaste siffrorna från Eurostat skiljer det bara en dryg tusenlapp mellan exempelvis Irland och Sverige. LO-ekonomen Torbjörn Hållö uppmärksammade förhållandet på Twitter.

– Det har hävdats att Sveriges höga arbetslöshet härrör sig från att vi skiljer ut oss gällande nivån på de lägsta lönerna. Nu kan vi konstatera att Tyskland under de senaste åren höjt kraftfullt utan negativa effekter. En rimlig slutsats är att det inte är där skon klämmer. Vi ska vara ett land där alla har goda löner och välbetalda jobb och inte vara så rädda att höja lägsta­lönerna, säger Torbjörn Hållö.

Dags att lämna ankdammen

I sitt inlägg skriver han: ”Det hävdas återkommande att Sverige skulle ha väsentligt högre minimilöner än vår omvärld. Detta stämmer inte (längre).” Den huvudsakliga måltavlan, säger Torbjörn Hållö, är Konjunkturinstitutet, KI, och deras dogmatiska inställning att höga lägstalöner ger hög arbetslöshet.

– Det råder rundgång i Sverige. Det är samma personer och samma PM som snurrar runt som bevisar problem med lägstalönerna. Men det är dags att lämna ankdammen, vi behöver inte titta på USA utan kan blicka över Nordsjön på Storbritannien och över Östersjön på Tyskland, säger han.

Flera länder knappar in

Lönernas lägstanivå sätts i Sverige genom kollektivavtal, närmare bestämt Hotell- och restaurangfackets Gröna riksavtal. Efter den senaste avtalsrörelsen innebär det en månadslön på 24 207 kronor och så lågt som 16 170 kr om du är under 17 år.

Efter årets höjningar ligger Tyskland, Nederländerna, Belgien och Irland på mellan motsvarande 22 000 och 23 000 kronor i månaden. Luxemburg spjutspetsar på knappt 29 000 kronor i månaden.

Den svenska kronans svaghet mot euron spelar förstås en liten roll, men så gör även det faktum att Gröna riksavtalet lägsta lön höjd­es med drygt 1 000 kronor, medan fem i topp i EU höjdes med motsvarande 2 000–3 000 kronor.

I flera år har Sverige drivit ett hårt motstånd mot EU:s minimilönsdirektiv, med argumentet att den svenska kollektiv­avtalsmodellen skulle hotas. LO:s linje har varit att den svenska lönemodellen är överlägsen när det gäller att generera högre reallöner, det vill säga kronor i plånboken i relation till prisnivåer på till exempel mat och boende.

– Det stämmer inte lika mycket längre när det gäller minimilönerna. Det är inte så påtagligt stor skillnad längre mellan kollektivavtalens lägsta­löner och de statliga, säger Torbjörn Hållö.

Svänger du själv om att lagstadgad minimilön inte är så farligt ändå?

– Nej. Man måste skilja på de två frågorna. Jag tror att det är helt fel med lagstadgade löner, för då är man utlämnad till politikernas godtycke. I Tyskland var höjningen förknippad med ett regeringsbyte. Nu var det politiskt gångbart – i långa perioder är det inte det, säger han.

Visar inte Tysklandsexemplet på framgång?

– Jag skulle snarare säga att facket misslyckades i många år. Man var för svaga, gav upp och var tvungna att gå till politiken.

Kan man inte lika gärna vända på resonemanget och säga att de svenska facken misslyckats med att bibehålla försprånget?

– Vi har inte sänkt relativt till Tyskland, men ett antal jämförbara länder kommer ganska nära med lagstiftningsverktyget. Men jag har all förståelse för de tyska facken som har en kollektivavtalstäckning som omfattar mindre än hälften av arbetsmarknaden – jämfört med Sveriges 90 procent.

Stort exportberoende

Tyskland är likt Sverige en exportberoende ekonomi. I samband med att den svenska industrin, enligt den svenska lönemodellen, sätter sitt märke för resten av arbetsmarknaden sneglas det ofta över Östersjön. Den senaste avtalsrörelsen resulterade i ett tvåårigt avtal med ett sammanlagt värde på 7,4 procent som inte förmådde täcka upp för inflationen och därmed i realiteten innebar en lönesänkning. Medan löne­rörelsen pågick riktades kritik inifrån LO-förbunden mot de svenska fackens återhållsamma lönekrav. Upprörda gräsrötter hänvisade till att Tysklands industrifack efter strejk redan fått igenom motsvarande avtalshöjning på 8,5 procent.

Vad säger det tappade försprånget om den svenska modellen? Mår den sämre?

– Det är svårt att hävda. Lägstalönerna har börjat komma ikapp, men inget tyder på att de ska halka efter. Min ”take” är att det tyder på att det finns få skäl att fortsätta hålla ned lägstalönerna.

Vad tänker du då att den insikten hos KI ska få för effekt? Det är ju ni som, tillsammans med arbetsgivarna, sätter lönerna?

– KI har uppdrag att skriva underlag till de kollektivavtalstecknande parterna. Det är inte oväsentligt vad en sådan rapport innehåller för hur saker förhåller sig. Det är alltid lättare att driva en fråga när man känner att man har mycket på fötterna. Sverige har mycket på fötterna för att trycka på lite mer för att höja lägstalönerna. Det finns inte så mycket att vara orolig för.

Kritik mot svenska modellen

Mer radikala element inom LO-facken har i allt högre grad riktat kritik mot den svenska lönemodellen där industrifacken sätter märket. Med industrifackens krav och resultat i den senaste avtalsrörelsen har den kritiken hårdnat. Sedan modellen infördes i slutet av 1990-talet har avtal nåtts utan strejk. Kritik har riktats mot att industriavtalsfacken kompromissat i för hög utsträckning för att undvika konflikt.

Finns det ett spår av självkritik när du säger att facken behöver trycka på mer?

– Jag har ingen uppfattning om behov av mer konflikt. Men vi måste hela tiden ta in mer kunskap. Det gäller den svenska fackföreningsrörelsen, men också den svenska ekonomiska ankdammen. Det är inte min uppgift att ha synpunkter på hur man bedriver konflikter eller hur de demokratiskt valda företrädarna i facken använder det yttersta kampmedlet, konflikt. Men vi behöver med nyfikenhet studera utvecklingen i vår närmaste omvärld.