Sverige har blivit av med oljeberoendet för uppvärmning och är på god väg när det gäller industrin, men på ett område står det helt stilla – närmare bestämt i transportsektorn. Författaren Stefan Koch förklarar här vad som kommer hända nu när vi passerat ”peak automobil”.
Sedan 1970-talet har Sverige lyckats bli av med sitt beroende av olja för uppvärmning. Också användningen av olja i industrin har minskat starkt. Både inom uppvärmningen och i industriproduktionen är oljans roll idag så pass liten att det skulle gå att vara utan den i stort sett. Det har inte varit lätt. Oljan var en gång i tiden en dominerande energikälla både inom uppvärmningen och inom industrin. Idag är det inte längre så tack vare ett målmedvetet arbete.
Oljan helt dominerande
Det är inom transportsektorn som oljan fortsatt är helt dominerande. Ta bort oljan och dagens flod av transporter förvandlas till en rännil. En sådan reducering av transporterna skulle emellertid samtidigt slå ut industrin och alla andra delar av ekonomin.
Vår ekonomi bygger på förflyttning. Varor till industrin som anländer ”just in time” så att fabriken ska slippa betala för ett större lager. Varor till affärerna som nu förtiden dessutom ligger utanför stadskärnan i något köpcentrum dit alla åker bil för att handla. Ett boende uppbyggt kring förorter där människor måste resa fram och tillbaka dagligen för att ta sig till arbetet. Kort sagt är ekonomin och samhället uppbyggt kring transportsystemet och det i sin tur går på olja.
Enkel mekanik
Mekaniken kring hur detta gått till är rätt enkel. Oljan är alltså omöjlig att ersätta som billig energi för transporter. Det finns ingen billig ersättare. Den moderna ekonomin i sin tur bygger på billiga transporter, inte på dyra transporter. Med dyra transporter förändras förutsättningarna för ekonomin och för hur transportsystemet kan konstrueras.
Ett stycke in i utvecklingen sitter sedan världen – och Sverige – med en ekonomi och ett transportsystem som är byggt kring billiga transporter med olja. Nu börjar oljan bli dyrare. Att byta transportsystem betyder att byta ekonomi och det vill eller vågar ingen. En kortsiktig lösning blir energieffektivisering i form av till exempel bränslesnålare motorer. Med en lägre bränsleförbrukning sjunker transportkostnaden en sista gång vilket möjliggör transporter på olja ytterligare några år. Men det är också allt som uppnås. För miljön kvittar det lika enligt formeln att all olja som kan brännas upp för ett visst pris kommer att brännas upp. Istället för att två suvar bränner bensinen så är det fem hybridbilar. Utfallet i mängden använd bensin blir lika men mängden transporter blir större.
Trafikverkets prognos för biltrafiken ligger till grund för den nya satsningen på infrastrukturen där den större delen av pengarna går till vägarna och den nya stora underjordiska motorvägen kring Stockholm. Det i sin tur grundar sig på Trafikverkets prognos av framtidens biltrafik, vilken bland annat utgår ifrån IEA:s prognos för oljepriset. IEA tror att oljepriset kommer att vara 134,5 dollar fatet år 2030 och 144,5 dollar fatet år 2050. Det i sin tur är det inte många seriösa bedömare som tror på.
Bensindrivna transporter minskar
Om vi istället roar oss med att ta den genomsnittliga årliga ökningen av oljepriset på Dated Brent de senaste tio åren, vilken är 7,5 dollar fatet per år, och dra den linjen framåt skulle vi få följande siffror. Ett oljepris 2030 på ungefär 185 dollar fatet och ett oljepris 2050 på 335 dollar fatet. Bensinpriset vid pump skulle då inte vara 18 kronor år 2050, om 36 år, som Trafikverket tror, utan 18 kronor vid pump år 2019, om fem år. Vilken prognos känns rätt rent spontant?
Om vi istället tar bensinprisets ökning från 2010 då 95-oktanig bensin kostade 12:50 till idag när den kostar kring 15 och drar den linjen till 2019 så får vi ett bensinpris på, ja just det, 18 kronor, samma som vår förra prognos. Det här är givetvis inte vetenskapligt på något sätt men problemet är att det är inte IEA:s och Trafikverkets sätt att räkna på heller.
Det går att säga vad som helst om olika prognoser men den faktiska utvecklingen talar bara ett språk. De bensin- och dieseldrivna transporterna av personer och varor ökar inte i Sverige och det har de inte gjort sedan 2008. De minskar. Samma sak gäller lastbilstransporterna.
Brytpunkten nåddes 2008
Med ett stadigt ökande bensin- och dieselpris blir bil- och lastbilstransporter allt dyrare. Vid en viss gräns slår fördyringen igenom i användandet av bilar och lastbilar. Användandet börjar minska. Den brytpunkten nåddes i Sverige 2008. Det är inga konstigheter.
Dagens biltransportsystem är uppbyggt kring billig energi. Det är viktigt att ta in det grundläggande förhållandet. Med dyr energi är till exempel bilpendling mellan Uppsala och Stockholm inte möjlig. Den sanningen går vidare till varutransportsystemet med lastbilar, energin måste vara billig för att det systemet ska fungera.
Det svårt att se hur dagens bensinbilsflotta och diesellastbilsflotta ska kunna ersättas med dito eller 4,6 miljoner personelbilar och 530 000 ellastbilar. Var ska all den nya energin komma ifrån? 2011 producerades 67 Twh vattenkraftsel och 3 Twh vindkraftsel i Sverige, som en jämförelse.
Med 4,3 miljoner elbilar och en halv miljon ellastbilar ute på gatorna måste mängder med ny elström produceras. Dyr vindkraft, solel eller till och med ännu dyrare kärnkraft. Med det elpris som kommer ur en sådan satsning kommer det inte längre att vara billigt att fylla tanken med el.
”Byggt för billig olja”
Dagens transportsystem är byggt för billig olja. Inte för dyr olja och inte för dyr el. Att ersätta dagens transporter på olja kan inte handla om att byta motorer utan handlar om att minska på transporterna, och om att byta transportsystem.
