Vad innebär peak oil, egentligen? Författaren Stefan Koch beskriver världens allt mer desperata utvinning av det svarta guldet och dess världspolitiska maktspel som ställer allt på spel. I slutändan kokas frågan ner till vad som händer för oss här i Sverige när oljan sinar.
Idag konsumeras 93 miljoner fat olja i världen varje dag. Omkring 76 miljoner är konventionell olja, alltså vanlig billig olja som sprutar upp ur ett hål i marken. Resten är svår olja, djuphavsolja, skifferolja eller tjärsandsolja. Olja som är dyrare att producera.
Den konventionella oljan är inne i peak oil sedan 2005–2008 och beräknas framöver att minska med fyra–fem miljoner fat per år. Oljekonsumtionen däremot är stigande. Det betyder att produktionen av den dyra oljan måste öka både för att ersätta den produktion som försvinner i konventionell produktion, och för att möta efterfrågan på mer olja. Kommer det att lyckas?
Det som talar emot är att produktionen av svår olja verkligen är mycket svårare. Den amerikanska skifferoljan drar idag hälften världens oljeborrningskapacitet utanför Kina och Ryssland men producerar inte mer än åtta miljoner fat om dagen. Skifferoljehålen fungerar nämligen inte som gammaldags oljefält som håller i årtionden. De håller några år sedan är de slut. För att hålla produktionen uppe krävs det därför tusentals nya borrhål varje år och det behovet är stigande. Nivån nu ligger på 25 000 nya borrhål per år, varav endast ett kostar tio miljoner dollar.
I världen idag rasar en debatt kring den amerikanska skifferoljan. Är den inledningen på en ny period av fossila bränslen, eller är det en sista desperat fix för en oljeberoende ekonomi? Siffror slängs fram och tillbaka. Enorma tillgångar tillkännages, i Kalifornien ska Monterey-formationen sitta på 13,7 miljarder fat utvinningsbar olja. Monterey kan sägas vara en av grundstenarna i bygget av teorin om den nya fossila eran. I maj i år reviderades den tillgången ned till 600 miljoner utvinningsbara fat. En reducering med 96 procent.
I USA liksom i Kanada har man dessutom börjat med de bästa ställena för produktion, de så kallade ”Sweet spots”. Från och med nu kommer det därför bara att bli dyrare att producera skifferolja, sandolja och djuphavsolja. 2013 investerade Chevron, Exxon och Shell 120 miljarder dollar – 820 miljarder kronor – för att öka sin produktion av olja och gas. En summa som skulle räckt för sätta en människa på månen i dagens penningvärde. Ändå sjönk deras produktion, liksom vinsterna. Värst har det gått för Chevron som trots en ökning av investeringarna med 89 procent sedan 2009 fått uppleva en minskad produktion med tre procent.
Något som vi kan räkna med är i vilket fall som helst stigande priser på olja. Men när priset på olja väl stigit till en nivå där det förvandlas från billig energi till dyr energi så har samtidigt verksamheten förlorat sin ursprungliga ekonomiska mening. Saudi-amerika är en dröm. Saudiarabien är verkligheten. Av de 93 miljoner fat som konsumeras varje dag i världen producerar Saudiarabien tio. Hälften av Saudiarabiens produktion kommer från världens största oljefält, Ghawarfältet. Världens största oljefält började producera olja 1951 och är därför nu ”gammalt”. 2014 producerar Ghawar ändå fortfarande 7 procent av världens olja. Världens oljehandlare och maktspelare håller därför stadigt ett vakande öga på det fältet. En sättning i produktionen där och nästa oljeprisrusning är ett faktum.
En oljeprisrusning ska inte förväxlas med ett stadigt ökande oljepris. En prisrusning bygger på en akut brist i närtid som kombineras med spekulation. Vid en rusning stiger priset mycket snabbt mot nya rekordhöjder som vid rusningen 2008 som landade på ett oljepris per fat om 143 dollar. Vid den nivån tvärstoppade världsekonomin och finanskraschen utlöstes.
Vid sidan om hotet av Saudisk peak oil pågår en annan utveckling lite mer i det fördolda. Det finns nämligen två oljepriser i världen. Ett pris på världsmarknaden och ett annat på hemmamarknaden. Den dubbla prissättningen gäller för några av de största oljeproducenterna och däribland Saudiarabien. I Saudiarabien kostar en liter bensin 70 öre. På hemmamarknaden i Saudiarabien är olja alltså fortfarande mycket billigt och används till allt möjligt förutom till att köra bilar, till exempel till att producera ström eller till att göra sötvatten av havsvatten i gigantisk skala. Sötvatten för att kunna odla mat i öknen. Med stigande oljepriser stiger världsmarknadspriset på mat. Sedan 2008 har priset på mat fördubblats. I krislägen kan det bli svårt för matimportberoende länder att få tag på tillräckligt med livsmedel. Om det är sant att den arabiska våren i grund och botten var hungerkravaller är Saudiarabiens sötvattensproduktion logisk. Omvandla olja till mat och ström för hemmamarknaden så att regimen kan sitta kvar. Sedan är det också givetvis så att om den saudiska exporten skulle sjunka för mycket är det möjligt att USA intervenerar. Det är en balansgång för regimen.
Den Saudiska konsumtionen av olja är nu i alla fall uppe i 3 miljoner fat om dagen, fat som inte längre kommer ut på världsmarknaden. Ändå är Saudiarabien fortsatt världens enda existerande swing producer. Produktionen är tio miljoner fat men kapaciteten ska vara 12,5 miljoner fat. 2,5 miljoner extra fat som ska kunna pumpas upp när behovet uppstår. Saudiarabien har också åtagit sig att reglera sin produktion för att hålla priset på olja stabilt i världen. Fast det ska sägas att det finns många som tvivlar på att Saudiarabien verkligen har någon reservkapacitet kvar. Vad hände egentligen vid oljeprisrusningen 2008, varför ökade inte Saudiarabien sin produktion då, för att de inte kunde?
IEA, som gör prognoser för världsproduktionen, bedömde i början av 2014 att OPEC (organisation med tolv oljeexporterande länder) skulle behöva minska sin produktion för att göra plats för den nya oljan från USA och Kanada. I peak oil-ekonomin råder nämligen ett lite invecklat förhållande mellan pris och produktion. Den amerikanska och kanadensiska oljan behöver ett högt oljepris för att kunna utvinnas utan att oljebolagen går med förlust. Därför måste världsproduktionen strypas om den hotar att bli för stor. Om oljepriset sjunker för mycket kommer nämligen oljeutvinningen i USA och Kanada att minska snabbt – beroende på att den är olönsam – vilket i sin tur leder till brist på olja lite senare och en efterföljande prisrusning.
Oljepriset måste alltså behållas på hög nivå för att inte senare hamna på en katastrofalt hög nivå. En av aktörerna som ska administrera priset är IEA. Men IEA:s prognos om att priset skulle gå ned (för mycket) 2014 visade sig inte stämma på grund av att produktionen i Libyen, Irak och Iran inte ökade som IEA trodde att den skulle. Därför hotade istället brist och prisrusning. Saudiarabien uppmanades i mitten av juni att vrida på kranarna. Om det i verkligheten inte längre finns reservkapacitet i Saudiarabien så skulle det alltså att visa sig under hösten 2014. Några dagar senare i juni hade läget ändrat sig igen. Libyen hade fått igång en viss export och den irakiska produktionen hade inte påverkats av inbördeskriget. Kanske har uppmaningen till Saudiarabien redan tagits tillbaka.
På kort sikt består alltså konststycket i att låta oljepriset ligga tillräckligt högt för att motivera fortsatta investeringar i skifferolja, oljesand och djuphavsolja, men tillräckligt lågt för att inte strypa världsekonomin. Var ligger det priset? Antagligen mellan 110 och 125 dollar per fat, just nu.
Med den globala oljeproduktionen inne i peak oil förändras förutsättningarna för de stora oljeproducenterna i världen som fortsatt är ekonomiskt efter väst och Asien. Det gäller de arabiska oljeproducenterna, Iran, Venezuela, Nigeria och Ryssland, bland andra. Oljan kan nämligen dels användas för att boosta den inhemska ekonomin, vilket ofta också är helt nödvändigt för att undvika interna problem. Därför stiger oljekonsumtionen i de oljeproducerande länderna stadigt. Samtidigt planerar många av de oljeproducerande länderna för en framtid där de kommer att producera mindre olja. Ett sätt att fortsätta att tjäna pengar på olja är att satsa på vidareförädling till plast och andra kemiska produkter. Redan idag är den kemiska industrin i stark tillväxt kring den persiska viken. Den kvarvarande oljan blir alltså alltmer lokal.
Sverige importerar dagligen omkring 330 000 fat olja. En mindre del av den oljan används till uppvärmning och inom industrin, men huvudsakligen går oljan till transporter och till jordbruket. Merparten av den svenska importen av olja kommer från Norge 25 procent, Danmark 15 procent, Storbritannien 7 procent och Ryssland 42 procent. Det är alltså bra att den svenska importen sker i närområdet. Det som inte är bra är att den norska produktionen passerat sin peak redan 2001 då landet producerade 3,4 miljoner fat om dagen. Den danska produktionen nådde peak 2006 och Storbritannien har redan upphört att vara en nettoexportör av olja.
Den ryska oljeexporten når peak 2015 enligt beräkningar av Rysslands eget energiinstituts senaste rapport: Global and Russian Energy Outlook to 2040. Ytterligare ett orosmoln är att Kina köper in sig i den ryska oljeproduktionen för att säkerställa sin plats i kön när det blir huggsexa om Rysslands kvarvarande olja.
En del av den olja som importeras från Ryssland till Sverige raffineras och vidareexporteras. Här finns därför kanske utrymme att istället behålla den i Sverige. På senare år har också Nigeria och Venezuela tillkommit som mindre leverantörer av olja till Sverige vilket diversifierat tillgångssidan något. Det är vad som kan bockas av på den positiva sidan.
Oljeförsörjning handlar om hur mycket olja som kan produceras i världen, om hur mycket av den oljan som kommer ut på världsmarknaden, samt vad priset blir och hur enskilda länder som Sverige ska få tillgång till olja. Här är Sveriges situation bekymmersam nu och läget kommer att försämras över tid. Annorlunda uttryckt, priset på bensin och diesel kommer garanterat att stiga år för år i det bra scenariot. I det sämre scenariot får vi oljeprisrusningar och brist på olja. Inte över långa tidsperspektiv den här gången, utan i närtid.
Oljeförsörjningen handlar även om energieffektivisering men framför allt om omställning till eldriven transport av personer och varor. Inte heller här ser det bra ut.
Att oljeexporten sinar från Norge, Danmark och Storbritannien betyder inte att Sverige inte kan hitta andra leverantörer. Att oljan från Ryssland kommer att bli svårare att få tillgång till betyder inte att Sverige inte ändå kan få köpa olja där ett tag till. Men olja från Venezuela och Nigeria är olja långt ifrån med långa transportvägar. Venezuela och Nigeria har dessutom också en starkt stigande efterfrågan från hemmamarknaden precis som Ryssland och Saudiarabien. Venezuela nådde peak oil 1999 och på hemmamarknaden där kostar en liter bensin sju öre.
Sammantaget måste bedömningen ändå bli att det svenska försörjningsläget för energi till transporter av personer och varor inte ser bra ut. Sverige är ingen stor och viktig spelare på den globala oljemarknaden. I de ryska prognoserna så minskar Rysslands oljeexport till Europa i framtiden till förmån för Asien. I BP:s karta över oljeflödena i världen är Sverige inte ens med.
När måste den svenska transportflottan av lastbilar och personbilar ha ställts om från olja till el och förnybar energi? Regeringens ”vision” är en fossiloberoende fordonsflotta till 2030. Det här beskrivs som en miljösatsning men är alltså egentligen en nödvändighet.
