Visst, regeringen är beredd att slopa arbetsgivarrabatten för unga och höja bensinskatten. Och jobbskatteavdraget ska minska för den som tjänar allra mest.
Men när någon dristar sig till att föreslå ökad beskattning av miljardförmögenheter, bolagsvinster och lyxvillor för att få pengar till en utarmad välfärd – något Vänsterpartiet faktiskt har gjort – säger Magdalena Andersson blankt nej.
Det får inte ens diskuteras.
Vilket kanske hade varit begripligt om någon folkkär författare hade utmålat 2010-talets Sverige som ett Monismanien med 102 procent i marginalskatt.
Som på 70-talet.
Men det är inte möjligt längre.
Hösten 2006 kickades nämligen en unik skattesänkarfest igång, med fem jobbskatteavdrag, avskaffad fastighetsskatt, slopad förmögenhetsskatt, sänkt bolagsskatt, diverse avdrag och sänkta arbetsgivaravgifter.
2007 konstaterade den franske ekonomen Thomas Piketty att ”den bistra sanningen är att inget utvecklat land har sänkt sitt skattetryck med 4 procentenheter” på bara några år – med anledning av att den blivande presidenten Nikolas Sarkozys lovat göra detta. Och inget land skulle under ”överskådlig framtid” lyckas, spådde Piketty tvärsäkert.
Han fick rätt om Sarkozy. Men fel om Sverige.
På åtta år lyckades nämligen firma Reinfeldt och Borg sänka skattekvoten – de totala skatterna som andel av BNP, ofta kallat ”skattetrycket” – med 3,9 procentenheter, från 46,6 procent 2005 till 42,7 förra året, enligt statistik från OECD.
Det ger ett bortfall på drygt 150 miljarder om året.
Utan dessa skattesänkningar hade alltså Magdalena Andersson haft ytterligare 150 miljarder att rör sig med – 15 gånger mer än vad hon nu satsar på ”jobben”.
I ett längre perspektiv har skattekvoten minskat ännu mer.
Med ”den underbara natten” (1981) och ”århundradets skattereform” (1991) skrev också Socialdemokraterna in sig i skattesänkarhistorien, och undan för undan har vi fått ett allt mindre utjämnande skattesystem, där de rika blivit vinnare.
1980 var den högsta marginalskatten 85 procent – idag är den 57. Dessutom betalar kapitalägare en platt skatt på mellan 20 och 30 procent (beroende på aktieslag) på utdelningar, ränteintäkter och kapitalvinster.
Vilket bör ses i ljuset av följande citat ur Skattestatistisk årsbok 2014: ”De som har de högsta inkomsterna har haft en avsevärt bättre utveckling än vad övriga grupper har haft ... och ökade kapitalvinster förklarar en stor del av den ökade inkomstspridningen.”
Så sent som 2004 avskaffade också Göran Perssons regering arvs- och gåvoskatten med motiveringen att den hade ”kritiserats hårt”, främst från näringslivshåll.
Därmed blev Sverige ett av få rika länder som saknar arvsskatt.
Är det rimligt?
”Noll procent på arv är verkligen en låg skattesats”, sade Thomas Piketty när han besökte Sverige 2014, inbjuden av bland andra Socialdemokraterna.
Piketty, liksom hans brittiske mentor Tony Atkinson, har istället lyft fram en progressiv arvs- och gåvoskatt (en högre procentsats på stora arv och gåvor) som en central del av en plan för att hejda den skenande förmögenhetskoncentrationen, minska klyftorna och lappa ihop välfärden. De föreslår också en progressiv förmögenhets- och fastighetsskatt, höjda marginalskatter för de som tjänar mest, och högre bolagsskatt.
Förra året flaggade också Konjunkturinstitutet för att skattekvoten i Sverige måste höjas med 2 procentenheter (120 miljarder) de närmaste åren om nuvarande nivå på välfärden ska kunna bevaras och överskottsmålet klaras.
Även Internationella valutafonden (IMF) har vänt blad och försvarar numera progressiv beskattning, samtidigt som man förespråkar en skatt på privata förmögenheter.
Ja, varför inte beskatta de rika, till exempel Sveriges 147 miljardärer, betydligt hårdare och omfördela en del till låginkomsttagare, skolan och vården? Vore inte det en lämplig väg att gå för en regering som säger sig vilja ”sluta klyftorna”?
På 80-talet hette det att lägre skatter på höga inkomster och kapital skulle ge högre tillväxt och fler jobb – och därmed gynna alla. Nu vet vi att de enda som gynnats är kapitalägarna och spekulanterna, som blivit ännu rikare.
Visst, risken finns att skattehöjningar driver företag och rika att utnyttja skatteparadis eller dra utomlands. Men är det bara möjligt att bemöta skatteflykten genom att helt ge upp tanken på ett utjämnande skattesystem?
Inom OECD pågår nu ett arbete för att minska skatteflykten, och Thomas Piketty förespråkar en europeisk samordning av bolags- och förmögenhetsskatter.
För att ta ett par exempel.
Men för Magdalena Andersson är större skattehöjningar ett no-no.
Om det handlar om nationalekonomisk dogmatism, en tro på att det är strategiskt galet eller om ren och skär fantasilöshet är svårt att bedöma.
Oavsett vad lär den konservativa skattepolitiken bli regeringens fall. För utan skattehöjningar blir också större reformer omöjliga.
