Historien följer samma mönster. Det är ofta arbetares ryggar som bär tyngden från en kris. Med detta i åtanke är utvecklingen med coronaviruset oroande. Fack och arbetare behöver se klarvaket på krisåtgärder – och säkra en rättvis fördelning.
Idag fördelas risken och lösningarna ojämnt. De som kan jobba hemifrån får ett annat hälsoskydd än de som arbetar i vård och omsorg, kör bussar eller står vid industrins maskiner. Slopad karens påverkar inte de som har behovsanställningar och de allra rikaste har råd att sätta sig i självkarantän i säkert (och lyxigt) förvar. Det finns flera företag som specialiserar sig på att bygga ”undergångssäkra” bunkrar och öar till världens elit.
Vinst på katastrof
Kriser som marknad är inte ett nytt fenomen. Naomi Klein är en av de röster som beskrivit hur företag lärt sig att göra vinst på kris och katastrof, bland annat genom så kallad ”chockdoktrin”. Begreppet beskriver en brutal metod för att använda tider av undantagstillstånd eller förvirring för att hastigt implementera lösningar eller system som ett samhälle, politiker eller invånare i vanliga fall hade granskat hårdare eller protesterat mot.
Ett känt exempel är förstörelsen efter orkanen Katrina, som lämnade stora delar av Mississippi i händerna på privata företag med lukrativa statliga kontrakt. Fattiga och arbetare fick se hur stora privata aktörer och företagspolitiker ställde krav på näringslivsreformer som det enda alternativet till ekonomisk apokalyps.
Det går också att dra en parallell till hur bolag som driver på klimatkrisen genom till exempel utvinning av fossila bränslen arbetar med aggressiv politiskt lobbyingarbete: deras primära incitament att tjäna pengar kommer alltid att komma först.
Det vore naivt att tro att det inte redan nu smids planer på hur coronakrisen kan betyda mer i vinst.
På samma sätt som privata aktörer kan utnyttja kriser är det möjligt för politiska krafter att föra fram sin agenda som räddningen. I Ungern hänvisar regeringen till corona när invandrare kallas smittospridare och gränsen militariseras ytterligare. De högerpartier som gärna vill se att allmän infrastruktur hamnar i privat ägo har ett guldläge att sälja ut resurser eller släppa in privata aktörer när diskussionen handlar om ”ekonomiska prioriteringar”. Om vi inte uttalar att makten kan tjäna på kris möter förslagen sällan friktion.
Permanent undantagstillstånd
Det är troligt att arbetsgivarorganisationer i Sverige kommer att hänvisa till smittan för att få ner eller dämpa fackliga krav. Här kan inte svaret automatiskt bli att acceptera att det ska bli sämre för arbetare.
Det finns dessutom en risk att betalningen sker dubbelt på arbetares bekostnad. Först i form av sämre samhällsservice, stängda skolor och lokaler, försämrat demokratiskt svängrum, inskränkt mötesfrihet, sämre kulturutbud. Sedan i form av lägre ersättningsnivåer, nedskärningar, försämrade villkor och skattelättnader eller rena stimulansbidrag till företag via skattesedeln.
I värsta fall cementeras de sociala undantagen och atmosfären av att det råder undantagstillstånd kvarstår betydligt längre än nödvändigt.
Arbetarvänliga krafter måste hålla vakt.
