När Dagens ETC ringer upp Jonas Wihlstrand, generalsekreterare för Sveriges Stadsmissioner, säger han att SCB:s siffror är korrekta, men att de inte säger så mycket om hur det är att leva som fattig i ett land som Sverige. SCB skriver själva på sin hemsida att ”statistiken används bland annat till jämförelser mellan grupper, jämförelser över tid och vid internationella jämförelser”.

Det behövs andra slags förklaringar, säger Jonas Wihlstrand, men svenska forskare har inte ägnat mycket uppmärksamhet åt problemet.

– Och det har inte heller media gjort. Svenska medier intresserar sig framför allt för medelklassen och deras problem, säger stadsmissionernas generalsekreterare.

Varför är det så? Vad är din gissning?

– Jag tror att man i Sverige under långa tider har tänkt att det inte finns någon fattigdom i vårt land.

”Försöker förstå”

Sedan 2014 publicerar Stadsmissionerna en årlig så kallad fattigdomsrapport i samarbete med forskare på Marie Cederschiöld högskola.

– Det är vårt bidrag till grundforskningen inom fattigdom och ett försök att förstå vilka människor som söker sig till stadsmissionerna, säger Jonas Wihlstrand.

Över 60 procent av dem är personer med långvarigt försörjningsstöd. Stadsmissionen har sett att gruppen minskat då arbetsmarknaden var stark efter pandemin och fler med långvarigt försörjningsstöd fick jobb. Samtidigt behöver samhället enligt Jonas Wihlstrand nu hitta åtgärder för att stötta dem som lever länge med ett stöd som är tänkt att vara tillfälligt.

Stadsmissionen träffar också allt fler särskilt utsatta människor som saknas i den officiella statistiken om fattigdom – asylsökande, papperslösa, utsatta EU-medborgare och människor som har rätt till stöd från socialförsäkringssystemen, men som av olika skäl inte får det.

Vidare är 72 procent av stadsmissionernas insatser idag matstöd, något som Jonas Wihlstrand tycker är upprörande.

– Det är ett tecken på att något är grundläggande fel i de svenska skyddsnäten.

Han förtydligar:

– Även om försörjningsstödet räknades upp med åtta procent i år, och väntas öka ytterligare nästa år på grund av den höga inflationen, har livsmedelspriserna ökat mycket mer än så. Samtidigt är mat bland de största utgiftsposterna för dessa människor.

Politiken gör ingen skillnad

Trots detta säger Jonas Wihlstrand att politiker i Sverige har dålig koll på fattigdom och få förslag för hur de vill bekämpa den. Han tar ett exempel: socialtjänstlagen, som säger att den som själv inte kan tillgodose sina behov har rätt till bistånd för sin försörjning, och för sin livsföring i övrigt.

”Den enskilde ska genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå," står det i lagen.

– Då har vi frågat politiker vad skälig levnadsnivå betyder i praktiken. Ska försörjningsstödet räcka till fyra veckors näringsrik mat, eller till bara tre – och att civilsamhället ska hjälpa dem att klara den sista veckan? Hur tycker de att det ska vara? Men det är ingen som kan svara på det.

Det är slående att antalet fattiga har varit ungefär det samma i många år, trots regeringsskiften. Spelar det någon roll för de fattiga om det är högern eller vänstern som styr Sverige?

– Nej, det verkar inte göra skillnad. Det är därför vi kräver en fattigdomsutredning som samlar kunskap och kan utgöra grund för politik.