När de brittiska socialdemokraterna i det största oppositionspartiet Labour nu lägger fram förslag om hur de stora företagen ska vara tvungna att dela ägandet med de anställda är det inte någonting nytt. På flera håll i världen har liknande förslag presenterats sedan industrialismens genombrott.
Idéerna om olika typer av löntagarfonder har haft gemensamt att de angripit problemet med ojämlik fördelning av förmögenheter och bristande inflytande över näringslivet. Målet har varit en mer jämlik fördelning och en demokratisering av företagen och ekonomin.
Dominerade politiska debatten
I Sverige infördes en variant av löntagarfonder på 1980-talet efter att frågan diskuterats på allvar i närmare tio år. Startskottet för diskussionen var när LO-ekonomen Rudolf Meidner 1975 presenterade en skrift med namnet ”Löntagarfonder”.
Begreppet löntagarfonder var då nytt och det konkreta förslaget saknade motsvarigheter, även om frågan som sådan hade diskuterats i runt om i världen. Mycket få personer förutsåg att frågan om löntagarfonderna skulle komma att dominera svensk politisk debatt i tjugo år.
Urvattnat förslag genomfördes
Meidners förslag genomfördes aldrig, men en mycket urvattnad variant av det ursprungliga förslaget klubbades igenom den 21 december 1983. I den modell som blev verklighet skulle en andel av aktiebolagens vinst betalas i vinstdelningsskatt till en särskild fond. Denna fond förvaltades av fem nyinrättade löntagarfondsstyrelser, som bland annat bestod av fackliga representanter. Fonderna tillhörde löntagarkollektivet som helhet och investerade i aktier
i olika bolag.
Förslag på andra modeller byggde i stället på att varje löntagare hade en individuell andel, som de efter en viss spärrtid skulle få disponera själva. Ytterligare förslag handlade om att fonderna skulle vara företags-specifika, såsom är fallet med den idé som Labour nu går fram med i Storbritannien.
”Tankeförbud i frågan”
Från början fanns stöd för löntagarfonderna inom delar av borgerligheten. Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) tillsatte en utredning i frågan och en chef på SAF (nuvarande Svenskt näringsliv) slog fast att det inte är löntagarfondernas existens, bara deras konstruktion som behöver diskuteras. Men motståndarna inom näringslivet lyckades till slut organisera sig. Med miljontals kronor i kampanjbudget mobiliserades 70 000 människor som åkte till Stockholm från hela landet för att demonstrera mot löntagarfonderna, den fjärde oktober 1983. Efter den borgerliga valsegern 1991 gick fonderna sedan i graven.
– Sedan löntagarfonderna avvecklades har frågan varit stendöd och inom socialdemokratin har det närmast etablerats ett tankeförbud i frågan, säger Bo Rothstein, professor i statsvetenskap.
