Artikel 25 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna slår fast:
”Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård ...”
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Uppemot 70 miljoner människor, en unikt hög siffra, beräknas i dag vara i behov av livsmedelsstöd. 20 miljoner av dem befinner sig just nu i den kritiska farozonen för svält. Somalia och Nigeria är länder som samtidigt har drabbats.
Torkan har varit som mest påtaglig i Somalia. Människor samlas därför i läger för att få något att äta.
Så vad bör göras?
FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, sammanfattar:
- ”Att bygga upp motståndskraften i jordbrukssektorn kommer vara en viktig överlevnadsstrategi för regionen.”
- ”En kombination av omedelbar humanitär nödhjälp och strategiska investeringar för riskhantering och säkerställande av livsmedelsförsörjningen behövs därför.”
De begrepp som används är alltså: ”bygga upp” och ”strategiska investeringar”.
Det behövs mer än akuta matförsändelser. Är det vad som sker?
Förra året utkom på svenska boken Hunger, en rasande uppgörelse över 600 sidor om hur världen förhållandevis passivt accepterar världssvält.
När jag mötte författaren, Martín Caparrós (från Argentina) på bokmässan i Göteborg, förklarade han för mig att världen faktiskt har ekonomi, kapacitet och tekniska möjligheter att stoppa hunger. Anledningen till att det inte sker är – politisk.
I sin bok ger Martín Caparrós svaret på hur problemet med hunger kan åtgärdas. Han analyserar bland annat FN-dokument som tagits fram för att ta itu med problemet, men aldrig prövats – för att betalningsviljan saknas. Jag läste då, och jag läser nu igen:
2003 skapade FAO en plan som syftade till att halvera antalet svältande människor (då drygt 800 miljoner) till 2015, kallad Kampen mot hungern. Planen hade en prislapp: 24 miljarder dollar per år. Men pengarna kom aldrig.
2008 återaktualiserades planen, då hade beloppet som krävdes ökat till 30 miljarder dollar per år. Pengar som inte kom då heller. FN:s världslivsmedelsprograms budget låg i stället på
6 miljarder dollar per år. 2011 hade denna budget, som en konsekvens av finanskrisen, sjunkit till 2,8 miljarder.
Världen har åtagit sig att betala, men låter bli.
Det handlar inte bara om livsmedelsbistånd. Vi har det klassiska beslutet från 1970 då de utvecklade länderna åtog sig att lägga minst 0,7 procent av sin BNP på bistånd till fattiga länder, på allmänt humanitärt bistånd. Men tillsammans lyckades de inte ens komma upp i 0,4 procent.
2005 förnyades löftet – och världens länder kom upp i 0,3 procent.
Vi lever i en värld som är kapabel att skicka iväg spannmålssäckar för att hindra akut svält, men som faktiskt inte visar vilja att söka en slutgiltig lösning på problemet hunger.
Hur kan det ändras?
Ja, modellerna för hur finns, liksom prislappen på vad det kostar. Det vi behöver göra är antagligen att mobilisera för att sätta tryck på världens politiker att agera.
Fian, den internationella människorättsorganisationen som arbetar för att synliggöra och bekämpa kränkningar av människors rätt till lämplig mat och försörjning, bör lyftas fram, som ett konstruktivt exempel för att åstadkomma en sådan mobilisering.
En faktauppgift i boken Hunger sticker ut: Livsmedlen som ges i bistånd utgör 0,015 procent av det som konsumeras i världen.
Och en fråga som Martín Caparrós uttalade när jag mötte honom, på samma tema, ringer fortfarande i mina öron: Varför vi står ut med klyftorna som de ser ut i dag, med å ena sidan överkonsumtionen och å andra sidan extrem fattigdom?
Hans eget svar lyder:
– Klyftorna finns, för att många miljoner människor accepterar dem.
