I samband med att den tidigare socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström intervjuades i Svt:s program ”Min sanning” för ett par veckor sedan sa han att Socialdemokratiska arbetarpartiet borde byta namn till Socialdemokratiska partiet, eftersom det inte ”är arbetarklassen som är längst ned längre”.
Det var en märkligt historielös utsaga. När socialdemokratiska partier bildades i slutet av 1800-talet vilade de på marxistisk grund. Det innebar bland annat att man såg den framväxande arbetarklassen ur tre specifika perspektiv.
Ett) Arbetarklassen är exploaterad, det vill säga den producerar mervärde åt kapitalägarna. När en kapitalist köper arbetskraft mot en lön gör hen det i hopp om att i slutändan få en vinst. Denna vinst uppstår enligt Marx genom att arbetaren inte får betalt för hela det värde hen genom sitt arbete tillför en vara. Tänk så här: om du anställer någon och betalar denna någon en lön måste ju värdet på det löntagaren framställer vara större än vad själva lönen är, annars hade det ju, ur den vinstjagande kapitalistens synvinkel, varit meningslöst att anställa någon. Profiten skapas alltså i produktionen. Den skapas av exploaterade arbetare.
Två) Eftersom arbetarklassen är exploaterad är den också behövd av kapitalet. Arbete är i grunden det som skapar profit och då kapitalägare behöver profit behöver de också arbetare. Vi kan jämföra exploatering av arbetare med fördrivningen av ursprungsbefolkningen i Amerika. I den mån erövrarna inte köpte denna befolkning som arbetskraft utan ”bara” fördrev dem från sina tidigare marker innebar det att de inte heller blev exploaterade – därför kunde det makabra uttrycket ”en bra indian är en död indian” uppstå. En bra arbetare, däremot, är inte en död arbetare utan en som skapar mervärde. Som är just exploaterad, fortsatt behövd av kapitalet.
Tre) Eftersom arbetarklassen är behövd av kapitalet har den också makt. Arbetare kan vägra arbeta, de kan strejka, de kan ställa krav – och just eftersom den härskande klassen behöver dem får arbetare, om de organiserar sig, stor makt.
Ett system med profit
Arbetarpartiernas socialism byggde alltså inte på medlidande med människor som, med Boströms ord, befann sig ”längst ner” i samhällshierarkin. Den byggde på en analys av ett ekonomiskt system där vissa arbetar för att andra skulle kunna göra profit på deras arbete, en analys av vilka maktstrukturer som uppstår i ett sådant system och av vilka slags kamper som därför kan drivas med framgång.
Det är en analys som blir tydlig i sångerna som skrevs i arbetarrörelsens barndom. ”Vi bygger landet i gärning och ord, röjer dess tegar och plöjer dess jord. Vi bärgar skörden som åkrarna gav, timret ur skogen och fångsten ur hav”, som det heter i den klassiska ”Vi är de tusenden som bygger landet”, med text av Karl Fredriksson. Eller i den mest kända internationella fackföreningssången ”Solidarity forever” skriven av Ralph Chaplin 1915, med rader som ”They have taken untold millions that they never toiled to earn, But without our brain and muscle not a single wheel can turn; We can break their haughty power, gain our freedom when we learn that the union makes us strong”.
Detta är inte sånger som vädjar om medlidande med en behövande grupp av människor. Detta är sånger om vilka som egentligen gör viktiga saker i samhället och som därför borde ha en mycket större del av dess välstånd.
De som inte blir köpta
Gäller inte detta längre? Jo. Även om vi nu för tiden lär oss att det är företagare som bygger landet och att vi inte skulle ha några möjligheter alls att kunna leva bra liv utan kapitalisternas verksamhet är grunden för alltihop fortfarande människors arbete. Vad skulle Kamprads eller Antonia Ax:son Johnssons företag vara utan arbetare?
Finns det inte människor som står ”längre ner” i samhällshierarkin än vad arbetarklassen gör? När Boström menar att det gör det antar jag att han definierar arbetarklassen enbart som namnet på de människor som de facto har lyckats sälja sin arbetskraft, det vill säga arbetare som har jobb. När vissa människor på relativt permanent bas hamnar utanför arbetsmarknaden, det vill säga inte ”får” bli exploaterade och kanske aldrig har fått det eller kommer att få det, hamnar dessa människor även utanför viktiga delar av den välfärdstrygghet som bygger på lönearbete. På det sättet står de längre ner i samhällshierarkin. Men om de försöker sälja sin arbetskraft på marknaden tillhör de arbetarklassen, oavsett om de blir köpta eller inte.
En principiell motsättning
I detta finns dock en principiell motsättning. Principen
”det jag har skapat med mitt arbete bör jag också få behålla” står mot principen ”även om jag inte har skapat det, behöver jag det som har skapats, jag kommer inte att klara mig
utan det”.
Kanske kan man säga att det ena är en fråga om rättvisa, det andra en fråga om solidaritet. Hur vi ska få ihop de två olika principerna, vilka båda är sanna och riktiga, är egentligen en av dagens stora politiska frågor. Om det var det Boström ville prata om har han rätt. Men han har fel om han tror att socialdemokratiska arbetarpartier bildades utifrån en tanke om att det var mest synd om arbetare, eller om att ”arbetarklassen stod längst ned”.
