I förra valet röstade trots allt hälften av LO-kollektivet (51 procent) på Socialdemokraterna. I år var siffran bara 38 procent. Resten har övergivit svetsaren Stefan Löfven för akademikern och broilern Jimmie Åkesson.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

Hela 26 procent av LO-medlemmarna uppgav att de lagt sin röst på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet. Lika stora är SD bland arbetare över lag – och där har S nu bara 31 procent (ner från 39). De tre rödgröna partierna samlar bara 44 procent av arbetarna. Vilket kan jämföras med 69 procent i valet 2002, när Göran Persson var statsminister.

Det är förstås inte bara inom arbetarklassen som Åkesson & Co har vunnit mark. Värt att notera är att stödet är ungefär lika stort bland företagare och bönder. Här på borgarnas, framförallt på Ulf Kristerssons, bekostnad.

SD-stödet djupt i arbetarled

Men det går inte att komma ifrån: arbetare – särskilt män – är överrepresenterade bland SD:s anhängare. Högerpopulismen och rasismen har ätit sig djupt in i arbetarleden, trots att SD på en rad punkter kan ses som ett fack- och arbetarfientligt parti. Samtidigt som det traditionella arbetarpartiet har tappat hundratusentals kärnväljare.

Hur kommer det sig? Den frågan ligger nu på fler än ett S-märkt bord.

I Studio Ett i måndags gav Göran Persson en del input. Enligt honom beror det på att S ”sedan lång tid tillbaka har misskött fördelningsfrågorna i det svenska samhället”, och att ”det finns en växande oro, ett växande utanförskap, en växande aggressivitet runtomkring i landet över det faktum att några får väldigt mycket och andra lämnas vid sidan av”.

Det har alltid varit Socialdemokraternas kärnuppgift att utjämna klyftorna, och när man misslyckas med det, när klyftorna istället växer, ja då gör sig partiet irrelevant, menade Persson, i ett försök att skaka liv i partiledningen.

Det finns sannolikt andra och samverkande faktorer bakom S kräftgång och SD:s framgång. Men jag tror inte att Göran Persson är ute och cyklar.

Nu hör det till saken att ”sedan lång tid tillbaka” även torde inbegripa Perssons tid vid makten. För även om värnskatten drabbade mången höginkomsttagare, så var det under de här åren som Socialdemokraterna övergav utjämningspolitiken och lät sig surras vid den normpolitiska, nyliberala, masten. Jobben försvann, välfärdsstaten blev snål och otryggheten växte. 90-talskrisens, globaliseringens och nyliberalismens offer – som framförallt fanns inom arbetarklassen – kände sig övergivna, svikna, förbittrade.

Började gripa efter förklaringar på vad som gått fel.

Kanske hade det blivit alltför olönsamt att arbeta?

Klyftor vidgades

Det var åtminstone vad Fredrik Reinfeldts moderater, ”det nya arbetarpartiet”, hävdade. Under förevändningen att man ville ”bryta utanförskapet” slaktade Alliansen sedan trygghetssystemen, samtidigt som skatterna sänktes. Och det ungefär samtidigt som planeten kastades in i finanskrisen och arbetslösheten skenade. De klyftor som redan hade vuxit vidgades nu ännu mer. Mellan de som satt relativt säkert på jobbet och de som hamnat utanför, men också mellan de rika och alla andra.

Det var i detta ofärdsland som Sverigedemokraterna tog klivet in i riksdagen och växte till kammarens tredje största parti. Och enligt en ny studie – ”Economic Losers and Political Winners: Sweden’s Radical Right” – är det mer än ett sammanträffande. SD:s ökning kan till stor del skyllas på den nymoderata arbetslinjen och på finanskrisen, menar forskarna. Såväl SD:s lokalpolitiker som partiets väljare återfinns oftast bland det senaste decenniets förlorare: De som står utanför arbetsmarknaden (outsiders) och de som riskerar förlora försörjningen och fotfästet (osäkra insiders).

Studien är intressant, just för att sambandet mellan de växande klyftorna och högerpopulismen inte bara förblir en teori, utan också beläggs empiriskt. ”SD har fått fler röster just i de valkretsar där insider-outsider ojämlikheten ökat som kraftigast och där andelen osäkra insiders är som störst”, konstaterar forskarna (DN Debatt, 5/9).

Frågan är varför dessa förlorare lockas mer av Jimmie Åkessons budskap än av Stefan Löfvens och kanske i synnerhet Jonas Sjöstedts. Varför går de inte till vänster?

Forskarna ger ett par förklaringar: Förlorarna har tappat förtroendet för det politiska etablissemanget, där såväl S som V till synes ingår. ”De söker sig därför till ett parti som bygger stora delar av sin politik just på kritik av etablerade partier.”

Svenskarna enda föreställda gemenskapen

SVT:s Valu visar också att politikerföraktet är särskilt utbrett bland SD:s väljare. Många blir samtidigt gruppchauvinister, sluter sig och lägger skulden för eländet på yttre grupper, som invandrare. Här hjälper förstås en ingrodd och ivrigt marknadsförd rasism och nationalism till att forma ett ”vi” och ett ”dom”, längs etniska och kulturella linjer snarare än längs klasslinjer. Och det går inte att ”komma förbi att rasismen är en politisk kraft också i sin egen rätt”, som Kristina Lindquist påpekar i en artikel i DN (11/10).

Att arbetarklassen har osynliggjorts av medierna, samtidigt som Socialdemokraterna har jagat ”mittenväljare” och moderaterna har slagit in en kil mellan ”de som arbetar” och ”de som går på bidrag”, har dock gett rasismen ökad betydelse. Ser arbetarklassen sig själv om den inte benämns? Om den splittras av nyliberala tankefigurer? Om Sverige och svenskarna till slut blir den enda föreställda gemenskap som erbjuds de utsatta och otrygga individerna? Om man får höra att fusket, bidragstagandet och invandringen är problemet, inte klyftorna, skatteflykten och mångmiljardvinsterna i välfärden.

Väl förankrad berättelse

På senare år – särskilt sedan flyktingvågen hösten 2015 – har den dominerande berättelsen varit att Sverige inte längre har råd med invandringen. Att vi måste välja mellan en raserad välfärd och ett kraftigt minskat flyktingmottagande.

Detta är Sverigedemokraternas berättelse, och den är förankrad bland anhängarna. I en nylig undersökning av 2000 SD-väljares åsikter hävdade hela 98 procent att ”invandringen är alltför kostsam för de offentliga finanserna”.

Men få andra partier har sagt emot. Socialdemokraterna har rentav fallit in i traderandet, som när finansminister Magdalena Andersson förklarade barnfattigdomen och trångboddheten med att Sverige har tagit emot för många flyktingar.

Samtidigt har Andersson hårdnackat vägrat höja skatten eller låna till större investeringar.

Snålhetens politik har fortsatt. Liksom den hårdföra och moralistiska ”arbetslinjen” mot arbetslösa och sjuka. På senare år har regeringen också valt att, helt i onödan, betala av 150 miljarder på statsskulden istället för att satsa pengarna på jämlikhetsreformer.

Men för den oinvigde kan det istället framstå som att Sverige kollapsar under tyngden av invandringen och att resurserna har gått till ”dem” istället för till ”oss”.

”Vi sörjer inte, vi organiserar oss”, sa Stefan Löfven på valnatten. Andra tar fajten mot rasismen, på gator och torg och i riksdagen.

Det är givetvis bra. Men räcker det? Inte för att avväpna SD. Inte för att laga den söndrade arbetarklassen. Inte för att ge människor hopp.

Man kan tycka att förutsättningarna för en progressiv reformagenda är goda. För det finns ju pengar i landet. Förra året gjorde de fyra storbankerna en vinst på över 100 miljarder. En topp-VD tjänar nu 50 gånger mer än en industriarbetare. Sverige har 187 miljardärer, som tillsammans äger 2 147 miljarder. Som Göran Therborn påpekar i ”Kapitalet, överheten och alla vi andra” (Arkiv) har den ekonomiska ojämlikheten nått ”faraoniska proportioner”.

Tänk om en del av detta kunde gå till äldreomsorg, sjukvård, utbildning, glesbygdsstöd, integration och social trygghet istället för att lagras i pyramidens topp. Tänk om Socialdemokraterna skulle lämna snålhetens politik bakom sig. Och tänk om LO-facken skulle ta strid för rejäla lönelyft nu när inflationshotet är fullständigt obefintligt.

Tänk – då skulle kanske SD tala för döva öron i LO-kollektivet.