Det finns en märklig syn på skuld som används lite halvreligiöst. Skuld diskuteras lite som en fråga om att vara en god människa eller inte.

Men de människor som är minst skuldsatta, alltså den rikaste en procenten, kännetecknas ju inte av någon speciell godhet eller moralisk upphöjdhet. Tvärtom bygger den rikaste procentens enorma förmögenheter på en överföring från de många. (Bästa beviset på det är att överföringen faktiskt ökat med åren och verkar oberoende av såväl kriser som massarbetslöshet.)

Samtidigt finns det en syn på företags skulder som är mer rationell. Få anklagar företag som lånar pengar för att starta en verksamhet för moralisk ondska när idén går åt skogen.

Möjligen kan man kritisera när skötseln av företaget är orsaken till problemen. Alltså kortsiktig girighet eller spekulation som slår sönder en verksamhet. Men själva idén, att man lånar för att skapa ny verksamhet är inget som ifrågasätts. Eller att en konkurs är en del i själva regelsystemet när något inte fungerar.

Men när vi pratar privata pengar är plötsligt all rationalitet som bortblåst.

Då blir det moralism fullt ut.

I Sverige har vi ett system där privatpersoner i dag tvingas skuldsätta sig för livet för att få någonstans att bo. Bristen på hyreslägenheter gör banklånet till enda möjligheten.

I andra länder ligger då ansvaret för lånet hos långivaren. Om personen inte kan betala så går huset tillbaka till banken som därmed måste avskriva skulden. Privatpersonen kan gå vidare och börja ett nytt liv. I Sverige är man istället skuldsatt för alltid.

Det här är en skuldfälla som – om den slår till – kommer tvinga fram en snabb förändring av den svenska synen på skulder.

Om bostädernas värde går ner med en tredjedel är de flesta privata låntagare mycket illa ute om banken börjar kräva ökad säkerhet.

Hela vårt banksystem bygger alltså på en skuldsättning som garanteras av bostäderna och att privatpersonerna ska ha mycket svårt att bli skuldfria vid kris.

Jag tror trögheten beror på det här mer än på moraliska övertoner runt skulder.

Och ja, visst borde vi ha ett system där ekonomiskt utsatta kan få chansen att komma ur denna ekonomiska livstidsdom.