Något väsentligt i frågan om skolan verkar fattas i diskussion. Vi skulle vilja påstå att det handlar om pengar.
Miljarder och åter miljarder som inte gått till det alla samtidigt säger är det viktiga.
Inga skolor finansierar sig själv
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Visst är det viktigt att diskutera pedagogiska modeller, ifrågasätta betygssystem som inte utbildar på riktigt utan gör elever till alltmer ”sondmatade” betygsjägare. Visst finns det olika idéer om vad en människa drivs av, vad som fungerar bäst för att lära för livet. Piska eller morot. Tro på kunskapstörst eller tro på karriärstörst.
Men oberoende vilken ideologi som styr skolans metoder och mål så behövs det pengar.
Inga skolor finansierar sig själv, det är alltid de som inte pluggar som måste betala utbildning, antingen via skatter eller avgifter.
Resurserna till de ungas utbildning kommer från de som jobbar.
Så vad är det som händer när skolan efter år av debatter fortsätter vara i kris?
Det är någon som prioriterar fel.
Det här kan vara svårt att bevisa, hur vet man hur mycket skolan behöver för att växa i takt med de behov samhället har?
Man måste jämföra med andra skattefinansierade verksamheter och se hur politiken prioriterat. Nationellt och kommunalt. Och då blir det som i diagrammet här ovan.
Brutala skillnader över tid
Vi jämför kostnaderna för statlig förvaltning – regering, departement, riksdag, länsstyrelser och andra statliga myndigheter – med de totala utbildningskostnaderna.
Börjar vi titta på Göran Perssons tid ser vi att skolan inte hänger med den statliga förvaltningen i ökning av resurser ens i starten.
Det är naturligtvis stor skillnad på nivåer. Statlig förvaltning ligger 2013 på 51 miljarder kronor, utbildning på 229 miljarder. Men om utbildningen sedan 2001 haft samma ökning som statlig förvaltning, skulle utbildningen 2013 haft 64 miljarder mer att röra sig med.
Förvaltningen får mer, skolan får mindre.
Med åren ökar skillnaderna brutalt. Även alliansen inleder med att minska skolans utveckling. Mellan 2008 och 2010 minskar statlig förvaltning men får rejäl fart igen under den sista alliansperioden.
Och skolan fortsätter släpa efter, utgifterna står still eller nästan still.
Handlar om sparpolitik
Det kan naturligtvis finnas speciella anledningar till att statlig förvaltning fått så mycket mer relativt skolan.
Den kan ju vara enormt underbemannad till exempel, men vi har svårt att tro det.
Vi tror snarare det handlar om att man genomfört en sparpolitik där det som är närmast en själv inte påverkas lika mycket.
Det kan man ha olika åsikter om. Men att skolan inte leder ligan över ökade utgifter är ju märkligt hurusom, med tanke på vilken kris den har.
Alla har ju lovat satsa på skolan. Kanske vi behöver ett omvänt krismedvetande inom politiken. Pengar bör gå dit de gör nytta mest.
Som i ett krisdrabbat utbildningssystem.
