Magdalena Andersson vet det helt säkert, vår finansminister kan skatter. När hon i Ekots lördagsintervju i november erkände att processen runt det stora skattereformsprojektet fortfarande var i diskussionsstadiet, så får vi en insikt i graden av den politiska polariseringen. Och här handlar det ändå bara om en diskussion mellan två regeringspartier och två oppositionspartier. Hur skulle de bli om fler parter drogs in i samtalet?
När den ekonomipolitiska talespersonen för Moderaterna, Elisabeth Svantesson, nyligen i Morgonstudion pressade finansministern om att mer pengar ska tillföras välfärden så kontrade Andersson med att Moderaterna borde ha tänkt på det när de sänkte skatten med 140 miljarder under sin tid i regeringen. Listan på liknande fastlåsta positioner i skattepolitiken är lång.
En ny skattereform är således en stor utmaning, men om frågan enbart ägdes av svenska rikspolitiker och om det svenska skattesystemet enbart var en nationell angelägenhet, vore den inte lika komplex.
Epoken då vi använde skatter för att bygga nationalstater och kontrollera skatteuppbörden inom ett visst territorium är över. Formellt sett gäller fortfarande vår suveräna beskattningsmakt, men den begränsas av den europeiska integrationen och allt vad den globala ekonomin för med sig. Dessutom befolkas skattepolitiken av många andra aktörer som besitter maktpositioner av annat slag än politikerna. De kan vara nog så mäktiga genom sina expertkunskaper och förankring i samhällsdebatten.
Ett tips till parterna i Jöken är att läsa Sven-Olof Lodins bok ”Professorn som blev näringslivstorped. Min tid i skattepolitiken”. Här ges en god inblick i spelet bakom kulisserna till 1991 års skattereform. Även om det är en personlig berättelse så framgår det tydligt att Industriförbundets skatteavdelning hade ett stort inflytande över processen kring och utformningen av århundradets skattereform. Enligt Lodins berättelsen verkar designen av företagsbeskattningen har varit en affär mellan näringslivets toppar, Industriförbundet, samt ordföranden för utredningarna om reformerad inkomst- respektive företagsbeskattning i 1991 års reform, Erik Åsbrink.
Det lilla som finns skrivet i Jöken om en omfattande skattereform tyder på att ambitionen inte är ett systemskifte, utan i stora delar ett reparationsarbete som ska genomföras.
Min tolkning är att skattereglerna ska återställas så att de bättre ligger i linje med huvudprinciperna om fiskala skatter för ekonomisk tillväxt som nu gällt i snart 30 år.
Skatter som gynnar tillväxt bygger på idealet om neutrala skatter. Grundtanken är att minska skatternas samhällsekonomiska skador. Företagens, individernas och hushållens ekonomiska beslut ska inte styras så effektivitetsförluster uppstår som kan motverka tillväxt.
Den här skatteideologin har betecknats som neoliberal och har inneburit en extrem skattepolitisk omorientering bland EU:s medlemsländer och inom övriga OECD-sfären.
Några av de mest karaktäristiska dragen i reformer som genomförts under den här ideologin har varit minskad beskattning av höga förvärvsinkomster, minskad beskattning av kapital- och bolagsinkomster, avskaffade eller reducerade förmögenhetsskatter, samt en skatteväxling från inkomstskatter till konsumtionsskatter. Skatteexpertisen inom akademin, politiken, näringslivet och mängder av lobbygrupper har varit samstämmig om att det här har varit den enda vägen att gå. Det här är också vad Timbro föreslår i sitt nya utredning om ett nytt skattesystem.
Inslag av fördelningspolitik i skattesystemet har förkastats. Däremot har arbetsfrämjande skattekrediter förordats. Ett par svenska reformer som dock inte platsar under den här ideologin är skattereduktioner för tjänster som klassas som rut eller rot.
Jöken vill således fortsätta med samma skattepolitik som förut, med ett tillägg. Miljöskatter ska växlas mot sänkt skatt på arbete och företagande. Nyamko Sabuni har använt begreppet pytt i panna i beskrivningen av Jöken, och jag måste erkänna att det är faktiskt ganska träffande just när det gäller skattefrågorna.
Men det är allvarligare än så. I en tid då det skrivs manifest om de stora globala problemen, så saknar Sverige riktning i en så avgörande fråga som skatter. I Davos, där den 50:e upplagan av Världsekonomiskt Forum nyligen har pågått, presenterades en omorientering av de multinationella bolagens globala ansvar i ett manifest författat av dess grundare Klaus Schwab. Greta-effekten har också nått den exklusiva miljardärsklubben. De tar nu ansvar för klimatkrisen genom att bland annat utfästa att bolagen ska betala sin del av skatterna, vilket är avgörande för att kunna genomföra den skatteväxling som måste ske för att möta klimatkrisen.
Under Davos presenteras också den 15:e upplagan av Global Risks Report, som varnar för den ekonomiska och sociala instabiliteten i världen. En del av problematiken handlar om ökade inkomstskillnader i de avancerade ekonomierna. Chile anges som ett exempel på hur ojämlikheten kan trigga våldsamma, sociala rörelser som protesterar mot ökade ekonomiska klyftor och hur de bidragit till stora vinster för de redan priviligierade.
En ökad medvetenhet om att de nationella skattesystemen är en faktor som har påverkat de ökade inkomstskillnaderna i västvärlden har vuxit fram sedan mitten av 2010-talet. Forskarrapporter från bland annat OECD och Internationella valutafonden har dragit slutsatserna att utvecklingen kan medföra en försämrad ekonomisk tillväxt och ökad social exkludering.
EU-kommissionen har också initierat en diskussion om rättvisa skatter för att minska inkomstskillnaderna, och vår senaste Långtidsutredning som publicerades före jul, bekräftar att bland annat att den låga kapitalbeskattningen bidragit till utvecklingen.
Utmaningarna är tydligt definierade, men en bärande stark politisk idé om en hållbar skattereform saknas.
Under början av 2000-talet grävdes två stora viktiga utredningar ner, Skattebasutredningen och Egendomsskatteutredningen. Den förstnämnda belyste hur vårt skattesystem skulle anpassas till en globaliserad öppen ekonomi och samtidigt värna välfärden. Den andra utredningen förberedde en reform om likformiga förmögenhetsskattebaser och en hållbar fastighetsskatt. Båda levererade omvärldsanalyser, forskarrapporter och principdiskussioner.
Är de stora skattereformernas tid därmed förbi? Från en svensk horisont blir svaret både ja och nej. Slopandet av förmögenhetsskatterna, lägre kapital- och bolagsskatter, införandet av jobbskatteavdraget och nu slopandet av värnskatten är stora och små reformer som alla ligger i linje med en nyliberal skattepolitik.
Däremot är det tomt på nya visioner som förmår presentera modeller för skattesystem utifrån olika hållbarhetsperspektiv, frigjorda från ett tankemönster som utgår från att skatter är skadligt för ekonomin.
Från en europeisk horisont är kravet på nytänkande mycket större. På EU:s Generaldirektorat för skatter och tullar ligger forskarrapporter och reformförslag i högar om framtidsfrågor och skatter. Hela den inre marknaden hotas av skadlig skattekonkurrens och aggressiv skatteplanering. Lösningen är en gemensam bolagsskattebas. Fördelnings- och regionalpolitiska klyftor måste minska inom EU för att skapa en hållbar grund för klimatpolitiken. Det kan bara uppnås om vi kan skrota stora delar av befintliga skattesystem för att ge plats för nya skatter som både är omfördelande och anpassade till en cirkulär ekonomi.
När jag i skrivande stund lyssnar på en debatt om "Ett år med regeringen och januariöverenskommelsen – vad har hänt och vart är vi på väg?" som Stockholms Handelskammaren anordnat, växer insikten om att skattefrågorna handlar om själva samhällskontraktet.
Bensinupproret har förmodligen inte så mycket med bensinskatten att göra. Många inser att vi inte längre betalar skatt efter förmåga.
Den äldre generationen får inte tillbaka i förhållande till vad de betalat in och den yngre generationen ser hur vi slösat bort våra resurser och vill ha en hållbar framtid.
Det är utifrån den kontexten som framtidens vägval behöver göras i skattepolitiken.
