Att skuldsätta sig, leva över sina tillgångar är ett fult beteende. Detta är djupt inpräntat. Från Spara och Slösa, de två tecknade flickorna, där Spara var söt och blond, med ett vinnande sätt och Slösa var mörkhårig, ful och dessutom osympatisk, till Lyxfällan där tv-tittarna kan förfasas åt människors beteende och glädjas åt hur dessa blir disciplineras av experter.
Kulturen säger oss att sparande är en dygd. Men det stora nationalekonomiska problemet just nu är inte den lustfyllda medborgarens ansvarslösa konsumtion utan snarare det motsatta. Folk gör av med för lite pengar, köper för lite grejer. Detta får konsekvenser i vad man brukar kalla för låg inflation vilket ger en låg tillväxttakt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Herbert borde slösa
När människor inte gör som man vill med sina pengar ska de styras in i ett önskvärt beteende. Detta genom incitament av olika slag. Ett vapen mot den låga inflationen var minusräntan, ett incitament för att det ska vara mer gynnsamt att skuldsätta sig än att spara. Konsumtion är konsumtion, om så med lånade pengar.
Ett tecken i tiden är Expressens rapportering om lille Herbert i Skåne som till sin mammas fasa inte fick en ballong utan fick betala en avgift när han skulle sätta in pengarna från sin spargris. Lille Herbert borde, för ekonomins skull, kanske slösat bort allt sitt kapital i närmaste butik.
Minusräntan har dock inte gett ett önskat resultat. Vice riksbankschefen Cecilia Skingsley höll ett anförande förra veckan då hon menade att det penningpolitiska handlingsutrymmet verkade krympa och att nya metoder kanske skulle komma att bli nödvändiga. Vid sidan om minusränta och köp av värdepapper diskuterade hon även så kallade helikopterpengar.
Helikopterpengar är en term som myntades av ekonomen Milton Friedman, som ägnande mycket möda åt att fundera på hur stor penningmängd som är optimal. Han använde ordet som en liknelse för en helikopter som helt enkelt släpper ner cash från himlen. Milton Friedman tänkte sig att man trycker mera pengar. Termen innebär en slags direkt transferering, från staten till hushållen, för att ökade deras konsumtion och därmed att öka penningmängden i omlopp.
Nu nämns helikopterpengar
Wow, massa pengar från staten! Det kan ju kännas som årets bästa nyhet. Att få tusenlappar ”gratis” att sätta sprätt på. Det är onekligen ett intressant förslag. Det är dock viktigt att påpeka att det handlar om en temporär åtgärd som inte syftar till någonting annat än att ge en injektion i ekonomin. Medborgarna får varken vänja sig vid denna typ av tillskott eller tro att det är någonting som ska betalas tillbaka. Det handlar inte heller på något vis om en omfördelning.
Att Cecilia Skingsley nämnde denna åtgärd handlar troligen mer om att diskutera penningpolitikens begränsade effekter och det ”högt” ställda inflationsmålet än någonting annat. Att staten skulle ställa ut likvida medel till sina medborgare bara sådär känns tveksamt. För att helikopterpengar ska få önskad effekt måste användas på rätt sätt. Används pengarna till att betala av skulder faller hela syftet. Minska skuldsättningen är i det fallet inte något positivt utan något som bör undvikas. Helst ska pengarna användas åt att köpa svensktillverkade varor för en optimalt gynnsam effekt på BNP. Målet med åtgärden är att inflationen, och därmed priserna ska stegras.
Dubbelt problem
Det är inte alltid helt lätt att hänga med. Efter att en lång tid med det konsekventa budskapet ”Vi har inte råd” och en allmän nedskärningspolitik diskuteras istället en kraftig stimulans. Samtidigt som vi får veta att det går för knackigt med konsumtionen och att inflationen är för låg och varnar EU-kommissionen för den höga skuldsättningen i de svenska hushållen och menar att det finns för starka incitament att skuldsätta sig i Sverige.
Problemet är alltså dubbelt: skuldsättningen är för hög, samtidigt som konsumtionen är för låg. Hur ska en stackars medborgare egentligen bete sig att bidra till nationens goda ekonomi? Det är sannerligen inte lätt att veta.
