”Börskaoset” kallar Dagens Industri händelseutvecklingen, och det är delvis sant. Aktieköpare säljer ena dagen och köper nästa i hopp om att kurvorna ska vända. Det är som att se två fotbollslag rusa efter samma boll men utan att det finns något mål i någon ände. Kaos.
Men bakom ligger en mycket större och farligare utveckling. Allt mer av samhällets pengar går nämligen till det spelande som börsplaceringar i grunden är. Allt mindre går till produktiva investeringar. Och värst av allt: När börserna dyker snabbt och drastiskt hotar bankernas säkerhet och då riskerar hela den övriga ekonomin att följa med i fallet.
Så har det dock inte alltid varit.
Diagrammet (i bildspelet överst) visar börsens utveckling sedan 1920. Det var då svenska kapitalägare i allt större omfattning började köpa och sälja delar av företag via börsen. Wallenberg köpte och sålde, tändstickskungen Kreuger utmanade och Handelsbankssfären började bli en maktfaktor i ägande av aktier. Jonson-koncernen tog sina första steg.
Men tittar man på diagrammet ser man att börsen i praktiken stod och stampade ända fram till år 1980. Aktieägande var helt enkelt en maktkamp mellan olika kapitalgrupper – när den ene hade problem köpte den andra och flyttade makten.
Samtidigt som detta maktspel pågick växte Sveriges ekonomi och vår BNP (den röda kurvan) steg stadigt. Vi fick fler och fler jobb, en starkare produktion och så småningom, på 50-talet, en allt större offentlig sektor med ännu fler jobb. Den röda kurvan steg oberoende av vad den blå, börsen, sysslade med.
Men så kom 1980-talet. Då beslutade en borgerlig regering under statsminister Thorbjörn Fälldin (C) att svenska folket skulle få skattesubvention om man satsade på börsen i form av ”allemansfonder”. Det här var en av många saker som drastiskt ändrade börsens kurvor.
Ju mer pengar som kom in, desto mer steg börsen. Samtidigt ökade inte BNP mer än normalt och börsen började leva ett liv av ständig uppgång och enorma nedgångar utan att det fanns någon egentlig relation till hur företagen eller ekonomin i stort gick.
Det hela blev ännu värre efter 80-talets slut då politiken beslutade att vi bit för bit skulle börja flytta över våra offentliga medel till börsen.
Den riktigt stora uppgången kom när pensionsfonderna flyttades på 90-talet och den riktigt stora jättekraschen kom när den flytten var klar. Några år senare fick våra livspensioner och försäkringsbolag rätt att gå in aktivt på börsen. Uppgångar följdes av nedgångar.
Kaos.
Tänker man efter är detta lite konstigt. För företagens värde, som aktierna handlar om, har inte alls samma drastiska utveckling som börsen. Tvärtom. Visst har det varit både svåra och goda år men inte alls i form av dessa jättestegringar och krascher. Aktierna speglar helt enkelt inte företagens värde, de speglar bara vad spekulanter är villiga att betala för dem just då. Och då är börsen plötsligt en farlig marknad för hela samhället.
Ett samhälle behöver flytta sparade pengar till framtidsinvesteringar. När någon köper en aktie på en börs blir detta dock ingen investering. Företaget får ju inga pengar, det är en ägare av en aktie som får en ny ägare. Bara om företagen gör nyemissioner så kommer pengar till produktionen och investeringarna. Men de allra flesta aktieköpen handlar om byten mellan ägare, inte om nyemissioner. Och det är blixtsnabba byten. Med dataprogram kan idag en aktie byta ägare på några sekunder och inte bara få en ny ägare, nej tusen ”investerare” kan ha ägt en aktie några sekunder var innan dagen är slut. Ingen äger på riktigt. Alla bara ”placerar”.
Just nu är världens börser inne i en farlig period. Tusentals miljarder flyttar sig oroligt mellan aktier. Många spelar på börsens nedgång, andra köper på uppgång. De största pengarna kommer från pensionsfonderna världen över – det är alltså löntagarnas pengar som blinkar på börsernas dataskärmar. Problemet är att nedgångarna skapar panik i den verkliga ekonomin.
Och vid börsfall finns det bara ett sätt att lösa det för samhällets makthavare: pumpa in mer pengar.
Det är det Kinas regering gör nu, och det var det Sveriges riksbank gjorde 2008 precis som all världens riksbanker efter finanskraschen som ägde rum detta mörka år. Men den stödpolitiken startade redan 1987 då USA:s president Reagan motade det årets ”svarta börsdagar” med att öppna penningkranarna. Bankerna fick billiga pengar av staten att låna ut till aktörer som kunde göra nya aktieköp. När många spekulanter får låna pengar för att köpa aktier så stiger börserna – och det är där vi återigen står idag.
För att få börserna att stiga måste någon visa mod, det vill säga skicka in nya pengar, och med dagens minusräntor är det oerhört billigt för en finansaktör att låna och öka insättningen på börsen.
Det gör att börsen kan stiga igen.
Men om inte?
Börsspekulation skadar samhällets ekonomi. Bankernas pengar går till saker som inte skapar jobb eller utveckling – endast korta vinster på spel. Och just nu är vi i en situation som är farligare än på många år.
För att stimulera ekonomin har nämligen världens riksbanker sänkt räntan till minusnivåer. Det gör att även staternas obligationer, alltså de pengar en stat behöver låna, är väldigt billiga. I princip har vi nollränta.
Men de som spekulerar kan inte nöja sig med noll i ränta. De jagar betydligt högre avkastning. Inte ens pensionsfonder, med placeringar i statliga obligationer idag, kan klara sina löften till pensionärerna. Vi har fått en situation där de som sitter på pengar nästan bara har börsen att springa till.
Det betyder att banker lånar ut till allt mer spekulation och banker kan därmed allt snabbare hamna i situationen där säkerheten för lånen (det vill säga aktierna man lånar på) blir alldeles för låg.
En ny bankkris kommer av en börskris.
Så vad händer nu? Diagrammet visar att dagens börskaos ännu bara är en liten krusning på svensk börsutveckling. Kommer det fortsätta så? Eller blir det som 2008? Inget vet.
Men om placerare bara kan gå till börsen, om det inte finns några trygga placeringar, så kommer oron att fortsätta och skada alltmer.
Börskrasch och börskaos riskerar att bli ord vi slutar reagera på, ungefär som jätterubriker om väderförändringar.
När sedan de riktiga stormarna – nedgångarna – kommer så är det bara en kraft som kan få igång spelet igen. Skattebetalarna får betala för att rädda banker som lånat ut för mycket till spekulation.
Allt för ett spel.
Spännande tycker en del.
Men är det verkligen bra om hela samhället är spelberoende?
