Lafferkurvan, som den kom att kallas, visar hur stora skattesänkningar ökar den ekonomiska aktiviteten och därför betalas av sig själva. Kurvans genomslag berodde på två andra gäster vid middagsbordet, Dick Cheney och Donald Rumsfeld som arbetade i staben för president Gerald Ford (och långt senare blev Bushs närmaste män).
De använde Laffers modell för att driva igenom en ny ekonomisk doktrin som nådde sin storhetstid under 80-talet som en del av Reagans ekonomiska program, Reaganomics. Men ”voodoo-ekonomin”, som kritikerna kallade den, kollapsade under tyngden av gigantiska budgetunderskott och Lafferkurvan låg länge glömd och begraven. Få ekonomer har ägnat kurvan en seriös tanke på många år, förrän nu. Liket har nu börjat röra på sig.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Håller sig i kulisserna
Trump släppte nyligen in Arthur Laffer i värmen igen som ekonomisk rådgivare, i kulisserna. Argumenten ekar bekant.
– Skatteplanen kommer att betala för sig själv med ökad tillväxt, sa Trumps finansminister Steven Mnuchin när massiva skattesänkningar lanserades i våras.
Och nu verkar även den svenska högern ha lockats av voodoo-magin.
– Alliansregeringen lyckades både sänka skatten och öka skatteintäkterna, sa KD-politikern Sara Skyttedal i SVT:s direktsändning från Almedalen.
Samma vecka dök Laffer upp igen, när Moderaternas skattepolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard i affekt twittrade att ”ungefär som att Lafferkurvan inte heller finns eller? Finansministern har svårt för vissa samband”.
Magdalena Andersson däremot, sa i en intervju att forskare förgäves har letat efter samband mellan sysselsättning, tillväxt och skattenivåer. Även under en riksdagsdebatt i november förra året fick Laffer en känga av finansministern.
– De flesta förstår att när man sänker skatten minskar naturligtvis intäkterna.
Förförts av voodoo
Det verkar ha gått troll i skattedebatten. Såväl Timbro som Skattebetalarnas förening har förförts av voodoo-ekonomins kraft. Enligt en Timbro-rapport från i höstas kan hela den statliga inkomstskatten slopas och statsbudgeten skulle ändå gå 10 miljarder plus. De hävdar att det till och med är det enda sättet vi kan rädda välfärden. Tanken är att skattelättnader får folk att arbeta mer och hjulen att rulla. Mer tillväxt, mer till alla.
Timbros slutsats bygger på avancerade matematiska uträkningar men utgår från märkliga antaganden om att löntagare fritt kan styra sin arbetstid. Så enkelt är det inte. Löntagarnas arbetstid styrs av en stark heltidsnorm och är reglerat i anställningsavtal. Om vi vänder på resonemanget – skulle verkligen en högavlönad arbetstagare gå till chefen och be om att gå ner i arbetstid för att regeringen vill höja den statliga inkomstskatten med ett par hundralappar?
Laffers skattesänkarpolitik har också testats i praktiken. Stora ofinansierade skattesänkningar genomfördes av både Reagan i USA och på 90-talet av Carl Bildt i Sverige. Politiken innebar ”en katastrof för statsfinanserna”, konstaterar Sandro Scocco, chefsekonom på den progressiva tankesmedjan Arena idé. Det uppstod stora gapande hål i statsbudgeten. Samma effekt hade Reinfeldt och Borgs skattesänkningar som kostade 140 miljarder per år.
I sin debattiver i Almedalen hade inte Sara Skyttedal koll på siffrorna. Enligt LO:s chefsekonom Ola Petterson minskade skatteintäkterna med 5 000 kr per person mellan 2006 och 2013 (mätt i fasta priser).
Det kan absolut finnas en övre gräns för skattenivån men detta leder inte automatiskt till slutsatsen att alla skattesänkningar betalar sig själva. Detta har poängterats av tunga ekonomer som exempelvis Paul Krugman, som 2008 belönades med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Och i en studie av 18 västländers ekonomier letade ekonomerna Thomas Piketty och Emmanuel Saez efter ett samband mellan skattenivåer för höginkomsttagare och tillväxt. Deras slutsats är att sambandet är ”i princip noll”.
Stopp för skatteflykten
Men Timbro menar också att Laffer-ekonomin skulle sätta stopp för skatteflykten. I Sverige har vi sänkt skatterna kraftigt för höginkomsttagare i olika etapper sedan 90-talet. Trots att förmögenhetskatten slopats har skatteflykten tvärtom ökat. Miljoninkomsttagarna i Sverige betalar endast 36 procent i skatt i snitt, ändå är skatteflykten som mest koncentrerad bland de allra rikaste.
Ny forskning från bland andra Gabriel Zucman visar att tusen hushåll i Skandinavien står för hälften av de gömda skatterna utomlands. Sedan Reinfeldt har inte skatterna ändrats, ändå har vi sett ett mindre inflöde av tidigare undangömt kapital från skatteparadis till Sverige. Orsaken till det är informationsutbytet mellan banker och stater samt flera stora läckor. Det var först när de riskerade att ertappas med byxorna nere som de kröp till korset.
Magisk dragningskraft
Om Laffer nu är så bespottad, varför envisas debattörerna på högerkanten med att dra fram honom? Antagligen hänger det ihop med voodoo-teorins magiska dragningskraft. Om du är villig att ignorera forskningen ger Laffer en behaglig möjlighet att ha och äta kakan samtidigt. Men för att köpa premisserna krävs också en okänslighet för växande ojämlikhet.
Laffers kurva är kusin med nedsippringsteorin som också ingick i Reaganomics. Vi vet vad som händer när vi sänker skatterna för höginkomsttagare, det visar utvecklingen sedan 1990-talet i Sverige, och även USA. Inkomsterna för de allra rikaste har skjutit i höjden samtidigt som låginkomsttagarna mer eller mindre stått stilla. Reallönerna har förvisso ökat men i mycket lägre takt jämfört med den översta procentens inkomster. De rika har fått allt mer av kakan och endast smulor har singlat ner till botten.
Med det sagt är det är svårt att se Lafferkurvan som mycket mer än önsketänkande maskerat som forskning, om än elegant sammanfattad på en tygservett.