Rapporten utlyste jubel bland borgerliga ledarskribenter – här var beviset på att klagandet på försämrad välfärd var i grunden fel. Som vanligt beror allt på vad man jämför med. Välfärd och trygghet är de stora frågorna inför årets val. Samtidigt har medierna återkommande rapporterat om besparingar, vårdköer, skandaler i omsorgen och en alltmer utstressad personal.
Alliansen har hela tiden hävdat att man kunnat leverera bevarad trygghet trots lägre skatter. För vänstern har försämringarna framför allt förklarats med privatiseringar och vinster som plockas ur välfärden. För S har det förklarats med för dålig tillväxt. Men om rapporten har rätt faller hela diskussionen. Varför bråka om mer resurser när vi redan gett så mycket mer?
Folket har fel
Resurserna till vård, skola och omsorg ligger på rekordhöga nivåer idag, enligt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). I rapporten ”Välfärdstjänsternas utveckling 1980–2012 – Ökande resurser och växande behov” skriver man: ”Mellan 1980 och 2012 ökade kommunsektorns sammantagna kostnader från 478 till 760 miljarder kronor (räknat i 2012 års priser och löner). Det är en ökning med drygt 280 miljarder kronor vilket motsvarar en tillväxt på i genomsnitt 1,5 procent per år.” Totalt sett betyder det att resurserna i fasta priser ökat med 60 procent sedan 1980.
Rapporten gör en poäng av att ”folk i allmänhet tycks tro att det satsas mindre och mindre på välfärdstjänster som skola, vård och omsorg. I själva verket är det tvärtom. Kommunerna, landstingen och staten satsar över tiden mer och mer på dessa tjänster”. Rapporten påstår helt enkelt att människors upplevelser av försämrad välfärd är fel. Enligt rapporten satsar vi 280 miljarder mer idag. Alltså nästan 60 procent mer. En kraftig upprustning av tryggheten, med andra ord. Vilket också är det budskap borgerliga ledare tar fasta på.
Vad blir dyrare?
Det är svårt att jämföra olika delar i ett samhälle. Om man gör det måste man skilja noga på olika tjänster. Och absolut inte jämföra med varor. De flesta i Sverige tycker nog att en TV blivit billigare. Då känner man att man fått det ”bättre”. Medan de flesta nog samtidigt vet att varken sjuksköterskan eller läraren blivit billigare. En tjänst, till exempel omsorg på äldrevården, blir nämligen alltid dyrare och dyrare när man jämför med en vara. De flesta tjänster har nämligen den egenskapen att de i liten omfattning kan rationaliseras. Det klassiska exemplet är att en konsert som tar två timmar att spela inte kan rivas av på en timme. Det låter inget bra.
Ekonomen Agneta Stark har på ett annat slagkraftigt sätt förklarat det såhär: År 1880 blandade en betongarbetare 3 000 ton cement om året. Idag gör han 10 gånger mer – 30 000 ton. Är det logiskt att förvänta sig samma ökade prestation hos en lärare? Att en lärare undervisade 30 barn 1880 och idag 300 barn! (Skolvärlden nr 18/95.) Det innebär att den som vill köpa en tjänst, med tiden behöver betala mer för den jämfört med vad man behöver betala för varor. En dator kan på två år sjunka till hälften i pris, men en datautbildning kan inte sjunka mer än lärarlönen. Om man då säger att vi satsat ”mer” på välfärden måste man jämföra med andra tjänster.
Hur mycket dyrare är din frisyr?
Är 60 procents kostnadsökning för välfärdstjänster en hög eller låg siffra? Låt oss jämföra. En dagstidning kostade 2 kronor i kiosken 1980. Räknar vi om det till dagens priser blir det drygt 6 kronor. Idag kostar den uppskattningsvis 20 kronor. Prisökningen utöver inflation är alltså drygt 200 procent. Att läsarvärdet av en dagstidning idag skulle vara tre gånger så stort som för 30 år sedan är knappast troligt. Vi skulle nog säga att läsvärdet i bästa fall är oförändrat. Dagstidningen har alltså fått mycket mer än välfärden. 200 procent jämfört med 60 procent.
En hårklippning (för män) kostade 42 kronor 1980. Efter omräkning för inflationen och en uppskattning av dagens pris får vi en ökning på 165 procent utöver inflationen. Vi tror inte frisörerna är så väldigt mycket bättre idag än då. Så även frisören har fått mer än välfärden. 165 procent jämfört med 60 procent.
En timme på bilverkstad kostade 185 kronor. Här har priserna stigit lite mindre, kanske för att mer undersökning görs digitalt i verkstaden idag. Men vi kommer fram till en prisökning på drygt 100 procent. Även bilverkstaden har då fått mer än välfärden.
Eller låt oss titta på nöje. En biobiljett har ökat med 75 procent. Vi satsar mer på att få se Hollywoods dramer än på välfärden. När man jämför olika tjänster med SKL:s utredning är det inte längre solklart att folk har fel när de säger upplever att resurserna inte ökat.
Vad ska vi jämföra med?
När man jämför kostnader och priser över tiden, ska man alltid ta hänsyn till pris- och kostnadsökningar. Men vad ska man jämföra med? Att bara jämföra med vissa tjänster, tex en förskollärare med en byggnadsingenjör säger inte allt. De senare har ju fått nya tekniska digitala verktyg för att skynda på sitt arbete. (Exempelvis ritningsprogrammet CAD). Det gäller inte barngrupperna. Jämför vi välfärdstjänsterna i samhället med annan tjänsteproduktion får man ett fallande diagram över åren. Vi räknar här en trend, dvs tillfälliga upp och nergångar i BNP jämnas ut.
Det går inte att påstå att välfärden kraftigt försämrats jämfört med andra tjänster, men det går heller inte påstå att vi satsat. Snarare verkar det som om privat tjänstesektor får lite mer än välfärden. Det kan ju finnas en enkel orsak till det. Lägre skatter, alltså mer går till privat konsumtion och mindre till gemensam.
Men inte heller det är hela sanningen. Kommunsektorns skatteinkomster har nämligen inte sänkts som statens. I stort sett har kommunerna samma del av BNP som förr. Trots att kommunerna har lika stor andel av BNP verkar det alltså som om man inte riktigt hängt med privata tjänster i samhället i stort. Men finns det några andra index att jämföra med för att se hur resurserna till offentliga välfärdstjänster har utvecklats.
Vi gör ett index på lönekostnaderna i näringslivet. Sedan 1980 har de ökat med 468 procent (5,68 gånger). För att välfärden skulle få lika mycket som det privata näringslivet borde välfärden alltså ha ökat lika mycket i procent. I så fall skulle vi idag betala 863 miljarder. Men vi ger nu 760 miljarder enligt SKL:s rapport. Det vill säga vi satsar idag 12 procent mindre på välfärden jämfört med vad vi satsat på löneutveckling i privat sektor!
Tillslut: Låt oss jämföra med BNP. (återigen BNPs trend). Det har inte skett någon stor satsning på offentlig sektor i samhället. Den står och stampar på samma fläck sen 2000-talets början (se diagram 3).
Tittar vi bara på välfärden så finns ingen ökning sen 2002. Det utvecklingen visar är snarare att välfärden har svårt att hänga med andra sektorer av ekonomin, som andel av BNP. Om vi tittar på volymförändringen, alltså inte procent utan i fasta kronor, så ser man att skillnaden mellan välfärden och BNP ökar. Särskilt om man tar med en justering för ökade behov genom allt fler äldre.
De borde vara ännu mer
Satsningen på välfärden blir ännu värre om man tittar på hur behoven av vård och omsorg ökat i Sverige. Vi blir ju äldre. Underrubriken till SKL:s rapport är: Ökande resurser och växande behov. Fler äldre betyder större behov. Utredarna har försökt räkna på vad förändringen betyder. De kommer fram till att tar man hänsyn till det så har resursökningen utöver åldersförändringarna varit 1,0 procent per år. Det skulle betyda en resursökning på 38 procent. Det är då mindre än de tidigare nämnda 60 procenten man nämnde och det gör att välfärdens kostnader skurits ner ännu mer jämfört med prisutvecklingen för privata tjänster. Om vi räknar på välfärdens resurser och tar hänsyn till de ökade behoven på grund av allt fler äldre, blir satsningen allt mindre. Jämfört med det privata näringslivets lönekostnader har välfärden fått minus 24 procent. Nästan en fjärdedel mindre!
Vi påstår inte att välfärden inte fått mindre i kronor räknat. Men jämfört med andra delar av ekonomin och jämfört med behoven blir det allt svårare att ropa hurra över en ”satsning”. Speciellt som rapporten saknar två grundläggande analyser.
Privatiseringar och löner
Dagens ETC har tidigare berättat om att vinster från de tio största välfärdsföretagen är totalt 30 miljarder sen 2006 (en granskning gjord av Kent Werne). Det finns överhuvudtaget inte med i rapporten från SKL. Visst kan man visa att resurserna ökat men om en del av resurserna gått till vinster så har ju inte välfärden i sig fått mer. Däremot de privata vårdbolagen. Samtidigt saknas en redogörelse för lönernas andel av de nya pengarna. Om lönerna stiger för en lärare eller sjuksköterska så betyder ju inte det att vi fått mer välfärd. Kanske bara att vi betalar rimligare för den. När rapporten hånar människors upplevelse av välfärdens utveckling och påtalar att folk har ”fel” så är det inte längre en rapport om ekonomi vi läser utan mer av propaganda. Rapporten säger egentligen bara att välfärden hängt med det övriga samhället när det gäller kostnadsutvecklingen i stort. Vi ser inga stora satsningar och ingen anledning till skryt. Så vem har rätt?
V har en poäng i att vinster i välfärden urholkar den.
S en poäng i att låg tillväxt och hög arbetslöshet kommer urholka resurserna.
Alliansen rätt i att man ännu inte slagit sönder kommunal välfärd som andel av BNP.
Folks upplevelse av försämrad välfärd handlar om det man ser om kring sig. I vården, på dagis i skolan. Välfärden behöver en kraftig satsning om den ska hänga med behoven. Så när det gäller SKL-rapportens uppfattning om svenska folkets upplevelser tror vi det är folket som har rätt och ekonomerna som har fel.
