Allt är precis som det ska med direktörslönerna – åtminstone om man frågar neoklassiskt skolade nationalekonomer. De brukar hävda att lönen speglar två faktorer: marginalproduktiviteten – det vill säga vad en anställd bidrar med till företagets intäkter – samt tillgången och efterfrågan på individens kunskaper och färdigheter.
Och vissa färdigheter är helt enkelt mer eftertraktade än andra, särskilt i ett snabbt föränderligt näringsliv. Det krävs en skicklig ledare för att navigera ett stort företag genom den nya ekonomin, och sådana finns inte i överflöd. Jakten på kompetens driver därför upp ersättningarna.
Dessutom är vd:arnas arbetsmarknad internationell, brukar det heta, och till skillnad från industriarbetare kan de utnyttja globaliseringen och dra utomlands om villkoren på hemmaplan suger. Den bolagsstyrelse som vill rekrytera en toppenchef gör bäst i att erbjuda ett generöst paket. Det må vara beklagligt ur ett fördelningsperspektiv, men inget att göra åt. En direktör får helt enkelt vad han eller (mer sällan) hon är värd.
Men den förklaringen rimmar sannolikt bättre med många direktörers självbild än med verkligheten.
Piketty: ”Inskränt och naiv”
Den franske stjärnekonomen Thomas Piketty har kallat teorin om marginalproduktivitet ”inskränkt och naiv”. Huvudinvändningen är att den ”inte lyckas förklara den mångfald av lönespridningar som uppträder i olika länder vid olika tidpunkter”, skriver Piketty i ”Kapitalet i det tjugoförsta århundradet”.
Direktörernas skenande ersättningar är förvisso ett globalt fenomen. Ändå skiljer sig chefernas kompensationspaket rejält mellan olika språkområden och länder. Även länder med liknande teknologisk och ekonomisk utveckling, och företag som spelar på samma globala marknader, uppvisar högst varierande vd-löner.
Visst vandrar också svenska direktörer i ett allt ymnigare miljonregn. Igår kunde Dagens ETC visa att de 20 bäst betalda direktörerna i svenska storföretag snittade 44 miljoner kronor i totalersättning 2018. Även om man breddar underlaget till de 100 största svenska börsbolagen landar snittersättningen till direktörerna på drygt 20 miljoner, visar siffror från Novare pay consulting (”På tal om lön”).
Men Volvos, Scanias och SSAB:s vd:ar är ändå underbetalda jämfört med kollegorna i brittiska och i synnerhet amerikanska storföretag.
Cheferna för de 100 största brittiska börsbolagen kammade hem i snitt 40 miljoner kronor 2018 (3,46 miljoner pund), medan cheferna för de 350 största amerikanska företagen inkasserade i genomsnitt 122 miljoner kronor (14 miljoner dollar), enligt beräkningar från High pay centre och Economic policy institute.
Precis som i Sverige har skillnaderna mellan direktörer och vanligt ökat drastiskt i USA de senaste decennierna. I den nyliberala erans gryning – i skiftet mellan 1970- och 1980-talet – tjänade en svensk toppchef motsvarande nio arbetarlöner. Vid ungefär samma tidpunkt tjänade en amerikansk storföretagsledare 23 gånger mer än en arbetare. Idag motsvarar en svensk direktörsersättning (100 största företagen) 59 arbetarlöner, medan en direktör i USA tjänar lika mycket som 221 arbetare.
Marginalskatten dämpade
Vad ligger bakom utvecklingen? Thomas Piketty diskuterar detta ingående, och han menar att den viktigaste förklaringen är nyliberal skattepolitik.
”Det verkar speciellt som om den väldigt stora marginalskattesänkningen i de engelskspråkiga länderna efter 1980 … totalt omvandlade sättet att fastställa de högsta chefslönerna eftersom cheferna nu fick starkare incitament än tidigare att söka stora löneökningar”, konstaterar han.
När marginalskatten på toppinkomster i USA, Storbritannien, Sverige och en rad andra länder var omkring 80-90 procent hade en välbetald direktör inte så stor anledning att kräva påökt. 80-90 procent av varje löneförhöjning gick ju ändå till skattmasen.
Men under Ronald Reagan och Margaret Thatcher sänktes de högsta skattesatserna radikalt – i Storbritannien ner till 40 och i USA till ynka 28 procent (för att sedan höjas till mellan 30 och 40 procent under 1990- och 2000-talet).
Spelreglerna förändrades, direktörerna fick plötsligt starka incitament att förhandla upp sina löner, och ”alla tecken tyder på att cheferna gjorde sitt bästa för att intala andra intressenter att bevilja dem avsevärda lönehöjningar”, skriver Piketty.
Löneracet kom igång
Det dröjde några år innan löneracet kom igång – antagligen för att det också krävdes ett kulturellt skifte, att de sociala normerna förändrades, att det ansågs okej att begära och erbjuda mångmiljonlöner. Och här gick några chefer i bräschen. De bröt ny mark, utmanade normerna och skapade nya – sedan hängde resten på.
Förändringen gick rätt smärtfritt. Bolagsstyrelserna bestod mest av folk från samma sociala kretsar, med liknande inkomster och intressen, och det var inte svårt att övertyga ledande aktieägarna om att lönepåslagen var rimliga. Det var dessutom ofta direktörerna själva som tillsatte de ersättningsutskott som avgjorde hur mycket de var värda.
Piketty är inte ensam om den här analysen. Andra tongivande ekonomer i ojämlikhetsdebatten, som Anthony B Atkinson, har kommit till liknande slutsatser: att stora marginalskattesänkningar för näringslivshöjdarna lade grunden till de senaste decenniernas raketfärd. Eller med andra ord: att skattesänkningar för de rika inte bara gav större inkomstskillnader efter skatt, utan också större löneskillnader före skatt, alltså brutto. Och slutsatserna baseras inte på spekulationer, utan på empirisk forskning där skattesatser och direktörslöner har jämförts över tid och internationellt.
Öppnar för mer ojämlikhet
Ekonomernas recept på hur trenden kan vändas? Just det, högre skatt på superlönerna. Alltså en mer progressiv inkomstbeskattning.
Även i Sverige sänktes marginalskatten på toppinkomster i slutet av 1980-talet, men bara till dryga 60 procent. Vilket kan förklara att svenska direktörer visserligen har fått rejäla lönelyft, men ändå ligger en bit efter britterna och amerikanerna.
Men när regeringen nu beslutat avskaffa värnskatten för att blidka Liberalerna kommer marginalskatten på de högsta inkomsterna falla rejält.
Direktörerna gnuggar händerna. Med stärkta incitament lär de slipa på sina argument, och snart är de nog lika mycket värda som ett par hundra arbetare.
Skärpta redovisningskrav
I många länder finns krav på redovisning av ersättningen till företagsledningen. I Sverige måste till exempel börsbolagens årsredovisningar innehålla detaljerade uppgifter om ersättningar till vd och styrelse. I några länder måste företagen också redovisa skillnaden mellan vd:ns lön och medianlönen i företaget. I USA infördes ett sådant krav efter finanskrisen, som en del av Dodd Frank-lagen. Ett nyligt EU-direktiv tvingar också börsbolag inom EU att lägga fram en rapport där ledningens ersättningar redovisas och ställs mot företagets resultat och snittlönen för anställda.
Den här typen av åtgärder har dock liten eller rentav omvänd effekt, visar forskningen. Tvärtom verkar det som att lönerna trissas upp när direktörerna enklare kan jämföra sig med varandra och kräva lika mycket som de bäst betalda i samma bransch.
Större inflytande för aktieägarna
Kanske kan direktörernas superlöner stoppas av aktieägarna? Det är förhoppningen med förslagen på utökad ”say-on-pay”. I Storbritannien infördes redan 2002 krav på omröstning vid bolagens årsstämma om ersättningen till ledningen. I vissa länder är omröstningen rådgivande, i Sverige är den beslutande, men det handlar om riktlinjer.
Åtgärderna verkar ha gett blandade men små effekter. ”Det förefaller inte som att say-on-pay har lett till att svenska aktieägare blivit mer aktivt engagerade i sina företag”, skriver till exempel amerikanska forskare i studien ”Say on Pay around the world” (2015). ”I stora drag har ersättningsnivåerna fortsatt att stiga varje år och aktieägarna har inte – utom i ett fåtal fall – trycks på för att stoppa det”, konstateras det om läget i USA i en annan amerikansk studie. Forskarna menar också att viktigare vore att garantera arbetstagarrepresentation i bolagens styrelser.
Höjd bolagsskatt och marginalskatt
I Sverige har inte skatterna diskuterats som ett sätt att komma åt de extremt höga direktörslönerna. Däremot i andra länder. Det har handlat om att löner över en viss nivå inte får dras av som en kostnad, att överdrivna ersättningar beläggs med en straffavgift och att bolagsskatten knyts till vd-lönekvoten. Den första åtgärden har prövats i USA, men regleringen rundades genom att vd:arna fick andra typer av ersättningar. De senare förslagen har framförts av Labour i Strobritannien och av demokrater i USA, men har inte genomförts. Steven Clifford – själv känd amerikansk vd – har i boken ”The CEO pay machine” (Blue Rider Press, 2017) föreslagit ett tak för vd-löner som upprätthålls med en straffskatt. En annan åtgärd, som förmodligen skulle ha stor effekt, är höjd marginalskatt på höga löner. Detta skulle minska direktörernas incitament att kräva påökt, menar flera ekonomer.
