att göra ett visst agerande dyrare eller billigare ska man få folk att bete sig på rätt sätt. Försämringarna av socialförsäkringarna likaväl som jobbskatteavdragen har motiverats med att de skulle leda till högre sysselsättning och färre ”bidragstagare”. Och nu ska värnskatten, det extra skatteuttaget på årslöner över 733 300 kr, avskaffas. Med samma motivering.
Här kan man bli fundersam. Antingen har de fem tidigare jobbskatteavdragen, som ju redan gett stora skattesänkningar i högre inkomstskikt, verkligen lett till att fler högavlönade jobbar mer. Då behövs väl inte en skattesänkning till?
Eller också har de inte haft någon nämnvärd effekt; det faktum att det nu ska göras ett till tyder på det. Men om de tidigare sänkningarna inte fått det tänkta resultatet, varför skulle då ännu en sänkning få det?
Jobb kommer inte mekaniskt
Finansdepartement låtsas pliktskyldigast att den nya skattesänkningen kommer att leda till fler arbetade timmar och därmed på sikt bli självfinansierande. Dock garderar de sig med att ”beräkningarna är osäkra”.
Det är klokt.
För de där beräkningarna är modellberäkningar. Bristen på empiri är stor. Och modellberäkningar, visar all erfarenhet, stämmer sällan med det verkliga utfallet.
Givetvis påverkar ekonomiska incitament människors beteenden. Men inte så mekaniskt som en del ekonomer och borgerligheten tror. Andra faktorer kan ta över.
Antalet förvärvsarbetande, exempelvis, bestäms både av arbetskraftsutbudet och utbudet jobb – och av hur väl de arbetssökande passar ihop med de lediga jobben. Nära hälften av de inskrivna vid Arbetsförmedlingen har varit utan jobb i över ett år. Vilket de inte borde ha varit, om teorin stämt att sjunkande arbetslöshetsersättning skulle få folk att skaffa arbete.
Men det är svårt att få jobb om man inte har de yrkeskunskaper arbetsgivarna söker. I dag har företagen problem att hitta folk till de lediga jobben, trots en arbetslöshet på över 6 procent. För alldeles för många saknar det yrkeskunnande som efterfrågas.
Det botas inte av ”ändrad incitamentsstruktur”.
Incitament kan också slå åt flera håll, inte nödvändigtvis åt det håll som var syftet.
Alliansregeringen gjorde exempelvis om de så kallade 3:12-reglerna så att arbetande delägare i fåmansbolag kan ta ut en större del av sina ersättningar som vinst av kapital och en mindre del som lön (vilket i praktiken innebar en rejäl skattesänkning för gruppen, eftersom kapitalvinster beskattas lägre än lön).
Argumentet för ändringen var det vanliga, fler jobb.
Men en ESO-rapport ger inga belägg för den effekten; det som hänt är bara att ett antal företag med annan juridisk konstruktion ombildats till fåmansbolag.
Vem ska jobba mer?
Men åter till inkomstskatten. Det är inte på något sätt självklart att sänkt inkomstskatt leder till att fler jobbar mer.
Det förutsätter för det första att det går att få mer arbete, eller att alls få arbete. Vilket beror på hur arbetsmarknaden ser ut.
15 procent av alla kvinnor i LO-yrken arbetar ofrivilligt deltid; de kan inte få heltid. 25 procent har tidsbegränsad anställning, vilket ofta betyder mindre än helårsjobb. Återigen är det vad som går att få.
Skattesänkningar påverkar inget av detta.
För det andra är valet av arbetstid – för dem som alltså kan välja – en vägning mellan den ekonomiska vinsten av mer jobb och den uppoffring av tid det kräver. Allmänt innebär en skattesänkning mer pengar för samma arbetstid. De som har hyfsad ekonomi men är pressade om tid – barnfamiljer, exempelvis – ser då högst sannolikt inte skäl att arbeta mer än vad de redan gör.
Och den enskilt vanligaste anledningen till deltid för kvinnor i tjänstemannayrken är önskan om mer tid för familjen. Det verkar osannolikt att den bedömningen skulle ändras av att en skattesänkning höjer nettolönen.
Det går alltså att resonemangsvis visa att det finns stora begränsningar i skattesänkningars effekter på viljan, eller möjligheterna, hos redan anställda att gå upp i arbetad tid. Det finns följaktligen inte belägg för att generella skattesänkningar, typ jobbskatteavdragen, ökar sysselsättningen. Sysselsättningens förändringar i Sverige från 2006 avviker inte från vad konjunktur- och befolkningsförändringar brukar leda till.
Idén är kraftigt överdriven
Fast en säker effekt av jobbskatteavdragen syns ju: en växande underbemanning inom hela den offentliga sektorn. Där har skattesänkningarna inneburit färre jobb…
De svenska jobbskatteavdragen gäller alla inkomstskikt. I andra länder begränsas de vanligen till lägre skikt.
Studier som gjorts visar blandade effekter. Framför allt amerikanska och brittiska studier visar en ökning av sysselsättningen bland ensamstående mödrar, men det tycks främst ha inträffat när avdraget infördes.
Senare utvidgningar har inte fått samma resultat. Genomgående för de flesta länder är marginella effekter i vissa grupper som har rätt till avdraget, inga effekter i andra av dem.
Idén om skattesänkningar som metod att öka sysselsättningen är alltså kraftigt överdriven. Selektiva sänkningar för vissa grupper, dock knappast högavlönade, kan ha viss effekt. Men generella sänkningar innebär bara att pengar flyttas från offentlig till privat konsumtion – vilket kan innebära fler jobb i privat sektor, men färre i den offentliga.
Handlar inte bara om pengar
Idén om ekonomiska incitament för att styra människors beteenden bygger på rational choice-teorin. Den missar både att ”rationalitet” inte bara handlar om pengar utan om komplexa hänsyn, och att människors valmöjligheter alltid påverkas och begränsas av yttre faktorer.
Incitamentsteorierna används i praktiken för att tillgodose ekonomiskt starkare gruppers intressen. Sänkta skatter för högavlönade motiveras med att det skapar fler jobb, och sänkta ersättningar från socialförsäkringarna med att folk därmed fortare tar sig tillbaka till arbete.
Och så kan alla friska välavlönade personer med gott samvete njuta av sina skattesänkningar. För egentligen gör man ju bara sjuka och arbetslösa en tjänst genom att sätta ekonomisk press på dem…
