Det här är en helt felaktig politik och handlar om att de som blivit rika på de senare årens enorma spekulationsekonomi, nu vägrar ta ansvar för vad de äger. De konkursar hellre för att snabbt kunna flytta skulder och kostnader till andra.

Det är inte panik i samhället idag, de allra flesta medborgare hanterar coronavirusets påverkan på vardagslivet klokt. Men det är panik hos finanskapitalet. Det som hoppar mellan bolag och jagar vinster på uppgång och nedgång, sekund för sekund.

Att staten måste gå in och stödja företag beror på att de som sitter på pengarna, ägarna av svenska företag, inte vill använda sina medel. De vill inte riskera sina rikedomar.

Då måste staten gå in för att rädda jobb.

Men hur?

Det finns bara ett sätt som både räddar jobben och håller företagen igång.

Staten går in med nytt kapital, det vill säga blir ägare i företagen. Det betyder att fasta värden som fastigheter och maskiner får statlig delägare men också att patent och utvecklingsprojekt blir del av statens ägande. Efter krisen kan staten sedan antingen sälja delarna och medborgarna får tillbaka pengarna med ränta, eller aktivt driva företagen vidare under gemensamt ägande.

Att ge bort pengar till företagsägare kan inte vara på tal.

Däremot kommer vi gemensamt tvingas garantera löner allt eftersom.

Ekonomen Sandra Scocco har ett klockrent argument för att staten ska gå in och äga.

De kapitalägare som är mer rädda för statligt inflytande än för krisen kommer därmed tvingas använda sitt eget kapital för att rädda företagen, inte bara ropa på andra.