De senaste somrarna har det kommit omkring 5 000 thailändska bärplockare till Sverige för att plocka blåbär, lingon och hjortron. De utgör nästan en fjärdedel av Sveriges samlade arbetskraftsinvandring. De är anställda av thailändska bemanningsföretag. Svenska och finska bärföretag verksamma i Sverige hyr arbetskraften. Löneupplägget är extremt och skiljer sig från övriga arbetsmarknaden. I grunden ser det okej ut. De har lön enligt kollektivavtal. I somras gav det en månadslön på 24 100 kronor.
Men för att få komma till Sverige och plocka bär måste migranterna ta ett lån för att betala flygresa, försäkringar och rekryteringskostnader. De måste betala ränta på lånet. De måste också betala för kost och logi för de två månader som de arbetar i Sverige.
Två månadslöner blir 48 200 kronor, men när alla avgifter har dragits av återstår i bästa fall 10 000 kronor. På den summan ska de betala skatt, cirka sju procent.
För en thailändsk risbonde är knappt 5 000 kronor i månaden mycket pengar. Men det är inga svindlande summor. I Thailand tjänar de drygt 3 000 kronor i månaden. I själva verket hoppas de kunna få in mer pengar på jobbet i Sverige. Om de plockar bär till ett värde som överskrider nivån i kollektivavtalet kan de nämligen tjäna mer.
Låt oss ta ett räkneexempel. Om plockarpriset på lingon är åtta kronor kilot – vilket det var hos några företag under säsongen i somras – kan plockarna tjäna extra pengar om de först plockar 3 000 kilo (3 000 x 8 är 24 000, vilket motsvarar månadslönen) och det fortfarande är arbetsdagar kvar under samma månad. Då ger varje ytterligare kilo en intäkt på 8 kronor.
Alla thailändska bärplockare drömmar om att kunna tjäna mycket pengar. Därför jobbar de minst 12 timmar per dag, alla dagar i veckan. När de är tillbaka på förläggningen efter arbetsdagens slut är de dödströtta. De duschar och äter och i bästa fall tittar de en kort stund på thailändska videofilmer innan de går och lägger sig.
Men hela systemet är fejk. Kilopriset på skogsbären är inte fixerat och inte förhandlat med facket. De kan både höjas och sänkas under säsongen och det är bärföretagen som ensidigt bestämmer vilket kilopris som ska gälla. Bärföretag räknar baklänges. Varje dag får de plockarlistor där de ser hur många kilo som de enskilda bärplockarna plockat och hur många som når upp till nivån i kollektivavtalet och kan tjäna extra pengar. Om den gruppen är stor sänks kilopriset.
Det var precis vad som hände i somras. I flera fall såg det ut som om många kunde tjäna extra pengar i slutet av säsongen. Men då sänktes kilopriset på lingon. I några fall till sex kronor per kilot. Då behövde bärplockarna först plocka 4 000 kilo bär (och inte som tidigare 3 000 kilo) för att sedan kunna tjäna extra pengar för varje ytterligare kilo.
Ja, exakt så är systemet upplagt. De thailändska bärplockarna utlovas möjlighet att tjäna mer än de knappt 10 000 kronorna som kollektivavtalet (minus avdrag) ger. Men om många börjar tjäna extra pengar – då sänks kilopriserna. Konsekvensen är att det blir matematiskt omöjligt för det stora flertalet att tjäna de pengar de drömmer om.
Det osympatiska är lurendrejeriet. De thailändska plockarna invaggas i förhoppningen att alla kan komma hem med en stor förtjänst om de sliter hårt. Men den sorgliga sanningen är att det är matematiskt omöjligt.
