BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Undersökningen har lett till att ett nytt samband kan pekas ut: När det normerande industriavtalet, ”märket”, underskattar löneutrymmet med en procent innebär det att arbetarnas löneökningar blir nästan en procentenhet mindre än tjänstemännens löner. Sambandet kan användas för att visa hur relationen mellan löner för arbetare och tjänstemän förändras beroende på hur mycket som det normerande avtalet avviker från löneutrymmet.
– Hela löneutrymmet tas inte ut i de centrala avtalen. Det innebär att det finns ett utrymme kvar att förhandla om. Detta tillfaller tjänstemännen eftersom de har lokala förhandlingar i mycket högre utsträckning, säger projektledaren Kristoffer Arvidsson Thonäng.
För lågt märke
1997 skrevs det normbildande industriavtalet, som täcker ett 60-tal avtalsområden. Efter avtalets tillkomst har det rått ett informellt samförstånd bland arbetsmarknadens parter om att exportindustrin sätter löneökningstakten först. Eftersom nivån som sätts i industriavtalet fungerar som riktmärke kallas detta för just ”märket”.
Fackförbunden som ligger bakom den rapport som nu presenteras menar att detta märke har sats för lågt. Det har lett till att tjänstemännen fått högre löner på arbetarnas bekostnad. Detta eftersom arbetarnas löner mer bestäms av det normerande avtalet, som styr de följande centrala avtalen, medan tjänstemännens löner i högre grad bestäms av lokala förhandlingar.
– Vi har under en lång tid haft synpunkter på lönebildningsprocessen som den ser ut i dag med märket. Industriavtalet har bidragit till att höja reallönerna men misslyckats med att minska klyftorna både mellan arbetare och tjänstemän och mellan kvinnor och män, säger Kristoffer Arvidsson Thonäng.
Lägre arbetarlöner
Att löneutrymmet har underskattats i det normerande avtalet betyder alltså att arbetarnas löneutveckling har varit lägre än vad den skulle kunnat vara, slår den aktuella rapporten fast. Om löneökningarna hade skett i takt med löneutrymmet hade arbetarnas löner år 2017 kunnat vara 4,8 procent högre och tjänstemännens 3,2 procent lägre. Arbetarnas löner skulle då vara 1 300 kronor högre i snitt och ligga på 28 500 kronor. I en sådan beräkning har fortfarande hela löneutrymmet tagits ut, varken mer eller mindre – vilket innebär att företagens kostnader och produktionens priser förblir desamma. Ett annat problem med den procentuella ökningen som sätts genom märket är att lönegapet mellan män och kvinnor inte minskar. Den som redan har högst lön får också högst ökning.
– Det är tjänstemännen som tjänar på dagens modell. Det ena sättet att ändra på utvecklingen är att lönemärket sätts i nivå med det samhällsekonomiska löneutrymmet. Det andra är att låglönesatsningar som gynnar arbetaryrken genomförs, säger Kristoffer Arvidsson Thonäng.
I syfte att genomföra dessa förändringar och lägga grunden för en ny lönebildningsmodell på arbetsmarknaden har 6F inlett projektet ”Lönebildning för jämlikhet”. Industriavtalet skrevs efter 1990-talskrisen och en konfliktfylld avtalsrörelse 1995. Företrädare för 6F menar att arbetsmarknaden har förändrats drastiskt sedan dess och att det nu är dags att utvärdera modellen.
– Vi kommer att fortsätta släppa underlagsrapporter om löneökningstakten och jämställdhet och sedan en slutrapport. Slutsatserna kan bli att vi föreslår en annan ordning än den vi har i dag, eller att detta fortsatt är det bästa alternativet, säger Kristoffer Arvidsson Thonäng.
Rapporten ”Lågt lönemärke gynnar högavlönade” har tagits fram i samarbete mellan fackförbunden i 6F (Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna, Seko) och tankesmedjan Katalys.
Slutsatser från rapporten
Sedan 1998 har det varit nio perioder för det tecknade normerande avtalet. Dessa har varit mellan ett och tre år långa. Det vanligaste är treåriga avtal.
Det normerande avtalet har alltid varit lägre än löneutrymmet. Störst skillnad blev under 1998 års avtalsperiod då det normerande avtalet var 1,5 procentenhet lägre än löneutrymmet. Minst skillnad blev under 2007 års avtalsperiod då skillnaden endast var 0,1 procentenhet.
Arbetarnas löner har ökat mindre än tjänstemännens under de flesta avtalsperioder. Framför allt under 1998 års avtalsperiod då arbetarnas löner ökade med tre procent per år och tjänstemännens med fem procent.
Det är endast under 2007 års avtalsperiod som arbetarnas löner ökade mer än tjänstemännens. Det berodde på ett relativt högt normerande avtal och en stor jämställdhetspott (den s.k. kvinnopotten). Dessutom blev löneutrymmet ett år efter avtalet mindre än förväntat p.g.a. finanskrisen.
När avtalsperioderna ordnas efter hur mycket det normerande avtalet underskattade löneutrymmet, framstår ett samband där relativt låga normerande avtal leder till att arbetarnas löner ökar mindre än tjänstemännens. Om det normerande avtalet understiger löneutrymmet med 1 procent så kommer arbetarnas löneökning att bli 0,8 procentenheter mindre än tjänstemännens med ganska stor sannolikhet.
