Skattediskussionen är förvirrad. Luften surrar av olika begrepp marginalskatt, skattekvot, skattetryck, miljöskatt, produktionsskatt och så vidare. Skatterna används också till olika saker. Dels till att finansiera vård, skola och omsorg. Dels för att jämna ut inkomstskillnader i samhället. Dels för att styra produktionen och konsumtionen. Alkoholskatten är ju till för att – om möjligt – minska alkoholkonsumtionen.
Politiskt finns en stark lobby från näringsliv och borgerliga krafter för att ”stoppa skattestölden”. Mest extrem har den debatten varit i USA där högerkrafter lyckats skapa stora finansiella kriser på valutamarknaden och periodvis förlama det vanliga regeringsarbetet genom att vägra diskutera skattehöjningar av princip. Skatten ska alltid ner. (Tea Party-rörelsen.)
Samtidigt finns det i många länder ett starkt stöd för idén om höga skatter som utjämnar skillnaderna i samhället. Sverige är ett sånt land. Sociologiska undersökningar av Stefan Svallfors visar på ett överväldigande stöd på över 70% för tanken på höga skatter hos svenska folket.
Samtidigt skapar skattesystemet som sådant problem för vanligt folk. Den som själv betalat en hantverkare vet hur mycket det kostar i förhållande till vad man själv tjänar. Några timmars arbete blir 1 000 kronor, fast man själv bara tjänar 100 kronor i timmen. ROT-avdrag och RUT-avdrag blir politikens sätt att hantera att sådana problem skapar minskad efterfrågan. Eller när sådana skatter skapar en svart marknad vid sidan av.
Men måste det vara så här? Vi tror inte det.
Ett annat skattesystem
Kent är plåtslagare. Han jobbar nästan uteslutande för företag, men han gör också vackra plåthinkar. Maria är frilansjournalist och vill köpa en hink. De är överens om att Kent ska få 100 kronor i handen för arbetet (vi bortser från materialkostnader). På vilket belopp måste Maria i dag skicka en faktura till en tidning för att bekosta köpet? Svaret är 1 110 kronor.
För att Kent ska få 100 kronor i handen efter moms, arbetsgivaravgifter och inkomstskatt måste han sälja hinken för 330 kronor. För att Maria ska få 330 kronor i handen efter moms, arbetsgivaravgifter och inkomstskatt måste hon sälja en artikel för 1 110 kronor. Skillnaden mellan de 100 kronorna i handen för Kent och Marias faktura på 1 110 kronor brukar kallas skattekilen. Nyliberaler använder denna skattekil för att argumentera för att skattetrycket totalt sett är orimligt högt. Många till vänster tycker inte att detta är något att över huvud taget bry sig om.
Vi tror att man i princip (i praktiken kan det vara mer komplicerat) kan skissera ett skattesystem som kraftigt minskar skattekilarna och samtidigt behåller den nuvarande storleken på skatteuttaget (och därmed på de offentliga utgifternas storlek).
Grundproblemet med det svenska (troligen de flesta andra länders också) skattesystemet är att enbart arbete och konsumtion är föremål för beskattning. Hushållen betalar 56 procent i skatter och sociala avgifter på sina bruttoinkomster. Näringslivet betalar 13 procent i bolagsskatt på sina bruttovinster. Kapitalinkomster beskattas med 17 procent Sättet att minska skattekilarna för hushållen är att göra skattebelastningen lika för alla typer av inkomster.
Hela den offentliga verksamheten betalas av en enda skatt som är lika för alla och för alla typer av inkomster.
Frågan är då helt enkelt hur stor skatt vi måste ta ut i procent av alla inkomster för att få ihop till dagens skatteinkomster. Svaret är runt 35 procent Vi kan ersätta inkomsterna från alla skatter och avgifter genom att ta ut 35 procent av bruttolönerna (inkl. sociala avgifter), kapitalinkomster, företagens bruttovinster med mera. Med ett sådant skattesystem skulle skattekilen mellan Kent och Maria uppgå till skillnaden mellan 100 och 330 kronor.
I det här läget har vi bara en enda skatt på 35 procent av alla bruttoinkomster, det finns ingen skillnad mellan löner, företagarinkomster, aktieutdelningar, ränteinkomster, företagsvinster. Å andra sidan är det den enda skatten som behövs för att finansiera hela den offentliga sektorn. Det behövs inga bolagsskatter, energiskatter, tobaksskatter, fastighetsskatter, arbetsgivaravgifter, moms, förmögenhetsskatter och så vidare. Hela den offentliga verksamheten betalas av en enda skatt som är lika för alla och för alla typer av inkomster.
Nu har vi inte skatter bara för att finansiera den offentliga verksamheten, utan även för att rätta till saker som uppfattas som felaktiga och för att påverka beteenden. Dessa skatter tycker vi ska utformas så att de går plus minus noll. Det finns hur många exempel som helst på tänkbara och rimliga sådana skatter, vi ska bara ta några exempel. Progressiv inkomstskatt: Vi har tidigare pekat på den orimliga inkomstfördelningen som råder. Vi lever i en värld där en tiondel av befolkningen är 4,1 meter långa och den kortaste tiondelen är 67 centimeter.
Vi är mycket förtjusta i den radikala liberala tanken på konfiskatoriska arvskatter.
En enhetlig skattesats på alla inkomster kommer naturligtvis att förvärra den snedfördelningen bland löntagare. Och om man, likt oss, anser att denna inkomstfördelning är orättvis så finns det anledning att ha en justerande beskattning. Den bör utformas så att alla skatteinkomster som erhålls från de som har det bäst ställt går till skattelättnader för de som har det sämre ställt. Det betyder att den dag en majoritet av befolkningen anser att inkomstfördelningen i samhället är rimlig, så behövs inte längre denna typ av korrigerande skatt. Vi ska inte låsa upp finansieringen av den offentliga sektorn med skatter från höginkomsttagare.
Klimatskatter: Vi kan ha skatter på smutsig energi av miljöskäl, men samtidigt bör inkomsterna av dessa fullt ut motsvaras av skattelättnader för verksamhet som bidrar till energisparande. När vi har ett energisnålt samhälle kan såväl skatter som skattelättnader tas bort, utan att den offentliga sektorn förlorar skatteinkomster. Vi kan ha skatter på privatbilism, som används till att ge skattelättnader för kollektivtrafik. Men om privatbilismen någon gång visar sig vara lika lite miljöförstörande som kollektivtrafik, då bör naturligtvis denna beskattning/skattelättnad kunna upphöra utan att det ger negativa effekter på den offentliga budgeten.
Förmögenhetsskatter: Vi är mycket förtjusta i den radikala liberala tanken på konfiskatoriska arvskatter (utöver säg 5 miljoner per kronarvinge). Inkomsterna skulle kunna gå till varje nyfödd individ i landet. Men det ska gå jämnt upp. Tar miljardärerna slut, blir det inga pengar till de nyfödda.
Det finns vissa skatter som är svåra att koppla till något som naturligt kan ge skattelättnader. Exempel är alkohol- och tobaksskatter – här kan man tänka sig att alla skatteinkomster delas ut till medborgarna med ett lika stort kronbelopp inför varje jul:
Glädjande nog har landets alkoholkonsumenter och rökare i år betalat skatter på 9 miljarder, vilket gör att er familj på 5 personer nu får en återbäring på 5 000 kronor.
Med vänlig hälsning Skattemyndigheten
Det finns massvis med andra exempel på tänkbara styrskatter. Huvudpoängen är att styrskatter inte ska ge något bidrag till de offentliga utgifterna. De är till för att rätta till missförhållanden (inkomstfördelning) eller styra beteenden (bilism), inte för att finansiera offentlig verksamhet eller offentliga överföringar.
Det här är en idé, mest för att visa på ett annat sätt att tänka runt skatten. Det är självklart inte ett färdigt eller ens halvfärdigt förslag. Det finns mängder med olösta problem. Några få exempel:
Basskatten kanske ska vara tredelad – en statlig del, en landstingsdel och en kommunal del. Eller också görs kommunerna till grundläggande skatteenhet och staten tar sedan ut skatt inte på individer utan efter kommuners sammanlagda inkomster.
Förslaget innebär prisändringar som gör arbetsintensiv produktion relativt billigare än kapitalintensiv produktion. Varje typ av relativa prisändringar kan användas av företagen för att sko sig.
Vad betyder relativt sett högre kostnader för kapitalintensiv produktion för delar av svensk exportindustri?
Allt detta är dock invändningar som går att diskutera och lösa. Utan att försöka sopa problemen under mattan tror vi dock att förslaget har ett antal positiva sidor:
Vårt skatteförslag är offensivt. Nu har Reinfeldts regering infört skatterabatter för så kallade hushållsnära tjänster. Rut. Vårt förslag vänder på det hela. Det handlar om att avskaffa de skatteförmåner som kapitalintensiv produktion har i dag och införa ett beskattningssystem som är lika för all produktion. Det behövs inget utväljande av vissa tjänster som ska få ”lättnader”, utan det handlar om ett system som är ”lika för alla”.
Det gör diskussionen klarare. Frågan om den offentliga sektorns storlek kan hänföras enbart till storleken på basskatten. Vill vi satsa 30 miljarder på skolan så måste basskatten öka från 35% till 36% (vi bortser just här från budgetöverskotten som gör att detta skulle kunna ske utan skattehöjning). De som vill sänka skatten till 30% måste visa hur man (netto!) kan spara 150 miljarder i offentliga utgifter.
Det behövs inget utväljande av vissa tjänster som ska få ’lättnader’, utan det handlar om ett system som är ’lika för alla’.
Frågor om exempelvis en progressiv inkomstskatt – att de rika ska betala mer än de fattiga – handlar inte om att finansiera offentliga utgifter, utan om en uppfattning att de som av ”marknaden” ges höga löner faktiskt inte är förtjänta av detta. Skatt på höga inkomster blir enbart en fråga om att skapa rimliga inkomstskillnader.
Förslaget är enkelt. En enda basskatt som är lika för alla och lika för alla typer av inkomster. Detta kombinerat med styrskatter som inte ger några nettoinkomster, utan enbart är till för att påverka missförhållanden och beteenden.
Dessutom är det en, åtminstone teoretisk, lösning på problemet med skattekilar som inte kräver att de totala skatteutgifterna sänks. Och eftersom dessa skattekilar haft en sådan förgörande inverkan på skatternas utformning de senaste 15 åren, så tror vi att även en rent teoretisk, det vill säga idémässig, invändning kan ha sin betydelse.
Naturligtvis finns det ett politiskt problem med vårt skatteförslag.
De som i dag äger kapital och har stora kapitalinkomster är vinnare på skattesystemet. De gillar naturligtvis inte vårt förslag. Och skulle agera mot det, genom att exempelvis flytta sina kapitalinkomster utomlands.
Det är alltså en stor politisk fråga som kräver ett starkt politiskt stöd för att genomföras. Men vi försöker med denna idéskiss visa hur viktigt det är att skilja på diskussionen om hur höga skatter vi ska ha och hur de ska vara utformade. I dag blandas det här samman, särskilt av de som vill minska den offentliga sektorn och sänka skatterna. Genom att peka på problem med skatternas utformning propagerar man för skattesänkningar vars konsekvenser man sen aldrig diskuterar.
Vi tror att det är farligt för den politiska diskussionen.
Sänkt skatt är inget neutralt och ekonomiskt.
Det förändrar samhället. Frågan är därför om vi vill ha en sån politisk förändring.
Sammanfattning
Kapitlet är ett försök att visa en alternativ uppbyggnad av ett skattesystem. Skattediskussioner bör inte bara handla om hur hög skatt vi ska ha. Utan också om vilken typ av skatter vi ska ha.
