BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det råder bostadsbrist i nästan hela Sverige. Enligt Boverket behövs det 600 000 nya bostäder till 2025. Ändå kommer det nu rapporter om att bostadsbyggandet, efter några goda år, minskar kraftigt på grund av fallande priser och efterfrågan. Det verkar kanske märkligt, men i en marknadsekonomi är ju inte behov och efterfrågan samma sak.
Att vara hungrig är inte samma sak som att ha pengar till mat. Att frysa är inte detsamma som att kunna köpa varma kläder. Att vara sjuk innebär inte att du har råd med mediciner. Att vara bostadslös eller trångbodd betyder inte att du kan betala hyran eller handpenningen till en lägenhet.
Välfärdsstaten en motvikt
Välfärdsstatens framväxt handlade i mångt och mycket om att inskränka marknadskrafternas frihet på områden som utgör grundläggande, mänskliga behov. Genom försäkringar och subventioner skulle alla ha tillgång till det mest basala: mat, kläder, sjukvård, ett hem. Välfärdsstatens inskränkning av marknadsmakten har av sociologen Gösta Esping-Andersen kallats för dekommodifiering.
Men just det egna hemmet har fallit utanför välfärdsstatens sfär under de senaste decennierna. Omkring år 1991 skedde en snabb omsvängning mot att åter kommodifiera bostadssektorn. Bostaden betraktades inte längre som en rättighet utan som en vara, en investering som ska göra oss rika (åtminstone tror vi i storstäderna det). Det här är ingenting som människor bara plötsligt kom på, utan bakom utvecklingen ligger en politisk tankefigur, manifesterad i många konkreta politiska beslut.
Tankefiguren är i korthet att om vi äger vårt boende blir vi också mer allmänt borgerliga: mer inriktade på oss själva och vår egendom än på kollektivet, mer intresserade av marknaden än politiken, av räntenivån än lönekampen, och mer benägna att rösta borgerligt än socialistiskt. Även om sambandet mellan ägt boende och borgerliga värderingar gudskelov inte är automatiskt finns belägg för att det funkar: många påverkas i den riktningen.
Den politik som uttrycker tankefiguren kan, hårdraget, beskrivas som en 180 graders vändning – från att ha subventionerat nyproduktion av hyresrätter för främst normalinkomsttagare, till att subventionera bostadsägare enligt principen ju dyrare bostad, desto större subvention. Lägg därtill flitiga kommunalråd som tillåtit ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter och sålt ut allmännyttiga lägenheter till privata fastighetsägare.
Fungerar inte
Det har nu gått nästan 30 år sedan omsvängningen i bostadspolitiken, och det har blivit tydligt att det inte funkar. Vi ser hur nyproduktionen minskade kraftigt och hur bostadsbristen och trångboddheten därför har ökat.
Även om nyproduktionen har ökat de allra senaste åren är det inte i närheten av behoven hos en växande befolkning, eller av byggandet innan 1991 (se graf). Nu ser vi dessutom hur prisfallet det senaste året drar med sig nyproduktionen neråt (eftersom efterfrågan minskar men inte behoven). Nyproduktionen har dessutom inriktat sig på lyxiga bostäder där vinsterna är störst och knappt alls på människor med vanliga inkomster. Vi ser hur subventionerna till det ägda boende – främst ränteavdrag och rotavdrag – gröper stora hål i statsbudgeten, och idag kostar ca 28 miljarder per år. Dessutom bidrar de, tillsammans med avskaffad fastighetsskatt, jobbskatteavdrag osv, till den kraftiga prisökningen på bostäder.
De som tjänar på subventionerna är därför främst banker (som får låna ut mer) och insiders (ägare av dyra bostäder) medan outsiders, såsom unga familjer med normala inkomster, i stället drabbas av alltför höga priser.
För hyresrätter finns däremot ingen möjlighet att ansöka om rotavdrag eller ränteavdrag. Nyligen har den rödgröna regeringen infört en subvention som går till den som bygger hyresrätter med låga hyror, men förutom att bidraget är alldeles för litet så är nivån satt så lågt att det är i princip omöjligt att få subventionen om man bygger i exempelvis Stockholm, där markpriserna är höga.
Sammantaget gynnas fortfarande det ägda boendet framför det hyrda. Månadskostnaden för en hyresrätt är idag ofta betydligt högre än för en likadan bostadsrätt, trots att det bor det betydligt fler låginkomsttagare i hyresrätten.
Borgarna har sin lösning klar: mer av det som inte har funkat. Nu gäller det hyressättningen, som fortfarande grundar sig på bruksvärde och regleras i förhandlingar mellan fastighetsägare och hyresgästföreningen. Alla fyra allianspartier vill riva upp det systemet och införa marknadshyror, alltså helt fri hyressättning. Tanken är att fri prissättning ska göra det mer lönsamt att bygga hyresrätter. Vilket är en märklig slutsats, eftersom den fria prissättningen för bostadsrätter inte har ökat nyproduktionen.
Marknadshyror skulle få enorma konsekvenser, främst i storstäderna. Simuleringar visar att hyrorna skulle höjas kraftigt, mer än fördubblas på många håll. Det skulle i sin tur få allvarliga sociala och ekonomiska konsekvenser. Många skulle inte ha råd utan vara tvungna att flytta eller söka försörjningsstöd från kommunerna. Både kommunernas och det lokala näringslivets ekonomier skulle dräneras. Bara fastighetsvärdarna skulle gynnas.
Marknadshyror leder visserligen till att bostadsbristen avskaffas, i en mening. Hyrorna kommer ju att höjas tills dess att utbud och efterfrågan möts. Men behoven minskar ju inte på grund av höga hyror. Snarare kommer trångboddhet och bostadsbristen öka.
Att kommodifieringen av bostadssektorn har gått så långt beror i hög grad på att alternativen är så diskrediterade. Ryktet om efterkrigstidens regleringar av bostadsmarknaden är att de var dyra, ineffektiva och gav bostäder av låg kvalité (miljonprogrammen). Generationer av studenter har, bland annat i alla upplagor av Klas Eklunds ”Vår ekonomi”, fått lära sig hur regleringarna ”störde” bostadsmarknaden.
Gemensamma lösningar
Men något måste de ändå ha gjort rätt förr. Vi är idag ett rikare land med bättre statsfinanser och större arbetskraftspotential än någonsin förr – ändå byggdes det mycket mer under 1950-, 60- och 70-talen. Dags, alltså, att på allvar fundera över hur vi kan lösa det här gemensamt. Några förslag:
• Statliga subventioner av något slag är nödvändiga för att få igång en stor nyproduktion av bostäder med rimliga hyror. Till exempel i form av statliga topplån med räntegaranti. Om staten tar över risken för eventuella räntehöjningar kan hyrorna sättas lägre och nyproduktionen öka.
• En poäng med statligt engagemang är också att olika krav kan ställas på aktörerna för att få del av de förmånliga lånen. Förutom rimliga hyror behöver vi ju också investera i klimatomställningen. Nyproduktionen måste vara energisnål och miljövänlig, byggas kollektivtrafiknära, och så vidare. Dessutom kan sociala krav ställas på till exempel trygga och tillgängliga boendemiljöer.
• Att det är så dyrt att bygga i Sverige beror i hög grad på att byggbranschen är närmast monopoliserad av ett fåtal, privata aktörer som gör jättevinster. Tidigare har det funnits kommunala och kooperativa byggaktörer, nu kan det vara läge för ett statligt byggbolag. Ett syfte vore att pressa priser, bryta karteller och få igång en fungerande konkurrens, alltså som statliga SBAB fungerar på bolånemarknaden. Ett annat syfte vore så klart just att bygga de klimatsmarta bostäder med rimliga hyror som behövs mest.
• Slutligen behöver bostadsbidraget breddas och höjas. Det är det mest träffsäkra sättet att skapa möjligheter för låginkomsttagare att skaffa värdiga bostäder, mer effektivt än att bygga särskilda subventionerade hus – ”social housing” – för fattiga, som skapar tröskeleffekter och stigmatisering.
Nödvändiga investeringar
De här åtgärderna skulle även underlätta en storskalig renovering av miljonprogramshusen. De behöver snyggas till, rustas upp och energieffektiviseras, men utan att hyrorna chockhöjs. Precis som ökad nyproduktion är renoveringar helt nödvändiga investeringar i Sveriges framtid.
En modern, statlig bostadspolitik som möter behoven, snarare än efterfrågan, skulle kosta mycket pengar, men vara värd vartenda öre.
